Hur vi hanterar sjukdom-Känslomänniska

Alla hanterar sjukdom och livssituationer på olika vis oavsett om man är en utpräglad känslomänniska eller inte (för mig är alla känslomänniskor men man uttrycker det på olika vis).

Jag blir sängliggandes vid migrän dels för att det gör så j***a ont, dels för att jag kräks och dels för att jag får tillfällig förlamning i vissa kroppsdelar. När jag var gravid fick jag HG och blev sängliggande för att jag kräktes konstant om jag inte låg blixtstilla. Dessa två fysiska tillstånd är helt omöjliga att överskriva och tvinga mig att göra hushållssysslor eller ens läsa/se på tv. Vid en vanlig förkylning så beror det på. Har jag hög feber så blir jag säng-/soffliggande men vid en normal småförkylning så gör jag också andra sysslor. Men min man blir helt däckad av minsta lilla halsont. Så jag tror också att det inte bara handlar om känslomänniska eller ej utan också om den individuella skalan av smärta/obehag som man har.

Min man har själv sagt att han vid känslomässigt jobbiga situationer (det kan vara dödsfall, jobbstress, stress över att bilen måste hinna lagas men delarna inte kommit ännu) så försöker han gärna sysselsätta sig med något praktiskt för att inte behöva tänka på den känslomässiga påfrestningen. Han känner samma känslor och har samma behov av att ha stabila relationer och stabilt känsloliv men han ger gärna inte uttryck för det utåt till andra.

Är det så att din sambo oroar sig inombords eller faktiskt inte oroar sig för relationer som är dåliga?

Utifrån mina erfarenheter så är de personer som är utpräglade känslomänniskor de som tenderar att vara mer sjuka, känna efter mer och hitta lite ont här och där, vara mindre benägna att vårda sina relationer för de gärna fastnar i sin egna sinnevärld och ältar den istället för att även ta in och lyssna på andra. Detta är dock enbart min erfarenhet och jag har enbart träffat ett litet urval av befolkningen.

Jag är också en sån person som påverkas av andras sinnesstämning. Det gissar jag att du också är när du tror att andras irritation hänger ihop med dina handlingar (jag är själv sån). Det är kanske som du skriver att det handlar om var fokus ligger? Endel människors inre sinnesstämning är helt beroende av omgivningens och endel människors inre sinnesstämning påverkas inte alls av omgivningen. Min man påverkas också av omgivningens sinnesstämning men håller resultatet inombords (han blir gärna sur om jag är på dåligt humör men går bara runt och muttrar för sig själv). Det märks nog mer på mig och är en större börda för mig personligen.

Det behöver inte nödvändigtvis hänga i hop med hur självcentrerad man är men kanske om man är introvert eller extrovert? Extroverta personer hämtar gärna energi i folksamlingar och där de får stå i centrum. Om det sammanhanget då består av sura eller ledsna individer påverkas deras sinnesstämning till sur eller ledsen? När extroverta personer blir sjuka kanske de i större utsträckning blir mer sängliggande för de förlorar sin arena (att sjukdomen i säg inte är det som tynger men själva isoleringen från omgivningen)? Jag är för så vitt en introvert person bortsett från att jag är social (men jag hämtar energi i enrum och sociala sammanhang kräver ganska mycket energi av mig lite beroende på om det är okända människor eller nära vänner så klart).

Jag tänker lite högt här.