Autism i kvinnor, chansen för diagnos?

Du har inte tics, du stimmar. Det är inte riktigt samma sak. Googla lite på stimming (det mesta kommer komma upp på engelska).

Jag brukar kalla hsp för "egendiagnosticerad aspergers", för skillnaden är hårfin. Allt som ingår i "hsp" är tyspiskt för framför allt kvinnor med autism/asperger.

Att ha ett par vänner och att ha ok socialt samspel är också väldigt typiskt för kvinnor med autism, och föreställningen att det INTE är det är en av orsakerna till att kvinnor underdiagnosticeras, antingen för att de inte tror att de får lov att söka hjälp, eller för att vården är efter.... Lika så idén att man inte har empati om man har sutism.

Själv blev jag ju diagnosticerad som barn, så just hur det sulle gå idag kan jag inte svara på, men en sak som kan vara bra för just dig att ha diagnosen på papper, som jag kan utläsa i det du skrivit, är att du kan få boendestöd som kan hjälpa dig "ut". Boendestöd kan hjälpa dig till exempel om du tycker det är asjobbigt att handla eller shoppa, de kan fungera dels att peppa dig och som buffert mellan dig och omgivningen, och även gripa in om du till exempel får ångest inför att betala hos en kassör, eller be om saker du vill handla över disk. Bara som enkelt exempel.

Att du har svårt att koncentrera dig kan ju också vara add, vilket ganska ofta också finns med om man har autism/aspergers.

HSP är Asperger light. Vissa skulle få en diagnos om de utreddes andra ligger precis på gränsen. 

Vi med autism har känslor och empati precis som alla andra. Det är en myt att vi inte skulle ha det. Det är inte konstigt att ha vänner heller, jag har atypisk autism och har alltid haft vänner om man bortser från i mellanstadiet då jag blev mobbad. 

Det behöver inte vara autism du har heller, de finns flera andra diagnoser. Jag tycker att du ska göra en egen remiss till psykiatrin (i vissa landsting går inte det i så fall vänder du dig till VC) Så får de ta det därifrån. 

Jag har som sagt atypisk autism och fick diagnosen när jag var 25 år. Min utredning tog 12 timmar fördelat på 6 tillfällen. Vi träffades en gång i veckan. 

För mig har det inte givit några fördelar med att ha diagnosen på papper. Tvärtom. 
Jag känner att ''man'', och vården i allmänhet, har för stor tilltro att sätta en autismdiagnos. 
Bara för att man får en diagnos blir inte livet automatiskt magiskt bättre. 

Spä på myten med bristande empati, varför? Ofta är problemet mest att uttrycka den men inte att den inte finns, många med autism "svämmar över" för varje orättvisa i världen men har svårt att reglera det.

HSP är rätt ofta autism egentligen och ingen direkt seriös diagnos.

Om du har så stora problem som du verkar ha så är det nog bättre att få hjälp? Köerna till utredning är ofta långa så bättre att försöka få en plats och sen kan du ta bort dig ur kön om du verkligen inte vill. Boka tid för bedömning.

Jag tycker att diagnos gav mer förståelse för mig själv och hur/varför saker kan ha skett. Att självhatet minskade och att jag kunde låta det vara ok att "misslyckas" om jag tagit på mig för mycket. Ibland får man sänka sina krav rejält på hur mycket man ska klara av.