Forum Samhälle - Samhälle
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Jag bjöd alla i byn på kräftskiva och ingen kom

    Fre 16 apr 11:12 Läst 0 gånger Totalt 93 svar
    Fre 16 apr 11:12
    Hej!

    Jag vänder mig till Familjeliv för jag känner mig allmänt nedstämd och ledsen och har varit detta sedan i september förra året i samband med en kräftskiva jag försökte anordna efter att få fått tips från en nära vän.

    Det är nämligen så att jag har flyttat in i mitt nuvarande samhälle ute på landet och det gjorde jag år 2019 när jag separerade från min dåvarande fru. Jag lider av Asperger (högfungerande autism) och detta gör att jag ogillar att umgås och socialisera med främmande folk. Detta har skapat enorma problem i mitt liv som ingen riktigt förstår eller tar på allvar. Jag gillar t.ex. hundar mer och hälsar alltid på alla hundar. Människor har jag undvikit maximalt (verkligen) och det har tagit sitt pris vilket Ni ska få höra om nedan. Det finns ju oskrivna sociala koder i samhället.. Det vore ju idiotiskt att tro något annat - som jag har de facto har gjort.

    Jag ska komma till sak här strax för jag har insett att det bevisligen är så att andra människor verkligen måste avsky min persona.

    Detta beror på mina sociala problem - eller rättare sagt min (a)-sociala avvikelse. Jag har svårt att le när jag möter andra människor här där jag bor. Jag har hört säkert 50 gånger varför jag "ser så sur ut", fast det är jag inte. Jag går ofta i bekväma kläder och faktiskt samma kläder därtill så mycket det går.

    Jag undviker folk in i det minsta och går t.ex. bara ut till min brevlåda när det är mörkt så jag slipper prata med någon om vädret eller något annat oviktigt - eller i värsta fall - var jag anser för privat/opassande. Jag låtsas alltid vara på språng inne i affärer utifall någon försöker få kontakt med mig. Särskilt kvinnor gör mig nervös och jag förstår dem oftast inte eller hur dem tänker. Jag har inte förstått när kvinnor har stött på mig och mina vänner (2 st) har skrattat åt att jag fungerar som jag gör. Jag tolkar allting abstrakt (ordagrant) och förstår inte sociala uttryck eller undertoner.

    Jag har alltid varit ensam i mina egna aktiviteter och intressen och många har påpekat hur jag kan välja att lägga tid på så "meningslösa saker" som t.ex. när jag satt med ett stort teleskop på kvällarna och tittade på stjärnhimlen i min ensamhet. Jag har suttit vid datorn i 28 år numera och programmerat och hållt på, det har väl "kostat" en hel del socialt. Jag spelade biljard förut men min dåvarande fru och jag kom ofta ihop oss om detta eftersom jag fokuserade 100% på det och minimalt på något annat just då, för det intresserar mig inte just då. Jag lever ett liv i "kapitel av intressen".

    Det låter kanske hemskt men jag förstår inte vad jag får ut av att prata med främlingar om vardagsinslag? Vädret, hur grön deras gräsmatta är, vilken bil dem har, etc.

    Nu till saken.. Min ena vän Fabian rekommenderade mig att ta itu med detta i september år 2020. Han sa "Petrus du måste vara mer välkomnande.. visa att du släpper in andra människor i ditt 'space'". Jag tvekade några dagar sen lyckades han övertyga mig att anordna en kräftskiva och bjuda in ett 25-30-tal personer i byn. Jag tänkte att det här borde jag ju kunna om jag dricker lite alkohol före så kan jag "låtsas" vid kräftskivan att jag är mer intresserad av grannarna än vad jag faktiskt är. Så frågar jag helt enkelt sådant som jag hört människor fråga andra. Jag tänkte att nu kommer det stora genombrottet här. Nu har jag min chans att få en identitet i samhället och kunna se mig själv i spegeln och le.

    Jag skrev därför till slut ut ett A4 med en inbjudan och la i ca 25 st brevlådor här i byn när det var mörkt ute.

    Väl, dagen D kom för kräftskivan. Detta var den 28e september och den minns jag aldrig. För så j* förnedrad (av mig själv) har jag aldrig känt mig. Jag hade gjort i ordning ett långbord med vacker duk med kräftor på utomhus, kräfthattar och  och åkt till IKEA och köpt stolar till alla som jag ställt upp. Jag ställde även fram lite olika snacks och läsk samt alkohol till de vuxna utifall barn skulle komma. Jag frågade hela tiden Fabian vad som var rätt och fel eller lagom. Han jobbar med människor nämligen medan jag jobbar med datorer, så han borde veta bäst tänkte jag.

    Sen blev klockan18.00 och det var tiden jag bestämt. Jag hade då druckit en halv flaska vin och var "välkomnande klädd" med skjorta och en kräfthatt på huvudet.

    Jag såg ett par komma gåendes och jag vinkade men dem gick vidare.
    Men.. Ingen kom. Inte en enda människa dök upp. Jag fick ett enstaka sms från ett äldre par att dem hade behövt åka iväg akut till en släkting. Så där satt jag ensam vid bordet och när jag insåg runt kl 19.30 (minns inte exakt tid) så bröt jag ihop.

    Jag tänkte att jag har ju fötts med ett permanent fel som gjort att jag inte är kompatibel ens att prata med någon i min by och TRIVAS med det. Jag dukade av medan jag grät och gick in och drack upp alkoholen. Jag ringde upp min andra nära vän Martin och sa att det nog är dags att flytta igen för jag har ju förstört allt för mig själv här ute på landet nu. Men jag var även förbannad i samtalet minns jag för jag kan inte fatta hur INGEN kom. Det var som om folk suttit o tänkte hemma hos sig "ja du Bronnet älskling den där typen som säkert suttit inne och är sur jämt kan vi knappast gå hem till". Alltså som om jag vore en j* brottsling? Jag känner hur pulsen går upp när jag skriver om det här och nu. Jag vet inte ens vem jag blir förbannad på faktiskt.. Fabian? Mig? Byn? Inbjudan?

    Finns det någon chans tror Ni för mig att försöka få ett bättre rykte här i byn? Kan jag bli socialt accepterad eller är det för sent nu när jag gjort bort mig något så kopiöst? Jag kan ju knappast be om att få gå och klippa andras gräsmattor precis för att bli accepterad nu, det vore ju "awkward" som ungdomarna säger. Det finns t.ex. en kyrka en bit bort, kanske jag kan börja gå dit och försöka passa in och därigenom kunna börja prata?

    Bara för att visa att det var en vänlig inbjudan så laddar jag upp bild på den så att Ni kan se.

    Inte för att låta vidskeplig men för övrigt så har faktiskt aldrig Jorden känts som mitt riktiga hem. Jag menar inte att det är synd om mig i sammanhanget, det bara är så. När jag satt med teleskopet förr (som jag fick sälja pga bodelningen) så kände jag mig hemma. Jag tänker alltid på mig själv när jag hör "I'm An Englishman in New York" av Sting.

    Familjeliv tack för att Ni finns! Mina vänner Martin och Fabian vet jag inte om jag kan lita på därför vänder jag mig till Er. Jag har misstänkt att dem kan ha drivit med mig angående kräftskivan bara för att göra mig till åtlöje. Bara för att dem skulle ha något att skratta åt. För mig var det ett personligt helvete, på ren svenska.

    Alla tips emottages varmt. Jag vet att det kan vara svårt med tips dock då jag besvisligen är en svår person/outsider.

    Tack!

    Vänligen
    Petrus
  • Lör 17 apr 14:40 #61 -1
    farman skrev 2021-04-17 10:24:26 följande:

    Skulle tagit bort "Utmärkt tillfälle att lära känna varandra"
    Känns lite konstlat.


    ALLT känns väl konstlat? Skulle DU gått på en sådan kräftskiva?
  • Lör 17 apr 15:30 #62
    PetrusPro9 skrev 2021-04-16 11:12:35 följande:
    Hej!

    Jag vänder mig till Familjeliv för jag känner mig allmänt nedstämd och ledsen och har varit detta sedan i september förra året i samband med en kräftskiva jag försökte anordna efter att få fått tips från en nära vän.

    Det är nämligen så att jag har flyttat in i mitt nuvarande samhälle ute på landet och det gjorde jag år 2019 när jag separerade från min dåvarande fru. Jag lider av Asperger (högfungerande autism) och detta gör att jag ogillar att umgås och socialisera med främmande folk. Detta har skapat enorma problem i mitt liv som ingen riktigt förstår eller tar på allvar. Jag gillar t.ex. hundar mer och hälsar alltid på alla hundar. Människor har jag undvikit maximalt (verkligen) och det har tagit sitt pris vilket Ni ska få höra om nedan. Det finns ju oskrivna sociala koder i samhället.. Det vore ju idiotiskt att tro något annat - som jag har de facto har gjort.

    Jag ska komma till sak här strax för jag har insett att det bevisligen är så att andra människor verkligen måste avsky min persona.

    Detta beror på mina sociala problem - eller rättare sagt min (a)-sociala avvikelse. Jag har svårt att le när jag möter andra människor här där jag bor. Jag har hört säkert 50 gånger varför jag "ser så sur ut", fast det är jag inte. Jag går ofta i bekväma kläder och faktiskt samma kläder därtill så mycket det går.

    Jag undviker folk in i det minsta och går t.ex. bara ut till min brevlåda när det är mörkt så jag slipper prata med någon om vädret eller något annat oviktigt - eller i värsta fall - var jag anser för privat/opassande. Jag låtsas alltid vara på språng inne i affärer utifall någon försöker få kontakt med mig. Särskilt kvinnor gör mig nervös och jag förstår dem oftast inte eller hur dem tänker. Jag har inte förstått när kvinnor har stött på mig och mina vänner (2 st) har skrattat åt att jag fungerar som jag gör. Jag tolkar allting abstrakt (ordagrant) och förstår inte sociala uttryck eller undertoner.

    ---

    Det låter kanske hemskt men jag förstår inte vad jag får ut av att prata med främlingar om vardagsinslag? Vädret, hur grön deras gräsmatta är, vilken bil dem har, etc.

    Nu till saken.. Min ena vän Fabian rekommenderade mig att ta itu med detta i september år 2020. Han sa "Petrus du måste vara mer välkomnande.. visa att du släpper in andra människor i ditt 'space'". Jag tvekade några dagar sen lyckades han övertyga mig att anordna en kräftskiva och bjuda in ett 25-30-tal personer i byn. Jag tänkte att det här borde jag ju kunna om jag dricker lite alkohol före så kan jag "låtsas" vid kräftskivan att jag är mer intresserad av grannarna än vad jag faktiskt är. Så frågar jag helt enkelt sådant som jag hört människor fråga andra. Jag tänkte att nu kommer det stora genombrottet här. Nu har jag min chans att få en identitet i samhället och kunna se mig själv i spegeln och le.

    Jag skrev därför till slut ut ett A4 med en inbjudan och la i ca 25 st brevlådor här i byn när det var mörkt ute.

    Väl, dagen D kom för kräftskivan. Detta var den 28e september och den minns jag aldrig. För så j* förnedrad (av mig själv) har jag aldrig känt mig. Jag hade gjort i ordning ett långbord med vacker duk med kräftor på utomhus, kräfthattar och  och åkt till IKEA och köpt stolar till alla som jag ställt upp. Jag ställde även fram lite olika snacks och läsk samt alkohol till de vuxna utifall barn skulle komma. Jag frågade hela tiden Fabian vad som var rätt och fel eller lagom. Han jobbar med människor nämligen medan jag jobbar med datorer, så han borde veta bäst tänkte jag.

    Sen blev klockan18.00 och det var tiden jag bestämt. Jag hade då druckit en halv flaska vin och var "välkomnande klädd" med skjorta och en kräfthatt på huvudet.

    Jag såg ett par komma gåendes och jag vinkade men dem gick vidare.
    Men.. Ingen kom. Inte en enda människa dök upp. Jag fick ett enstaka sms från ett äldre par att dem hade behövt åka iväg akut till en släkting. Så där satt jag ensam vid bordet och när jag insåg runt kl 19.30 (minns inte exakt tid) så bröt jag ihop.

    ---

    Det finns t.ex. en kyrka en bit bort, kanske jag kan börja gå dit och försöka passa in och därigenom kunna börja prata?

    Mina vänner Martin och Fabian vet jag inte om jag kan lita på därför vänder jag mig till Er. Jag har misstänkt att dem kan ha drivit med mig angående kräftskivan bara för att göra mig till åtlöje. Bara för att dem skulle ha något att skratta åt. För mig var det ett personligt helvete, på ren svenska.

    ----
    Jag lider med dig som satt där och väntade förgäves.

    Men det är lite motsägande att du helst undviker andra människor, inte vill kallprata etc och sen bjuder in alla på kräftskiva. Tänkte du att allt skulle fixa sig när alla blev fulla?

    Du borde också ha bjudit in dina två vänner så hade iaf ni tre kunnat ha trevligt tillsammans. Har du öht pratat med Fabian om din misslyckade kräftskiva?  Eftersom han kom med förslaget så borde han också komma med någon slags förklaring till att det misslyckades.

    Du får börja i andra ändan. Börja småprata med andra människor, visa att du inte är någon freak. Kanske gå på konserter och annat som kyrkan anordnar. Kanske du kan prata ensam med prästen om dina problem (det kan man även om man inte är religiös).
  • Anonym (N)
    Visa endast
    Lör 17 apr 15:58 #63

    Trist att ingen kom men kanske inte så förvånande om de upplevt dig som asocial, sur eller på annat sätt avvikande. Det blir då rätt abrupt och konstlat att plötsligt gå på en kräftskiva hos dig som du kanske förstår. Även om så inte varit fallet är många inte så spontana av sig och skulle ändå inte räknat med något större deltagande.

    Rekommenderar att du istället försöker dig på att småprata lite med dina grannar och lära känna dem. Visa att du är en trevlig och bra person så ska du se att det går bättre.

  • Anonym (N)
    Visa endast
    Lör 17 apr 16:05 #64 -1
    Anonym (Mer än en diagnos) skrev 2021-04-16 13:23:00 följande:

    "Det här med att du har asperger och gömmer dig bakom att inte förstå sociala koder känns lite som en ursäkt."

    Ja det skulle man ju kunna tro. Jag har aspergers, förstår sociala koder, alla tycker jag är snäll, trevlig och har humor, ändå är jag en social paraya i princip. Jag blir utesluten för att standard-svensken är funkofobisk helt enkelt, trots att andra säger att jag är trevlig och rolig så gör bara det faktum att jag har aspergers mig till någon man helt enkelt inte umgås med. För att.... fördomar. Detta är en verklighet för många. Ville bara lyfta fram den biten, tycker ditt inlägg i helhet är bra.


    Testa att inte berätta att du har aspergers då. Du har ju ingen skyldighet att upplysa nya bekantskaper om det och om din teori stämmer bör de då behandla dig som vem som helst. Själv gissar jag på att det finns andra anledningar.
  • Anonym (A)
    Visa endast
    Lör 17 apr 16:13 #65
    Anonym (ms) skrev 2021-04-17 08:41:33 följande:

    är det ingen mer än jag som ser att det föregår rasism i tråden? mot svenskar. fy fan om vi nämnt arab eller mörkhyad då jävlar vad alla sett varningstecken. mår illa.. 


    Hur är det rasism när en halvsvensk skriver? Väldigt irrelevant till tråden, absolut. Men rasism? Är det rasism om en arab eller halvarab skulle tala illa om arabisk kultur också? Antagligen hade du inte tyckt det.
  • Lör 17 apr 16:21 #66
    Anonym (A) skrev 2021-04-17 16:13:58 följande:
    Hur är det rasism när en halvsvensk skriver? Väldigt irrelevant till tråden, absolut. Men rasism? Är det rasism om en arab eller halvarab skulle tala illa om arabisk kultur också? Antagligen hade du inte tyckt det.
    Håller med dig. Gillar dina uttryck "halvsvensk" och "halvarab"! SVÅRA ord och laddade så in i bänken...men du bara skriver dem helt naturligt och det ska du ha CRED för!
  • Anonym (Fint försök men)
    Visa endast
    Lör 17 apr 16:30 #67 +1
    PetrusPro9 skrev 2021-04-16 11:12:35 följande:
    Hej!

    Jag vänder mig till Familjeliv för jag känner mig allmänt nedstämd och ledsen och har varit detta sedan i september förra året i samband med en kräftskiva jag försökte anordna efter att få fått tips från en nära vän.

    Det är nämligen så att jag har flyttat in i mitt nuvarande samhälle ute på landet och det gjorde jag år 2019 när jag separerade från min dåvarande fru. Jag lider av Asperger (högfungerande autism) och detta gör att jag ogillar att umgås och socialisera med främmande folk. Detta har skapat enorma problem i mitt liv som ingen riktigt förstår eller tar på allvar. Jag gillar t.ex. hundar mer och hälsar alltid på alla hundar. Människor har jag undvikit maximalt (verkligen) och det har tagit sitt pris vilket Ni ska få höra om nedan. Det finns ju oskrivna sociala koder i samhället.. Det vore ju idiotiskt att tro något annat - som jag har de facto har gjort.

    Jag ska komma till sak här strax för jag har insett att det bevisligen är så att andra människor verkligen måste avsky min persona.

    Detta beror på mina sociala problem - eller rättare sagt min (a)-sociala avvikelse. Jag har svårt att le när jag möter andra människor här där jag bor. Jag har hört säkert 50 gånger varför jag "ser så sur ut", fast det är jag inte. Jag går ofta i bekväma kläder och faktiskt samma kläder därtill så mycket det går.

    Jag undviker folk in i det minsta och går t.ex. bara ut till min brevlåda när det är mörkt så jag slipper prata med någon om vädret eller något annat oviktigt - eller i värsta fall - var jag anser för privat/opassande. Jag låtsas alltid vara på språng inne i affärer utifall någon försöker få kontakt med mig. Särskilt kvinnor gör mig nervös och jag förstår dem oftast inte eller hur dem tänker. Jag har inte förstått när kvinnor har stött på mig och mina vänner (2 st) har skrattat åt att jag fungerar som jag gör. Jag tolkar allting abstrakt (ordagrant) och förstår inte sociala uttryck eller undertoner.

    Jag har alltid varit ensam i mina egna aktiviteter och intressen och många har påpekat hur jag kan välja att lägga tid på så "meningslösa saker" som t.ex. när jag satt med ett stort teleskop på kvällarna och tittade på stjärnhimlen i min ensamhet. Jag har suttit vid datorn i 28 år numera och programmerat och hållt på, det har väl "kostat" en hel del socialt. Jag spelade biljard förut men min dåvarande fru och jag kom ofta ihop oss om detta eftersom jag fokuserade 100% på det och minimalt på något annat just då, för det intresserar mig inte just då. Jag lever ett liv i "kapitel av intressen".

    Det låter kanske hemskt men jag förstår inte vad jag får ut av att prata med främlingar om vardagsinslag? Vädret, hur grön deras gräsmatta är, vilken bil dem har, etc.

    Nu till saken.. Min ena vän Fabian rekommenderade mig att ta itu med detta i september år 2020. Han sa "Petrus du måste vara mer välkomnande.. visa att du släpper in andra människor i ditt 'space'". Jag tvekade några dagar sen lyckades han övertyga mig att anordna en kräftskiva och bjuda in ett 25-30-tal personer i byn. Jag tänkte att det här borde jag ju kunna om jag dricker lite alkohol före så kan jag "låtsas" vid kräftskivan att jag är mer intresserad av grannarna än vad jag faktiskt är. Så frågar jag helt enkelt sådant som jag hört människor fråga andra. Jag tänkte att nu kommer det stora genombrottet här. Nu har jag min chans att få en identitet i samhället och kunna se mig själv i spegeln och le.

    Jag skrev därför till slut ut ett A4 med en inbjudan och la i ca 25 st brevlådor här i byn när det var mörkt ute.

    Väl, dagen D kom för kräftskivan. Detta var den 28e september och den minns jag aldrig. För så j* förnedrad (av mig själv) har jag aldrig känt mig. Jag hade gjort i ordning ett långbord med vacker duk med kräftor på utomhus, kräfthattar och  och åkt till IKEA och köpt stolar till alla som jag ställt upp. Jag ställde även fram lite olika snacks och läsk samt alkohol till de vuxna utifall barn skulle komma. Jag frågade hela tiden Fabian vad som var rätt och fel eller lagom. Han jobbar med människor nämligen medan jag jobbar med datorer, så han borde veta bäst tänkte jag.

    Sen blev klockan18.00 och det var tiden jag bestämt. Jag hade då druckit en halv flaska vin och var "välkomnande klädd" med skjorta och en kräfthatt på huvudet.

    Jag såg ett par komma gåendes och jag vinkade men dem gick vidare.
    Men.. Ingen kom. Inte en enda människa dök upp. Jag fick ett enstaka sms från ett äldre par att dem hade behövt åka iväg akut till en släkting. Så där satt jag ensam vid bordet och när jag insåg runt kl 19.30 (minns inte exakt tid) så bröt jag ihop.

    Jag tänkte att jag har ju fötts med ett permanent fel som gjort att jag inte är kompatibel ens att prata med någon i min by och TRIVAS med det. Jag dukade av medan jag grät och gick in och drack upp alkoholen. Jag ringde upp min andra nära vän Martin och sa att det nog är dags att flytta igen för jag har ju förstört allt för mig själv här ute på landet nu. Men jag var även förbannad i samtalet minns jag för jag kan inte fatta hur INGEN kom. Det var som om folk suttit o tänkte hemma hos sig "ja du Bronnet älskling den där typen som säkert suttit inne och är sur jämt kan vi knappast gå hem till". Alltså som om jag vore en j* brottsling? Jag känner hur pulsen går upp när jag skriver om det här och nu. Jag vet inte ens vem jag blir förbannad på faktiskt.. Fabian? Mig? Byn? Inbjudan?

    Finns det någon chans tror Ni för mig att försöka få ett bättre rykte här i byn? Kan jag bli socialt accepterad eller är det för sent nu när jag gjort bort mig något så kopiöst? Jag kan ju knappast be om att få gå och klippa andras gräsmattor precis för att bli accepterad nu, det vore ju "awkward" som ungdomarna säger. Det finns t.ex. en kyrka en bit bort, kanske jag kan börja gå dit och försöka passa in och därigenom kunna börja prata?

    Bara för att visa att det var en vänlig inbjudan så laddar jag upp bild på den så att Ni kan se.

    Inte för att låta vidskeplig men för övrigt så har faktiskt aldrig Jorden känts som mitt riktiga hem. Jag menar inte att det är synd om mig i sammanhanget, det bara är så. När jag satt med teleskopet förr (som jag fick sälja pga bodelningen) så kände jag mig hemma. Jag tänker alltid på mig själv när jag hör "I'm An Englishman in New York" av Sting.

    Familjeliv tack för att Ni finns! Mina vänner Martin och Fabian vet jag inte om jag kan lita på därför vänder jag mig till Er. Jag har misstänkt att dem kan ha drivit med mig angående kräftskivan bara för att göra mig till åtlöje. Bara för att dem skulle ha något att skratta åt. För mig var det ett personligt helvete, på ren svenska.

    Alla tips emottages varmt. Jag vet att det kan vara svårt med tips dock då jag besvisligen är en svår person/outsider.

    Tack!

    Vänligen
    Petrus
    Hej,

    Jag har ganska lätt att prata med folk, och många vänner. Men ändå skulle jag nog blivit tveksam till en sån där inbjudan då det är lite otydligt. Jag skulle bland annat undra om jag förväntades ta med mig egna skaldjur, dryck, ja egentligen allt. Om det var med eller utan barn. Om det var många bjudna. Om jag skulle väntas vara kvar hela kvällen eller kunna komma förbi en stund. Och jag hade defintivt funderat på vem du är. Jag skulle kanske kolla om det fanns ett telefonnummer eller en mailadress, men det ser jag att det inte finns. Om jag var sugen på att lära känna grannar hade jag kanske gått förbi och kollat om du var ute i trädgården några gånger dagarna innan, men om jag inte såg dig och inte ens kunnat hälsa innan skulle jag nog inte komma själv.

    Samtidigt tänker jag att det är en kul och bra idé! Där jag bor brukar de som är intresserade av att arrangera liknande engagera sig i vägsamfällighet, grannsamverkan mot brott, idrottsförening eller liknande föreningsverksamhet. Där jag idag bor finns det exempelvis grannsamverkan mot brott och en facebookgrupp som till största del handlar om brott och liknande, men där även någon annonserade för några år sen om midsommarpicknick. Alla som ville tog med en krog/filt/bord och så var det picknick på lilla fotbollsplanen och ganska snart körde några brännboll osv. Efter ett sånt kravlöst öppet arrangemnag skulle jag känna mig mycket mindre nervös inför en öppen inbjudan till kräftskiva.

    Finns det någon förening eller liknande i ditt grannskap?
  • Anonym (.)
    Visa endast
    Lör 17 apr 17:21 #68
    Anonym (ms) skrev 2021-04-17 08:41:33 följande:

    är det ingen mer än jag som ser att det föregår rasism i tråden? mot svenskar. fy fan om vi nämnt arab eller mörkhyad då jävlar vad alla sett varningstecken. mår illa.. 


    Finns inget om heter rasism mor svenskar!
  • Anonym (.)
    Visa endast
    Lör 17 apr 17:28 #69
    Anonym (Walla) skrev 2021-04-16 19:08:41 följande:
    Ja & kommunicera det är svårt. På pappas sida kan man vara högljudda & små tjafsa men de säger åtminstone rakt ut till varandra om något är fel sen är det glömt & utrett. Svensk säger inte vad som är fel de misstolkar, tar illa upp om strunt saker & spekulationer i all evighet. Känns som man får gå på tå kring svensken. Man skämtar fel, man säger fel & man gör fel. Detta får man ju såklart aldrig veta av persona direkt. Genom skvaller får man veta hur mycket fel man gjorde flera veckor ibland år senare. Tycker det blivit värre sista tiden. Undviker att umgås med svenskar sista tiden jag blir deprimerad. På pappas sida & med mina utländska vänner behöver man aldrig oroa sig om man råka formulera sig fel eller att någon tar illa upp av skämt. Ingen blir kränkt heller av att man säger rätt ut vad man tycker.
    Klokrena ord! Du har så himla rätt! Ja man måste ständigt tänka på vad man säger med svenskar, trippa på tå och absolut inte sticka ut från svenskens mentalitet och beteende.  Svenskarna har blivit värre och mer rasistska på senare år.
  • Anonym (.)
    Visa endast
    Lör 17 apr 17:32 #70
    Anonym (Walla) skrev 2021-04-16 19:22:11 följande:
    Just det,typiskt svenne är även att sätta diagnos & kalla andra för gränslösa så fort de inte passar in i deras bubbla. Förlåt mig nu men ingen annan i världen passar in i deras bubbla mer än dem.
    Ja exakt så är det!! Så kloka ord av dig! Du beskriver verkligheten klockrent! Kunde inte sagt det bättre själv!
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll