Forum Barnlängtan - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Hur ärftligt är dyslexi? Spermadonator.

    Lör 17 apr 09:08 Läst 0 gånger Totalt 44 svar
    Anonym (Ebba)
    Visa endast
    Lör 17 apr 09:08 -2

    Hej

    Mannen har inga spermier så nu kvarstår donation som alternativ. IVF är inte aktuellt. Vi har en vän som nog kan tänka sig att ställa upp som donator, men grejen är att han har ganska grav dyslexi. Hur hade ni tänkt där? Hur ärftligt är det?

  • Lör 17 apr 20:16 #31
    Anonym (Ebba) skrev 2021-04-17 09:48:11 följande:

    För oss känns det bäst med någon vi känner så att vi kan vara helt ärliga och raka. Det är ägen viktigt att tilliten finns där eftersom att vi vill ha en 100% closed donation. Vi har redan frågat en annan i vår närhet, men han sa nej.


    Ni vill ha en 100% closed donation men väljer ändå än helt öppen donation?

    Och ja, dyslexi kan ärvas och det är ingen katastrof att ett barn får dyslexi. Fungerar utmärkt att både högutbildad sig och leva normalt med dyslexi.
  • Lör 17 apr 20:19 #32
    Anonym (Ebba) skrev 2021-04-17 18:42:07 följande:

    Det betyder att den jag är gift med punkt. Ingen kan komma och kräva något och mannen kan inte avsäga sig barnet. Min kompis som är barnmorska har berättat att hon inte ens skulle få ifrågasätta om ett gift vitt par föder fram ett svart barn.


    Fast jo, den biologiska pappan kan komma och kräva vårdnaden i framtiden eftersom din make inte har adopterat barnet.

    Nej, varför skulle en BM ifrågasätta om ett vitt par från en svart unge? Der har inte en BM med att göra.
  • Anonym (XXX)
    Visa endast
    Sön 18 apr 05:53 #33

    Att döma av familjen Bernadotte är det MYCKET ärftligt. ALLA barnen i ALLA familjerna har det - trots att den andra föräldern är obesläktad med Bernadottarna. Så jag skulle inte göra det. 

  • Anonym (XXX)
    Visa endast
    Sön 18 apr 05:56 #34
    Anonym (Ebba) skrev 2021-04-17 18:42:07 följande:
    Det betyder att den jag är gift med punkt. Ingen kan komma och kräva något och mannen kan inte avsäga sig barnet. Min kompis som är barnmorska har berättat att hon inte ens skulle få ifrågasätta om ett gift vitt par föder fram ett svart barn.
    www.bitchute.com/video/GrKDTnIHYVQi/

  • Sön 18 apr 09:37 #35 -1
    Anonym (Ebba) skrev 2021-04-17 09:08:38 följande:

    Hej

    Mannen har inga spermier så nu kvarstår donation som alternativ. IVF är inte aktuellt. Vi har en vän som nog kan tänka sig att ställa upp som donator, men grejen är att han har ganska grav dyslexi. Hur hade ni tänkt där? Hur ärftligt är det?


    OM IVF inte är aktuellt(!) och det bara finns EN villig donator så skulle jag köra på det. Det finns BETYDLIGT värre saker ett barn kan råka ut för än dyslexi! JOBBIGT? absolut men ni är ju förvarnade!?
  • Sön 18 apr 09:38 #36 -2
    mari123 skrev 2021-04-18 09:37:57 följande:
    OM IVF inte är aktuellt(!) och det bara finns EN villig donator så skulle jag köra på det. Det finns BETYDLIGT värre saker ett barn kan råka ut för än dyslexi! JOBBIGT? absolut men ni är ju förvarnade!?
    *när man längtar efter en UNGE! finns inga regler.
  • Sön 18 apr 13:24 #37

    Bor du i Sverige (vilket ni borde göra med det här är FL så tusen väldigt relevanta och viktiga fakta kommer fram efter en lång diskussion med över 100 svar) så räknas han som barnets pappa och han måste alltså adoptera bort barnet till din sambo. Det är absolut inte closed utan något ditt barn har rätt att veta. 


    Ni kan åka till Danmark, där kan ni få från en anonym donator men det är fruktansvärt själviskt. 

  • Sön 18 apr 20:07 #38

    Jag skulle gå via en fertilitetsklinik där ni kan göra insemination (eller ivf) med hjälp av donator som matchas med er/ din partner. Bara via en klinik kan din partner bli juridisk far och donatorn förblir just donator. Kör ni med ?privat donator? är han juridiskt sett far till barnet. Det kan nu inte förhandla bort. Donatorerna på kliniken är dessutom testade på alla möjliga sjukdomar och genetiska defekter så 80 % av deras kandidater blir inte godkända. Och ja, dyslexi är ärftligt.

  • Mån 19 apr 00:57 #39
    Anonym (Ebba) skrev 2021-04-17 11:30:50 följande:
    Kan du ens svara utan att låta nedlåtande?

    Ja, jag vet vad en closed donation är enligt olika sidor/organisationer. Ett ord kan ha flera betydelser, you know. Kan du antingen bidra med något eller lämna tråden?
    H*n bidrog ju med något i tråden. Dyslexiföreningen är ju den mest säkra (svenska) källan om dyslexi som finns.
    Så som man känner sig själv, så känner man ALDRIG andra.
  • Mån 19 apr 01:15 #40
    Anonym (Ebba) skrev 2021-04-17 18:42:07 följande:
    Det betyder att den jag är gift med punkt. Ingen kan komma och kräva något och mannen kan inte avsäga sig barnet. Min kompis som är barnmorska har berättat att hon inte ens skulle få ifrågasätta om ett gift vitt par föder fram ett svart barn.
    Där har du fel.
    Mannen (Maken) kan avsäga sig faderskapet.
    Kommer det fram att barnet inte är hans (biologiskt) så har han rätt, rent juridiskt, att upphäva faderskapet.

    Bara för att DIN make går med på att vara pappa på pappret och går med på att familjerätten utgår från att han är fadern via faderskapspresumtion så betyder det inte att du kan sitta och hävda att i generella svepande utlåtanden som  "mannen inte kan avsäga sig faderskapet".

    Och vad har en barnmorska och hennes utlåtande med saken att göra med faderskapspresumtion? Jag kan ge dig svaret på den frågan direkt. Inget, absolut inget.

    Snälla du, skilj på personligt tyckande/åsikter från reell fakta.
    Så som man känner sig själv, så känner man ALDRIG andra.
  • Anonym (uppvä­xtmilj­ö)
    Visa endast
    Mån 19 apr 01:34 #41

    Ärftligheten spelar förvisso roll, men miljön är desto viktigare. 


    Min mamma är 50+ och dyslektiker men har en tredubbel examen som svensklärare (svenska 1-7, 4-9, samt en fyraårig utbildning i SvA där hon även kan undervisa vuxna nyanlända med och utan analfabetism.) Hon håller föreläsningar på universitet och arbetar på en skola med högpresterande elever i svenska och har skrivit läroböcker, trots att hon är dyslektiker.


    Det tar lite längre tid för henne att läsa böcker, än för hennes svensklärarkolleger, trots att hon läser snabbare än genomsnittssvensken. Hon kan ibland få problem med snabba sms-konversationer, men i övrigt märks det inte. Min mamma är uppvuxen i ett läsande hem, fyllt med böcker och det har nog bidragit enormt mycket.


    Först i 20-årsåldern läste hon en bok på "riktigt" genom att börja "från början" med mig som då var nyfödd och bestämde sig då för att kämpa sig igenom "Max kaka" och när jag var 8 år så hoppade hon på svensklärarutbildningen efter flera utbildningar på komvux i grammatik och skrivande. Eftersom hon var uppvuxen med språk och böcker omkring sig, och inte gav sig, så gick det till slut. Det finns ingen som märker att hon har dyslexi, mer än de närmsta, eftersom hon ibland beklagar sig över att det kan vara ett handikapp i hennes jobb och att hon hela tiden måste kolla en extra gång ordbildning, omkastning av ord och stavning.


    I hennes fall så har uppväxtmiljön betytt enormt mycket, samt att hon hade folk omkring sig som "hittade på" hjälpmedel åt henne under 70-talet (linjaler för att ögonen inte ska "hoppa" i läsningen etcetera) trots att skolan på den tiden inte hade några som helst hjälpmedel, men hon fick hjälp hemifrån.


    Så ja, dyslexi ÄR förvisso ärftligt, men med miljöanpassningar och jävlar anamma så kan man komma längre än någon annan, bara man får hjälp. Min mamma har dessutom en enorm fördel gentemot folk som har lärt sig att läsa ordentligt från början och det är att hon är grym på att memorera saker (för det var vad som krävdes i skolan på 70-talet) så hon har ett supervasst minne och dessutom kan hon grammatik och språk, även om det blir tokigt ibland (det händer kanske en gång per år i klassrummet, till hennes elevers stora förtjusning, eftersom hon garvar bort det och sedan kör en lektion om felstavningar.)

  • Mån 19 apr 10:31 #42
    Anonym (uppväxtmiljö) skrev 2021-04-19 01:34:29 följande:

    Ärftligheten spelar förvisso roll, men miljön är desto viktigare. 

    Min mamma är 50+ och dyslektiker men har en tredubbel examen som svensklärare (svenska 1-7, 4-9, samt en fyraårig utbildning i SvA där hon även kan undervisa vuxna nyanlända med och utan analfabetism.) Hon håller föreläsningar på universitet och arbetar på en skola med högpresterande elever i svenska och har skrivit läroböcker, trots att hon är dyslektiker.

    Det tar lite längre tid för henne att läsa böcker, än för hennes svensklärarkolleger, trots att hon läser snabbare än genomsnittssvensken. Hon kan ibland få problem med snabba sms-konversationer, men i övrigt märks det inte. Min mamma är uppvuxen i ett läsande hem, fyllt med böcker och det har nog bidragit enormt mycket.

    Först i 20-årsåldern läste hon en bok på "riktigt" genom att börja "från början" med mig som då var nyfödd och bestämde sig då för att kämpa sig igenom "Max kaka" och när jag var 8 år så hoppade hon på svensklärarutbildningen efter flera utbildningar på komvux i grammatik och skrivande. Eftersom hon var uppvuxen med språk och böcker omkring sig, och inte gav sig, så gick det till slut. Det finns ingen som märker att hon har dyslexi, mer än de närmsta, eftersom hon ibland beklagar sig över att det kan vara ett handikapp i hennes jobb och att hon hela tiden måste kolla en extra gång ordbildning, omkastning av ord och stavning.

    I hennes fall så har uppväxtmiljön betytt enormt mycket, samt att hon hade folk omkring sig som "hittade på" hjälpmedel åt henne under 70-talet (linjaler för att ögonen inte ska "hoppa" i läsningen etcetera) trots att skolan på den tiden inte hade några som helst hjälpmedel, men hon fick hjälp hemifrån.

    Så ja, dyslexi ÄR förvisso ärftligt, men med miljöanpassningar och jävlar anamma så kan man komma längre än någon annan, bara man får hjälp. Min mamma har dessutom en enorm fördel gentemot folk som har lärt sig att läsa ordentligt från början och det är att hon är grym på att memorera saker (för det var vad som krävdes i skolan på 70-talet) så hon har ett supervasst minne och dessutom kan hon grammatik och språk, även om det blir tokigt ibland (det händer kanske en gång per år i klassrummet, till hennes elevers stora förtjusning, eftersom hon garvar bort det och sedan kör en lektion om felstavningar.)


    Det är relativt vanligt att dyslektiker läser snabbare än genomsnittet. Det beror på att vi ofta hoppar över ändelsen och andra "onödiga" ord.

    Blev väldigt glad när jag läste om din mamma och art hon kämpade och lyckades trots dyslexi. Det visar på att även dyslektiker kan komma långt.

    Är själv dyslektiker och har läst både kandidat och master utbildning på universitet och klarat mig bra.
  • Anonym (Nej)
    Visa endast
    Mån 19 apr 10:42 #43

    Jag förstår att du ville förmedla detta som en solskenshistoria, men för mig låter det som att din mamma har fått kämpa jättemycket för att ta sig dit hon är idag. Kraft som hon kunde använt till annat om hon inte haft dyslexi. Så nej, jag skulle fortfarande absolut inte välja en donator med dyslexi.


    Anonym (uppväxtmiljö) skrev 2021-04-19 01:34:29 följande:

    Ärftligheten spelar förvisso roll, men miljön är desto viktigare. 

    Min mamma är 50+ och dyslektiker men har en tredubbel examen som svensklärare (svenska 1-7, 4-9, samt en fyraårig utbildning i SvA där hon även kan undervisa vuxna nyanlända med och utan analfabetism.) Hon håller föreläsningar på universitet och arbetar på en skola med högpresterande elever i svenska och har skrivit läroböcker, trots att hon är dyslektiker.

    Det tar lite längre tid för henne att läsa böcker, än för hennes svensklärarkolleger, trots att hon läser snabbare än genomsnittssvensken. Hon kan ibland få problem med snabba sms-konversationer, men i övrigt märks det inte. Min mamma är uppvuxen i ett läsande hem, fyllt med böcker och det har nog bidragit enormt mycket.

    Först i 20-årsåldern läste hon en bok på "riktigt" genom att börja "från början" med mig som då var nyfödd och bestämde sig då för att kämpa sig igenom "Max kaka" och när jag var 8 år så hoppade hon på svensklärarutbildningen efter flera utbildningar på komvux i grammatik och skrivande. Eftersom hon var uppvuxen med språk och böcker omkring sig, och inte gav sig, så gick det till slut. Det finns ingen som märker att hon har dyslexi, mer än de närmsta, eftersom hon ibland beklagar sig över att det kan vara ett handikapp i hennes jobb och att hon hela tiden måste kolla en extra gång ordbildning, omkastning av ord och stavning.

    I hennes fall så har uppväxtmiljön betytt enormt mycket, samt att hon hade folk omkring sig som "hittade på" hjälpmedel åt henne under 70-talet (linjaler för att ögonen inte ska "hoppa" i läsningen etcetera) trots att skolan på den tiden inte hade några som helst hjälpmedel, men hon fick hjälp hemifrån.

    Så ja, dyslexi ÄR förvisso ärftligt, men med miljöanpassningar och jävlar anamma så kan man komma längre än någon annan, bara man får hjälp. Min mamma har dessutom en enorm fördel gentemot folk som har lärt sig att läsa ordentligt från början och det är att hon är grym på att memorera saker (för det var vad som krävdes i skolan på 70-talet) så hon har ett supervasst minne och dessutom kan hon grammatik och språk, även om det blir tokigt ibland (det händer kanske en gång per år i klassrummet, till hennes elevers stora förtjusning, eftersom hon garvar bort det och sedan kör en lektion om felstavningar.)


  • Anonym (släkt­en)
    Visa endast
    Mån 19 apr 11:38 #44

    Vi har dyslexi i släkten och det finns i flera grenar och flera generationer. Så det är uppenbarligen ärftligt.

    Våra dyslektiker är lika framgångsrika som alla andra i familjen, min bror är vd för ett större företag, mina andra släktingar är student (ingenjör) och säljare. Det enda som har skiljt sig är hur stödet för deras handikapp har sett ut i de olika generationerna. Det har ju blivit bättre och bättre. 

    Jag skulle inte tveka. 

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll