Jag bjöd alla i byn på kräftskiva och ingen kom

"felet" - som du inte kunde veta - var att man inte brukar gå på fest hos människor, som man inte har haft någon som helst kontakt med innan. Man måste känna varandra lite först. Men jag förstår att du blev ledsen! Om du vill ha fester och bli bjuden på fester, måste du tyvärr lära dig det där dösnacket... Jag har också svårt för det, trots att jag inte har Aspergers, så jag förstår dig! Men det går att öva på och lära sig att bli mer smidig. 

Sedan är det en annan sak, om det är värt det. Vad tror du att en fest går ut på? Det blir ju dösnack där också. T.o.m. ännu värre, eftersom folk blir fulla allteftersom kvällen blir sen. Då blir det helt meningslöst lallande fyllebabbel! Jag har smitit från många fester, för att jag inte orkat med det. Insåg att fast jag kunde vara avundsjuk på människor som jämt fick gå på fest, så var det nog inget för mig. Jag VAR helt enkelt lyckligare ensam med mina romaner (numera mest framför datorn).

Om du vill uppleva lite feststämning, så skulle jag rekommendera pardans-kurser. (Inte nu förstås, men förhoppningsvis blir det möjligt igen till hösten). Där är det musik, du får dansa, hålla lite i en kvinna - och på de bra kurserna byter man partner mellan varje dans, så man behöver inte ha en partner att gå dit med. Går det bra, så kan du sedan börja gå till riktiga dansställen. 

Det kan ju också vara så, TS, att du helt enkelt inte skulle ha så roligt på fester ändå, även om du skulle bli bjuden på dem, eller om folk skulle komma när du försöker hålla en. Det är lätt att sörja det man INTE har, och att förstora upp det till något fantastiskt märkvärdigt. Jag kommer ihåg när jag var ung t.ex., och läste någon dam- eller tjejtidning, och så var det ett uppslag: "här är klänningarna till Julens alla fester". Jag kommer ihåg att jag BÖÖÖÖLADE, för jag var ju inte bjuden på någon fest. Om jag hade köpt någon av de fina klänningarna, så skulle ändå ingen annan än mina föräldrar ha fått se den på mig. Och jag själv, i spegeln...

Men med tiden fick jag faktiskt komma på några fester, och jag insåg att det var väldigt ytligt. De flesta människor är inte så intressanta, och när de får sprit i sig blir deras fyllebabbel, ännu intressantare än deras vanliga trista svada. Dansa kunde de inte heller (vid det laget hade jag lärt mig dansa "riktigt" på danskurser), och jag tyckte att det var helt värdelöst att bara stå och skaka litet, eller att någon karl som man inte var intresserad av tog chansen att hålla en hårt intill sig... Du missar inte så mycket som du tror, TS, nu när du upplever det som att du står utanför en okrossbar glasruta, och kikar in på en magisk värld där du inte är välkommen. 

Jag har insett att jag trivs bäst med mina närmaste (jag lyckades så småningom skaffa mig man och barn trots allt), samt framför datorn, där jag kan chatta med människor som jag inte behöver träffa i verkligheten, samt välja vilket ämne jag vill diskutera för tillfället. Och bara sluta när jag inte vill diskutera det längre. Så mycket bekvämare än att stå i en klunga eller sitta runt ett bord och prata IRL. Sedan kan man titta på film och youtubedokumentärer... och lära sig något också, i bästa fall.