• Fri 16 Apr 2021 05:48
    948 visningar
    19 svar
    19
    948

    Hur vi hanterar sjukdom-Känslomänniska

    Vad är det som avgör hur vi hanterar sjukdom? Förväntar mig inga vetenskapliga svar, utan vill mest höra era tankar och teorier om det... Jag har en teori.. 

    Såhär: När min man blir sjuk så får han en så kallad "mancold" Livet är över, typ. 
    Han blir sur (pga oro) och slutar nästan prata.  Vi ska inte tala om när han har feber.... Han fick den lindriga varianten av Covid nyligen och när hans temp mätte 37.7 så såg jag skräcken i hans ansikte. 
    Det gick snabbt över, men han har haft panikångest 2 kvällar i rad här då han läst att det kan bli värre sen. 

    När jag blir sjuk och har feber, så är jag uppe och grejar. Tar en promenad, städar och donar. 
    Jo, fysiskt kan jag känna mig dålig men det gör mig liksom inte så mycket. 
    Så länge jag mår bra psykiskt.  Jag har ALDRIG legat i sängen utan att göra något när jag är sjuk.  Jag är på gott humör. 

    Vad gör skillnaden? 
    Jag har en teori om att jag är en känslomänniska som är mest mån om mitt känsloliv och relationer m.m.. Kroppsliga saker kommer inte åt mig. Jag mår bra så länge känslolivet är bra. 
    Min man säger ofta att jag ska släppa saker. "du kan ändå inte göra nått" Han kan inte förstå mig alls när jag oroar ihjäl mig för mina relationer. 

    Känslomässiga saker kommer inte åt honom, och där är min teori om att han då lägger mer fokus på kroppsliga saker. Förstorar upp kroppsliga åkommor och övertänker och oroar sig.  Han mår liksom bra så längre kroppen mår bra.

    Hur fungerar ni? Är ni känslomänniskor? (Motsatsordet till känslomänniska är förnuftsmänniska, men jag känner inte att det är rätt ord) 

  • Svar på tråden Hur vi hanterar sjukdom-Känslomänniska
  • Sat 17 Apr 2021 05:57
    #6
    Kusinen skrev 2021-04-16 06:55:06 följande:

    Jag vet inte riktig. Nog kan ni ha en skilnad där han bryr sig mer om det egna fysiska måendet och du oroar dig mer för relationer. Men att kalla det för att du är mer känslomänniska tycker jag låter lite tpokgt. Om han mår psykiskt dåligt av en vanlig förkylning är ju det lika känslobaserat som om du oroar dig för vad en vän ska tycka om nåt du gjort.


    Ja, bara tanken kom upp då jag tidigare läst på endel om olika personligheter och att jag tydligt är en som är rädd att bli lämnad och känner av människor sinnestillstånd så till den grad att jag överanalyserar och därav misstolkar. 
    Jag visar det dock aldrig då jag alltid har skämts över dessa känslor, men det äter upp mig inifrån. 

    Men du har helt rätt att oro för sjukdom också är känslobaserat. 
  • Sat 17 Apr 2021 06:49
    #7
    AMCG skrev 2021-04-16 09:22:24 följande:

    Alla hanterar sjukdom och livssituationer på olika vis oavsett om man är en utpräglad känslomänniska eller inte (för mig är alla känslomänniskor men man uttrycker det på olika vis).

    Jag blir sängliggandes vid migrän dels för att det gör så j***a ont, dels för att jag kräks och dels för att jag får tillfällig förlamning i vissa kroppsdelar. När jag var gravid fick jag HG och blev sängliggande för att jag kräktes konstant om jag inte låg blixtstilla. Dessa två fysiska tillstånd är helt omöjliga att överskriva och tvinga mig att göra hushållssysslor eller ens läsa/se på tv. Vid en vanlig förkylning så beror det på. Har jag hög feber så blir jag säng-/soffliggande men vid en normal småförkylning så gör jag också andra sysslor. Men min man blir helt däckad av minsta lilla halsont. Så jag tror också att det inte bara handlar om känslomänniska eller ej utan också om den individuella skalan av smärta/obehag som man har.

    Min man har själv sagt att han vid känslomässigt jobbiga situationer (det kan vara dödsfall, jobbstress, stress över att bilen måste hinna lagas men delarna inte kommit ännu) så försöker han gärna sysselsätta sig med något praktiskt för att inte behöva tänka på den känslomässiga påfrestningen. Han känner samma känslor och har samma behov av att ha stabila relationer och stabilt känsloliv men han ger gärna inte uttryck för det utåt till andra.

    Är det så att din sambo oroar sig inombords eller faktiskt inte oroar sig för relationer som är dåliga?

    Utifrån mina erfarenheter så är de personer som är utpräglade känslomänniskor de som tenderar att vara mer sjuka, känna efter mer och hitta lite ont här och där, vara mindre benägna att vårda sina relationer för de gärna fastnar i sin egna sinnevärld och ältar den istället för att även ta in och lyssna på andra. Detta är dock enbart min erfarenhet och jag har enbart träffat ett litet urval av befolkningen.


    Jag pratar om feber och vanliga förkylningar. Jag har haft en sådan migrän 1 gång i mitt liv, men då kan man ju inte ens tänka. Det är blankt. Kan säga att det är det värsta jag vart med om förutom en gång när jag blev paralyserad av smärta av mensvärk då jag både spydde och bajsade ned mig för smärtan var så fruktansvärd att den slog ut alla funktioner i kroppen. 

    Ja men intressant teori. Det är sånt här jag ville läsa! Tack! 
    Undra vad det är som styr hur man påverkas och hanterar av smärta och obehag. 

    Min man fungerar nog så att han accepterar dåliga relationer. Kan han inte göra något åt det så släpper han det. 
    Men dödsfall och sådant äter upp honom - tror det handlar om hans egna dödsångest. Medans jag hanterar dödsfall bättre (blir ledsen såklart) då jag inte relaterar till mig själv. 

    Kan det sista stycket du skriver inte handla om vart man är på egoistskalan? 
    Vissa oroar sig för sig själva, medan andra oroar sig för andra? 
    Jag. oroar mig nog mest över om jag gör fel i mina relationer. Är för självkritisk och vill ha kontroll. Om någon verkar sur så tror jag direkt att jag har gjort något som gjort personen sur, och blir orolig.  999% av fallen är de ju sura för andra saker som inte innefattar mig. Men jag har ett behov av att "fixa" och göra människor glada igen. Fruktansvärt jobbigt. 

    Det kanske är vad det handlar om... Om man har fokus utåt eller inåt? 
  • Sat 17 Apr 2021 06:57
    #8
    Fjäril kär skrev 2021-04-16 07:30:11 följande:

    Fast din mans högst befogade oro för feber under sin Corona är ju exakt samma sak som när du oroar halvt ihjäl dig för en relation.

    Ni bara visar samma känsla på olika sätt.


    Jo, helt sant. Bara olika fokus. 

    Han blir alltid sur och deprimerad vid minsta sjukdom och det krockar verkligen med hur jag är. Jag har svårt att relatera till att man kan bli sur av att vara sjuk och att inte kunna "fixa" äter upp mig. Jag vet ju med hjärnan att jag inte kan göra något, men mina känslor går bananas och jag trippar på tå hemma.
    Han slutade svara på tilltal för ett tag sedan och då säger jag ingenting heller och det ger mig känslan av att vi är osams. Så vi har gått runt här utan att prata. har t.o.m slutat säga Godnatt utan bara går och lägger. mig i andra rummet när jag kommer hem.
  • Sun 18 Apr 2021 05:46
    #12
    AMCG skrev 2021-04-17 12:09:51 följande:
    Jag är också en sån person som påverkas av andras sinnesstämning. Det gissar jag att du också är när du tror att andras irritation hänger ihop med dina handlingar (jag är själv sån). Det är kanske som du skriver att det handlar om var fokus ligger? Endel människors inre sinnesstämning är helt beroende av omgivningens och endel människors inre sinnesstämning påverkas inte alls av omgivningen. Min man påverkas också av omgivningens sinnesstämning men håller resultatet inombords (han blir gärna sur om jag är på dåligt humör men går bara runt och muttrar för sig själv). Det märks nog mer på mig och är en större börda för mig personligen.

    Det behöver inte nödvändigtvis hänga i hop med hur självcentrerad man är men kanske om man är introvert eller extrovert? Extroverta personer hämtar gärna energi i folksamlingar och där de får stå i centrum. Om det sammanhanget då består av sura eller ledsna individer påverkas deras sinnesstämning till sur eller ledsen? När extroverta personer blir sjuka kanske de i större utsträckning blir mer sängliggande för de förlorar sin arena (att sjukdomen i säg inte är det som tynger men själva isoleringen från omgivningen)? Jag är för så vitt en introvert person bortsett från att jag är social (men jag hämtar energi i enrum och sociala sammanhang kräver ganska mycket energi av mig lite beroende på om det är okända människor eller nära vänner så klart).

    Jag tänker lite högt här.
    Jag älskar när folk tänker högt, det. är ju precis det jag gör - alltså NOLL fakta, bara tankar.. Tack för det! 
    Tycker du är något på spåren här... 

    Jo, jag är väldigt känslig för människors sinnesstämning. Om min man är på dåligt. humör så har jag ett så stort behov av att "fixa" så jag blir glättig och glad - vilket sällan fungerar, så jag har lärt mig att låta honom vara.Fungerar bättre, även om det är onaturligt för mig. 

    Jag är också introvert och social. Min man är helt klart introvert. Han tankar energi liggandes med en film/serie.
    Hans sinnesstämning påverkas nog av hur han mår och inte hur andra mår. 
    Jag tankar energi genom sysselsättning i ensamhet. Det. kan ju helt klart vara avgörande om hur man hanterar sjukdom. Men får ju också energi av andras positiva energi - då jag är social, men min hjärta tar snabbt slut av att vara social. 
  • Sun 18 Apr 2021 05:57
    #13
    Kusinen skrev 2021-04-17 07:04:23 följande:
    Fast det är ju pckså ett slags fokus inåt. Ditt fokus verkar ju ligga mer på om du har sårat någon annan än om någon annan är sårad. Dvs ditt fokus ligger också på dig och din rädlsa för att du ska ha gjort något fel. Din första rekation när någon är ledsen verkar vara "har jag gjort nåt fel som gör attpersonen är ledsen" snarae än "varför är hen ledsen, kan jag hjälpa?".

    Jag tror att vi lite till mans funkar så, att vi utgår från oss själva. Men blir det för mycket så kan man behöva jobba med det, för sitt eget mående.
    Haha, helt rätt! Där fick jag mig en käftsmäll på mina höga hästar. 
    Det är precis så faktiskt. Det är ju väldigt egoistiskt att gå runt och tro att mitt agerande är centrum av allas känslor. Tanken på det du skriver fladdrade förbi en snabbis igår när jag skrev, men du satte ord på det. 
    Ibland blir man så insnöad när man tycker att man börjat tänka i en linje, därför älskar jag när andra tycker om att analysera. Det är lättare på forum såhär där ingen är rädd att säga emot. Pratar jag om sådant med vänner känns det som om de inte ens tänker och då får man aldrig motargument. 
    Det är ju genom andra man lär sig. 

    Jag är nog expert på att bedöma andras beteende utifrån mig själv. När han blir sjuk så förstår jag inte hur han kan bli sur. Jag har aldrig blivit sur av att vara sjuk. Då letar min hjärta febrilt efter andra orsaker som jag själv kan relatera till. 

    Jag frågade honom i Fredags - Vad vill du ha av mig i detta? Han svarade: Ingenting. Det finns inget du kan göra. 
    Då lyckades jag släppa det för stunden. Hoppas att jag bär med mig det. 
  • Sun 18 Apr 2021 06:13
    #14
    Kusinen skrev 2021-04-17 06:58:45 följande:
    Ja, att bli av med relationer kan ju vara en större rädsla hos dig än din man. Man är ju olika i vilka rädslor man har. Men oro pch rädsla är ju känslor oavsett vad man är rädd för. Och det finns ju ingen större logik i att få panikkänslor vid en förkylning än att älta vad en vän sagt. Båda delarna låter som känslomässiga rekationer.

    Jag tänker att vara känslomänniska handlar om att reagera på sina känslor enbart istället för att resonera förnuftmässigt. Som i fallet med din mans corona. Då det är en sjukdom man faktiskt kan dö av är det inte konstigt att känna oro. Den förnuftsmässiga reaktionen är att se om det är något man kan göra för att minska risken, göra det pch sen släppa det. Den känslomässiga reaktionen är att fortsätta oroa sig, få panikkänslor och må dåligt mentalt. Motsvarande med relationer. Om man inser att man sagt eller gjort något dumt, tänker man över om det är något som man kan göra för att förbättra relationen (tex be om ursäkt), gör det och släpper det sedan. Att agera känslomässigt är att fortsätta älta och må dåligt "för tänk om".

    Sen tror ju jag att det sunda är att ha en balans mellan att agera på känslor och att agera på förnuft/logik. Jag tror att båda delarna behövs hos en människa för att fatta rimliga beslut. Det är när känslorna tar över helt och styr agerandet som det kan bli ett problem. Men att ha känslor som delvis påverkar beslut tror jag bara är bra. Det finns en viss nytta med oro så länhe den inte blir ohanterbar.
    Fler bra ord från dig- betar av nedifrån och upp  och läste detta efter att jag svarade på det andra. 

    Du kommer med mer inputs som passar in som pusselbitar i mitt tankekaos.

    Alla har. nog något som deras känslor reagerar starkare på och man kan tänka förnuftigt på saker som inte laddar upp de egna känslorna. 
    Det är ju lättare att se förnuftigt på andras relationer när man kan se utifrån och inte är inne i sina egna känslor. 
    Min man är ju väldigt förnuftig när jag eller andra blir sjuka. - Det är inte bara Corona som gör honom såhär. Han blir likadan av en förkylning. 
    Han tänker att han måste ha en underliggande sjukdom som gjort att han så lätt blir förkyld. 
    Men nu har han dödsångest på riktigt, och inget jag säger hjälper såklart. 

    Tidigare hade jag ett stort kontrollbehov över tiden. Jag har adhd och med den diagnosen har man ofta dålig tidsuppfattning och det gjorde att jag blev besatt av klockan och att komma försent. En gång när vi var i Barcelona och skulle flyga hem (skulle raka vägen till jobbet efteråt) och jag trodde att vi skulle få problem med incheckningen (och bli sena) så fick jag en sådan ångest att jag höll på att gå upp i limningen. Jag och min man var ganska nya i relationen och han förstod inte alls. "vad gör det om du blir sen?" Men där och då ville jag hoppa ur min kropp pga ångesten. 
    Jag hann till jobbet och har nu börjat medicinera och sjukt nog så har jag släppt den ångesten helt och hållet.
  • Mon 19 Apr 2021 06:20
    #17
    Kusinen skrev 2021-04-18 07:00:24 följande:
    Det var inte menat som något otrevligt så jag hoppas att det inte tolkades så. Jag har själv fått jobba jättemycket med just den biten hos mig själv, att min oro kretsar kring att jag ska ha gjort fel, inte varit tillräckligt duktig, att jag ska lösa alla problem som uppstår osv. Så stor igenkänning på dina upplevelser.
    Jag tolkade det precis som du menade. Jag bad om tankar och teorier och det är det du gav mig. Tycker det är jätteintressant att se det ur en annan synvinkel. När man har teorier i sitt eget huvud blir de lätt enkelspåriga och allt annat man tänker bekräftar den teorin.
    Är också väldigt intresserad av att utvecklas, och jobba med mig själv. Vissa saker har jag inte ens tänkt är ett problem för mig utan "bara så jag är" - som tex den här grejen att jag övertolkar andras sinnesstämningar.

    Det blev faktiskt som en ögonöppnare för mig när du skrev att det är egoistiskt. 
    Tidigare har jag nog bara tänkt att jag måste hålla dessa känslor inom mig och inte göra en grej av dem, men genom att veta att det handlar om egoism så kommer jag - nästa gång det händer faktiskt kunna tänka på situationen från den andra personens perspektiv och faktiskt göra något åt de jobbiga känslorna som uppstår, istället för att låsa in dem - och inlåsta vet ju alla att de har en förmåga att frodas. 

    Så tack för dina tankar och att faktiskt du och alla i den här tråden har skrivit väldigt fint. Tycker många på familjeliv ibland har en förmåga att slå över och förlöjliga varandra. 
  • Mon 19 Apr 2021 06:40
    #18
    Steven01 skrev 2021-04-18 10:02:54 följande:

    Det finns en biologisk och social förklaring till detta.
    Män har historiskt varit tvungna att kunna agera på 100% om det är vid jakt eller vid strid med andra män. Deras nytta för gruppen är kopplad helt till denna förmåga. Därav oron för sjukdom. Mannens sjukdomsförlopp är också kortare men intensivare dvs "mancold" för att snabbar vara redo.

    Kvinnor behöver däremot inte prestera på samma sätt utan klarar sig med sin förmåga att föda och uppfostra barn, någon man kan göra även om man är något sjuk. En kvinna behöver alltså inte oroa sig över att bli sjuk då gruppen kommer vårda henna. Kvinnans sjukdomsförlopp är därför mer lågintensivt men längre.


    Jag har länge gått med teorin om att det inte finns biologiska faktorer i kvinnor och mäns beteenden, utan allt handlar om sociala faktorer och samhällsstrukturer, så hade du skrivit detta för några år sedan hade jag skrollat förbi.
    Jag harläst endel forskning på sistone och det visar tydligt på att en stor del är biologi och gener, och en viss del är sociala faktorer.

    Att det ligger biologiska faktorer bakom kvinnor och mäns agerande i detta som jag pratar om tror jag absolut att det ligger sanning i. 

    Nu ska jag relatera till mig själv lite i detta- Jag har valt bort barn. Jag har aldrig velat ha barn, men när jag umgås med barn så blir jag automatiskt en sådan som ska fixa och dona för dem. Laga mat, ta hand om och göra dem nöjda. Trots att ingen har bett mig om det - det kommer bara naturligt. 
    Det är tydligt biologi medans mitt val att inte skaffa barn snarare är socialt betingat. 

    Om jag var ekonomiskt oberoende hade jag helt klart lagt all min tid på att utbilda mig mer och forska i ämnet. Tycker psykologi och skillnader mellan män/kvinnor - människor är otroligt intressant. 
Svar på tråden Hur vi hanterar sjukdom-Känslomänniska