Trist att ingen kom men kanske inte så förvånande om de upplevt dig som asocial, sur eller på annat sätt avvikande. Det blir då rätt abrupt och konstlat att plötsligt gå på en kräftskiva hos dig som du kanske förstår. Även om så inte varit fallet är många inte så spontana av sig och skulle ändå inte räknat med något större deltagande.

Rekommenderar att du istället försöker dig på att småprata lite med dina grannar och lära känna dem. Visa att du är en trevlig och bra person så ska du se att det går bättre.

Testa att inte berätta att du har aspergers då. Du har ju ingen skyldighet att upplysa nya bekantskaper om det och om din teori stämmer bör de då behandla dig som vem som helst. Själv gissar jag på att det finns andra anledningar.

Vad är troligare - att du har ett avvikande socialt beteende (vilket är ett av kriterierna för din diagnos) eller att varenda människa du stöter på inte vill umgås med dig bara för att du har aspergers? Ockhams rakkniv.

Nej jag gör inte massa antaganden om dig. Jag utgår ifrån vad som är den mest sannolika orsaken och då det föreligger en diagnos som ofta orsakar sociala svårigheter ligger den förklaringen nära till hands. Jag har dock inte sagt att det nödvändigtvis är den rätta eller enda orsaken och som du kanske minns föreslog jag också att du skulle testa din teori för att se hur den faktiskt håller i verkligheten.

Istället valde du att haka upp dig på att jag även tillade att jag tror det finns andra skäl. Och du tycker att jag har fördomar fast själv sitter du och kallar andra för funkofobiska samt lägger skulden för att din sociala tillvaro inte är så bra på alla andra. Jag tycker du ska ta ditt eget råd och tänka över dina åsikter och fördomar kring andra människor.

Mitt resonemang är heller inte unikt för just om man har en diagnos utan bygger snarare på den gemensamma nämnaren. Om en person t ex inte trivts, blivit mobbad eller det på annat sätt inte fungerat på ett par arbetsplatser kanske det helt enkelt rör sig om dåliga arbetsplatser. Om en person däremot inte fungerat på tio-femton olika arbetsplatser bör man fråga sig om det verkligen är alla individuella arbetsplatserna som brustit eller om det är personen själv som har ett problematiskt beteende.

Och ja - det finns garanterat människor med fördomar mot aspergers och andra diagnoser. Säkert har det funnits tillfällen då detta varit orsaken till att de inte vill bli vänner/umgås. Men samtidigt finns det också väldigt många människor med dessa diagnoser som lever tämligen vanliga liv med vänner, familj och partners. Så hur rimligt är det att det endast skulle bero på detta i ditt fall?

Du skriver att du upplevs som trevlig, rolig och att människor ofta vänder sig till dig. Uppenbarligen är du omtyckt och det låter snarare som att det är de djupare relationerna som är problemet. Jag tror att du är på rätt väg och kanske är det inte krångligare än att du inte upplevs som så bekväm eller öppen. Eller att det är någon annan mindre grej som gör att du inte får riktigt nära vänner.

Sen vad gäller det sista du skrev så beklagar jag verkligen. Naturligtvis ska dina besvär tas på allvar oavsett om du har en diagnos och läkarna har gjort fel - förstår att en sådan händelse kan sätta djupare spår. Tur att det gick bra, vården är inte alltid att lita på tyvärr.