Han skrattade åt mig- överreagerar jag?

Vad sa han om att du inte vill fortsätta?

Har han någon förklaring till varför han inte vill umgås osv?

Min man och jag har kommit isär lite sen vår 16 månaders föddes. Vi är inte lika intima, kramas, myser eller umgås inte bara vi två längre. Varje gång jag tar initiativet till att spendera tid tillsammans- vare sig det involverar sex eller inte så vill han aldrig göra det. Och när vi väl spenderar tid så kollar han bara på mobilen.

Så igårkväll när sonen var hos min mamma så tänkte jag att jg och min man kanske kunde spendera lite tid tillsammans.

Jag Hade piffat upp mig lite och tänkte att vi kunde ha det lite trevligt. Så när jag satte mig bredvid honom och började mysa och ?försöka vara sexig? eller hur man nu ska säga.

Då börjar han skratta åt mig. Total skratta. Och jag känner bara att jag skäms. Skäms. Skäms. Skäms. Varje fiber i mig skäms bara. Jag går därifrån och gråter inne på mitt rum. Dumt, jag vet. Men jag kände mig så sårbar just i den sekunden.

I den sekunden kände jag bara att : ?Nä jag orkar inte mer. Jag vill inte vara kvar i den här relationen mer?

Jag anförtrodde mig hos två av mina närmaste vänner och dom tyckte jag var löjlig som blev upprörd över det. Att det är normalt under småbarnsåldern att det är såhär.

Men jag vet inte. Känns som att något ändrades i mig när han började skratta åt mig. Och det enda jag kan tänka på är att jag förtjänar att bli sedd.

Jag har inte pratat med min man sedan igår. Jag har undvikt honom. Jag skäms för mycket för att ens försöka prata med honom.

Tankarna bara rusar och jag har det svårt att ta ett steg tillbaka för att se om jag överreagerar eller inte.

Har inga problem med att folk säger till mig på skarpen, men har uppskattat om man hade en god ton då jg redan mår så dåligt över hur löjlig jag känner mig.

Först fick jag ingen reaktion direkt. Bara ett ryck på axlarna och ett okej. Han började packa. Sa åt honom att det inte behövdes då jag skulle till min mamma.

Redan nästa dag ringer han och vill träffas för att prata. Han sa att han irne vill göra slut. Att Vi har redan ett liv tillsammans, en kärnfamilj varför ska vi börja om från början?

Då sa jag att det inte var en anledning till att vara tillsammans. Men jag skulle kunna tänka mig stanna om vi testade att gå terapi- för jag har ju inte bara slutat att älska honom. Men han var inte intresserad av det.

Så då kände jag att vi skulle inte komma någon vart. så jag gick. Vi har pratat lite men det har bara handlat om sonen. Inget mer.

Sp egentligen sa han inte så mycket. Kändes som att jag pratade med ett tjurigt barn som ville ha godis innan maten men inte fått som den vill.

Fick du någon förklaring på varför han inte vill ha sex längre och tycker det är komiskt när du vill?

Herre jisses.

Du pratar om att han är sur som ett barn men tycker samtidigt att ha barn är inte är ett skäl att leva ihop. Du behöver växa upp. Det är ett barn som fått barn.

Snälla människa, det är inte i närheten av jämförbart.

Du har så rätt. Man ska inte fortsätta vara tillsammans om man mår dåligt i relationen. Barn behöver föräldrar som mår bra. Tyvärr finns det en hel del sådana här konservativa människor på FL som tycker att man är en dålig förälder om man separerar och som tror att barn blir traumatiserade av att föräldrarna separerar.