Forum Barnlängtan - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Hur ärftligt är dyslexi? Spermadonator.

    Lör 17 apr 11:57 Läst 0 gånger Totalt 44 svar
    Visar endast inlägg av Anonym (Nej) - Visa alla inlägg
  • Anonym (Nej)
    Återställ
    Lör 17 apr 11:57 #10

    Nej den risken hade jag aldrig tagit. Det är så vanligt att man ärver det är min upplevelse och det är så jobbigt för dem som har det, på så många plan. (Jobbar m npf mm)

  • Anonym (Nej)
    Återställ
    Mån 19 apr 10:42 #43

    Jag förstår att du ville förmedla detta som en solskenshistoria, men för mig låter det som att din mamma har fått kämpa jättemycket för att ta sig dit hon är idag. Kraft som hon kunde använt till annat om hon inte haft dyslexi. Så nej, jag skulle fortfarande absolut inte välja en donator med dyslexi.


    Anonym (uppväxtmiljö) skrev 2021-04-19 01:34:29 följande:

    Ärftligheten spelar förvisso roll, men miljön är desto viktigare. 

    Min mamma är 50+ och dyslektiker men har en tredubbel examen som svensklärare (svenska 1-7, 4-9, samt en fyraårig utbildning i SvA där hon även kan undervisa vuxna nyanlända med och utan analfabetism.) Hon håller föreläsningar på universitet och arbetar på en skola med högpresterande elever i svenska och har skrivit läroböcker, trots att hon är dyslektiker.

    Det tar lite längre tid för henne att läsa böcker, än för hennes svensklärarkolleger, trots att hon läser snabbare än genomsnittssvensken. Hon kan ibland få problem med snabba sms-konversationer, men i övrigt märks det inte. Min mamma är uppvuxen i ett läsande hem, fyllt med böcker och det har nog bidragit enormt mycket.

    Först i 20-årsåldern läste hon en bok på "riktigt" genom att börja "från början" med mig som då var nyfödd och bestämde sig då för att kämpa sig igenom "Max kaka" och när jag var 8 år så hoppade hon på svensklärarutbildningen efter flera utbildningar på komvux i grammatik och skrivande. Eftersom hon var uppvuxen med språk och böcker omkring sig, och inte gav sig, så gick det till slut. Det finns ingen som märker att hon har dyslexi, mer än de närmsta, eftersom hon ibland beklagar sig över att det kan vara ett handikapp i hennes jobb och att hon hela tiden måste kolla en extra gång ordbildning, omkastning av ord och stavning.

    I hennes fall så har uppväxtmiljön betytt enormt mycket, samt att hon hade folk omkring sig som "hittade på" hjälpmedel åt henne under 70-talet (linjaler för att ögonen inte ska "hoppa" i läsningen etcetera) trots att skolan på den tiden inte hade några som helst hjälpmedel, men hon fick hjälp hemifrån.

    Så ja, dyslexi ÄR förvisso ärftligt, men med miljöanpassningar och jävlar anamma så kan man komma längre än någon annan, bara man får hjälp. Min mamma har dessutom en enorm fördel gentemot folk som har lärt sig att läsa ordentligt från början och det är att hon är grym på att memorera saker (för det var vad som krävdes i skolan på 70-talet) så hon har ett supervasst minne och dessutom kan hon grammatik och språk, även om det blir tokigt ibland (det händer kanske en gång per år i klassrummet, till hennes elevers stora förtjusning, eftersom hon garvar bort det och sedan kör en lektion om felstavningar.)


Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll