• Anonym (Skams­en)
    Sat 17 Apr 2021 23:17
    3150 visningar
    99 svar
    99
    3150

    Han skrattade åt mig- överreagerar jag?

    Min man och jag har kommit isär lite sen vår 16 månaders föddes. Vi är inte lika intima, kramas, myser eller umgås inte bara vi två längre. Varje gång jag tar initiativet till att spendera tid tillsammans- vare sig det involverar sex eller inte så vill han aldrig göra det. Och när vi väl spenderar tid så kollar han bara på mobilen.

    Så igårkväll när sonen var hos min mamma så tänkte jag att jg och min man kanske kunde spendera lite tid tillsammans.

    Jag Hade piffat upp mig lite och tänkte att vi kunde ha det lite trevligt. Så när jag satte mig bredvid honom och började mysa och ?försöka vara sexig? eller hur man nu ska säga.

    Då börjar han skratta åt mig. Total skratta. Och jag känner bara att jag skäms. Skäms. Skäms. Skäms. Varje fiber i mig skäms bara. Jag går därifrån och gråter inne på mitt rum. Dumt, jag vet. Men jag kände mig så sårbar just i den sekunden.

    I den sekunden kände jag bara att : ?Nä jag orkar inte mer. Jag vill inte vara kvar i den här relationen mer?

    Jag anförtrodde mig hos två av mina närmaste vänner och dom tyckte jag var löjlig som blev upprörd över det. Att det är normalt under småbarnsåldern att det är såhär.

    Men jag vet inte. Känns som att något ändrades i mig när han började skratta åt mig. Och det enda jag kan tänka på är att jag förtjänar att bli sedd.

    Jag har inte pratat med min man sedan igår. Jag har undvikt honom. Jag skäms för mycket för att ens försöka prata med honom.

    Tankarna bara rusar och jag har det svårt att ta ett steg tillbaka för att se om jag överreagerar eller inte.

    Har inga problem med att folk säger till mig på skarpen, men har uppskattat om man hade en god ton då jg redan mår så dåligt över hur löjlig jag känner mig.

  • Svar på tråden Han skrattade åt mig- överreagerar jag?
  • Anonym (Skams­en) Trådstartaren
    Sat 17 Apr 2021 23:39
    #8
    Anonym skrev 2021-04-17 23:21:58 följande:

    Det var moget och okänsligt gjort av honom. Han borde dessutom gått och fråga hur du mådde när du gick och grät. Han brydde sig inte ens om att gå och säga att det var inte så han menade, han brydde sig.


    Det är också något som gjorde mig lite extra ledsen. Att han fortsatte som om ingenting hade hänt och fortsätte att kolla på tv.

    Han brydde sig inte ens tillräckligt för att säga förlåt.
  • Anonym (Skams­en) Trådstartaren
    Sat 17 Apr 2021 23:43
    #9
    lövet2 skrev 2021-04-17 23:26:47 följande:

    Nej, du överreagerar inte. OK, vem som helst kan börja skratta i fel ögonblick (herregud, jag började fnissa på min farmors begravning!!!), men då ber man om ursäkt och förklarar sig efteråt.

    Den som borde skämmas är din man. Han har i ett slag förstört allt förtroende mellan er, och jag förstår att du funderar på om du verkligen vill vara kvar i förhållandet.


    Jo det förstår jag. Ibland kan jag också ha skrattat vid fel tillfälle, men det är som du säger: man ber om ursäkt och förklarar sig.

    Det är precis så jg känner. Känns som att allt bara försvann på en sekund. Det var som en dörr som bara smälldes igen.

    Jag kanske känner så här nu för att allt är ?färskt? men jag tror inte det kommer bli bättre. Vi får se.
  • Anonym (Skams­en) Trådstartaren
    Sat 17 Apr 2021 23:49
    #11
    Anonym (Wtf) skrev 2021-04-17 23:27:00 följande:

    Jag har varit med om samma sak. Köpte sexiga kläder och klädde upp mig och han skrattade. Så tillintetgjord jag kände mig.

    Jag vet inte vad du ska göra men jag förstår dig och tycker inte att du är löjlig. Hoppas att han ber om ursäkt. Även om han tydligen inte tänder på vad du nu gjorde borde han verkligen uppskatta att du försökte göra något för ert förhållande. Trist.


    Jag förstår hur det känns. Beklagar att du gick igenom det där. Det är jobbigt. Speciellt när det är personen som man älskar mest av allt som skrattar åt en.

    Hur gick du vidare? Pratade ni om det?

    Just nu känner jag mig bara tung i kroppen, vet inte hur jag ska beskriva det på ett annat sätt.
  • Anonym (Skams­en) Trådstartaren
    Sat 17 Apr 2021 23:56
    #12
    sextiotalist skrev 2021-04-17 23:45:50 följande:

    Tja

    Min sambo hade nog vridit sig av skratt om jag hade börjat sätta på mig sexiga kläder. Men det är så långt ifrån jag.

    Och vi båda tycker det är löjligt med utklädsel

    Tycker din man att sk sexiga kläder är sexigt eller tycker han som min sambo, sämre maskeraddräkt


    Asså det var inte direkt som att jag hade sexiga kläder på så vis. Utan mer att jag sminkade mig lite fint (som jg brukat göra) och haft på mig lite finare kläder än mjukisset. Inget direkt avvikande från hur jag brukar klä mig. Bara det att jag inte gjort det så ofta sen sonen föddes.

    Grejen är att jag försökte kramas lite och vila huvudet mot hans Axel (som vanligt). Sen så försökte jag kyssa honom. Då la han märke till vad jag hade på mig och vad jg försökte göra. Och det var då ha. Började skratta.

    Asså det var bara saker som han tidigare tyckt varit sexig. Det är lite därför som jag blev lite ställd. Hade ju förstått om jg hade gjort något extremt. Men fortfarande....
  • Anonym (Skams­en) Trådstartaren
    Sun 18 Apr 2021 09:51
    #20
    Anonym (A) skrev 2021-04-18 00:28:40 följande:

    Nej du överreagerar inte, men ni verkar ha noll kommunikation eller känsla för era olika behov.

    Du skriver att du alltid blivit avvisad på sistone, vad fick dig att tro att lite piff skulle göra det annorlunda den här gången?

    Missförstå mig rätt. Hans "olust" beror ju på någonting. Ni borde istället prata, hur mår ni, vad behöver ni, hur kan ni mötas. Ett seriöst och lyssnande samtal där ni verkligen går in för att mötas!


    Vi kommunicerar ganska bra. Inte dom bästa men vi har alltid kunna kommunicera våra behov. Anledningen till varför jag piffade upp mig var för att han nämnt det. Att han saknade hur jag brukade fixa till mig ibland. Då tänkte jag att jag skulle göra det när min mamma tog sonen.

    Men ibland när vi ska ta upp olika grejer som inte funkat i vardagen så skämtar han bort det. Tror faktiskt att jag måste ta tag i det och prata med honom, kanske ta hjälp av någon typ av parterapi. Ser ingen Annan lösning. För det funkar inte när det bara är vi två. Kanske bli bättre om det fanns en tredje person som var på bådas sida.
  • Anonym (Skams­en) Trådstartaren
    Sun 18 Apr 2021 09:58
    #22
    Anonym (lll) skrev 2021-04-18 08:18:51 följande:

    Han borde ju kunnat sagt "oj, älskling, vad fint, men jag orkar tyvärr inte ha sex just nu, är så trött"

    Att gapskratta var liksom helt fel beteende och det borde han ha fattat. Och att han sen efteråt inte sa något för att släta över är tyvärr nog skäl för att lämna, tycker jag.

    Han kunde sagt att han blev så överraskad öve det du gjorde, att ha inte alls hade såna tankar just då, blev nervös och skrattade. Något kunde han sagt.

    Det visar bara hur ointressant du är för honom. 


    Det är precis så jag känner. Känner bara att det kunde ha gått så mycket bättre. Jag tänkte bara att vi skulle ha trevlig, sex var inte direkt min första prioritet. Ville mest spendera tid med honom. Något han hade kanske insett om han inte skrattade åt mig.

    Men då känner jag att det hade ju inte heller varit fel om jag hade sex i tankarna. Han är väl ändå min man? Och jag är väl ändå människa som har behov- så sååå ovanligt är det väl inte att ens fru är tänd på en?
  • Anonym (Skams­en) Trådstartaren
    Sun 18 Apr 2021 10:02
    #23
    momjanet skrev 2021-04-18 09:55:14 följande:

    Om du vill gå isär pga ett missöde/missförstånd borde du ha separerat för länge sedan.


    Alltså nu var det ju inte bara denna incident som fixk mig att känna såhär. Vi har haft det lite svårt nu över 1 år. Och jag har pratat, gett honom tid allt möjligt i princip och varit förstående. Nu när det här hände kändes det bara som sista droppen.
  • Anonym (Skams­en) Trådstartaren
    Sun 18 Apr 2021 10:09
    #24
    Anonym (Stressad?) skrev 2021-04-18 08:34:13 följande:

    Det var så klart olämpligt och onödigt, men jag tror att han blev stressad. Det baserar jag på erfarenheten med min man, som tappade lusten efter barn. Han har aldrig varit någon extrem närhetsmänniska, och fick nu all sin närhet från barnen.

    Jag tog initiativ. Han nekade och blev med tiden irriterad. Jag tog upp till diskussion. Han blev irriterad. Jag pikade. Han blev irriterad. Ibland skämtade han bort det. Ibland ?roligt?. Ibland nästan elakt.

    När jag la ner allt prat om sex, började han så smått få tillbaka lusten. Efter några månader kom han och tackade för att jag slutat prata om sex. Det var skönt att slippa pressen.

    Vi har fortfarande inte sex som innan barnen, men nu kan han visa lust igen och vill ha sex med jämna mellanrum.


    Kanske att han blev stressad. Jag vet inte. Men jag är inte på allt för mycket heller för att han ska bli så stressad. I början kanske. Men när jag märkte att han inte var så intresserad så lät jag honom vara. Tänkte att han kanske går igenom något.

    När jag tar upp det så skämtar han bort det. Nästan samma situation som din.

    Men jag skulle ha en plåtning på jobbet så jag sminkade mig och tog på mig lite finare kläder för någon vecka sedan, då sa han att han saknade när jag gör gjorde mig lite finare.... Det var då jag kom på att jag kanske skulle göra mig lite fin den kvällen min mamma tog sonen.

    Men skönt för er båda att han känner sig mindre stressad nu! Jag kanske ska låta min man vara ett bra tag så ifall han fortfarande känner sig stressad så får han hantera den stressen ifred.
  • Anonym (Skams­en) Trådstartaren
    Sun 18 Apr 2021 10:12
    #26
    Anonym (Elsa) skrev 2021-04-18 09:21:21 följande:

    Jag hade också tagit illa vid mig.

    Sen kan jag tänka mig att det inte bara handlade om den gången? Om du nu känner att ni glidit isär de senaste månaderna så var det inte bara denna situation som gjorde att känslan av att inte vilja vara kvar i relationen längre uppstod.

    Jag kröp intill min partner för ett tag sedan och började prata snusk, märkte att han gillade det, men så bad jag honom beskriva vad han ville göra med mig och då backade han helt, nästan puttade undan mig och satte på tv:n istället. Jag skämdes otroligt mycket och gick in i badrummet och grinade.

    Det jag vill ha sagt med den biten är att jag förstår dig.


    Precis. Den här gången så kände jag bara att det vara sista droppen. Jag har försökt allt. Nu känner jag att jag bara vill lämna honom ifred. Och blir det fortfarande så att han inte ens vill umgås/prata med mig - så vad har man för anledning att fortsätta vara tillsammans?

    Nej men så jobbigt! Hoppas det har gått bra mellan er, att det inte påverkade sig alltså.

    Missförstå mig inte - men det känns skönt att veta att jag inte var ensam om min gråt reaktion.
Svar på tråden Han skrattade åt mig- överreagerar jag?