Jag lever ihop med barnets pappa och har på så sätt alltid haft avlastning i vardagen. Även om det ofta är jag som behöver ta en större del av ansvaret för barn och hushåll.
Vi har ?bara? ett barn i förskoleåldern. Jag tycker ändå att det är fruktansvärt tungt! Kan inte föreställa mig hur det är att vara ensamstående med ett eller fler barn. Hur gör ni för att få ihop det? Vilka genvägar tar ni för att orka?
Jag lever ihop med barnets pappa och har på så sätt alltid haft avlastning i vardagen. Även om det ofta är jag som behöver ta en större del av ansvaret för barn och hushåll.
Vi har ?bara? ett barn i förskoleåldern. Jag tycker ändå att det är fruktansvärt tungt! Kan inte föreställa mig hur det är att vara ensamstående med ett eller fler barn. Hur gör ni för att få ihop det? Vilka genvägar tar ni för att orka?
Tja jag har alltid tagit den enkla vägen i vardagen och prioriterat mina måsten. Jag har också sett till att mina barn antingen kunnat vara med på det jag gör eller så har jag anpassat mig efter dom och gjort saker parallellt med lek.
Jag har även nyttjat barnvakter i form av mormor/farmor eller andra
Vissa saker har fått vänta tills jag är barnledig när dom varit hos pappa.
Vad är tungt?
Går detta att ändra?
Skriv gärna exakt vad det är som tar din energi, så är det lättare att ge förslag på små saker i vardagen som underlättar. Det kan vara en småsak som ändras, men frigör mer energi. Skriv vad du upplever som tyngst, så får du kanske massor med tips även från oss som inte är ensamstående...
Våra "småsaker" som vi ändrat på för att få mer energi i vardagen = en liten förändring som ger stort plus i vardagen:
* 10 hämtningar/lämningar per vecka = 5 vars.
Vi diskuterar upplägget men håller oss till 5 vars. Så det inte "råkar bli" så att ena har 8 och andre har 2...
* Handla 1 gång/vecka + 1 snabb komplettering (max). Vi har hemma så vi kan köra nödmat flera dagar vid behov tex 1 tetra krossade tomater + 1 tetra gröna linser = linsfärssås, vetemjöl + havregryn + bakpulver = ägg/mjölkfri pannkaka, 1 tetra passerade tomater + 2 dl risoni + 1-2 tetra bönor/linser + vatten o kryddor = tomat/pasta-soppa osv.
Innan handlade vi ofta, det tar tid + energi. Nu har vi säkert 10 snabba rätter att laga då vi har vissa stapelvaror hemma alltid, så vi storhandlar 1 dag och sen max 1 gång stödköp på väg hem från jobbet.
Att "bara" stanna och köpa något tex mjölk och bröd = tar säkert 15-30 min extra + extra stress + tar mycket energi
* Förlängt lunchrasten till 45 minuter = går 15 min rask promenad varje lunchrast oavsett väder... Man får sol (D-vitamin) vissa dagar iallafall + frisk luft + vana + viss motion + paus i jobbet + egentid.
Barnet klarar 15 min extra, särskilt om det ger en energiboost. Första månaderna kanske man inte märker så stor skillnad, men nu när vi gjort detta något år så märker man att det ger massor.
* Hjälpas åt med sysslor hemma. Båda "jobbar" samtidigt och båda vilar samtidigt. Vi delar också 50/50 på det mesta med barnen tex läggning. När den andre föräldern lägger barnet/barnen så gör man själv sysslor tex kör en tvätt, går ut med sopor eller röjer lite extra.
Så efter läggningen är det mesta klart och vi kan båda vila eller ägna oss åt egna intressen tex träna, läsa osv.
Det är så skönt att när läggningen är klar för mej så har något fixats till i hemmet samtidigt! Och även när jag inte lägger barnen så kan jag lyssna på musik eller pod och göra ett röj som uppskattas av min partner = ostört kunna göra fint hemma.
Om man inte försöker se till att man faktiskt jobbar med hemmet samtidigt, oavsett om det är att hjälpas åt eller man gör helt olika saker, så blir det lätt att den ena gör mer än den andre . Eller att den ena får jobba ostört tex måla huset i sitt eget tempo och den andre har sina sysslor + barnen att ta hand om under tiden.
Ser man till att arbeta samtidigt, så brukar det fördela sig bättre.
Man behöver inte heller lägga tid på att fördela sysslor tex göra schema och hålla koll på att den andre sköter sitt. Eftersom man jobbar samtidigt, så får man bara snabbt stämma av prioriteringen! TEx: Idag måste vi städa kök + badrum + klippa gräset + köra 1 tvätt + byta däck på bilen. Vad ska vi börja med? Är det något du gillar extra mycket? Då kör vi igång en timme, sen fikar vi och ser hur långt vi kommit.
Jag lever ihop med barnets pappa och har på så sätt alltid haft avlastning i vardagen. Även om det ofta är jag som behöver ta en större del av ansvaret för barn och hushåll.
Vi har ?bara? ett barn i förskoleåldern. Jag tycker ändå att det är fruktansvärt tungt! Kan inte föreställa mig hur det är att vara ensamstående med ett eller fler barn. Hur gör ni för att få ihop det? Vilka genvägar tar ni för att orka?
Jag var ensamstående från BB till 7 år. Hade avlastning några få gånger från en avlastningsfamilj när barnet var 3 år. I övrigt inte en sekund barnfri tid. Jobbigt, men det går såklart. Mitt barn var min enda "vän" som jag gjorde massa skoj med. Vi reste även ett par ggr per år, bara vi 2, från det att barnet var 7 månader.
Förstår verkligen inte hur det kan vara jobbigt när man är 2 föräldrar och kan hjälpas åt med allt? Rena lyxen.
Det går för att det måste gå, man har helt enkelt inte något annat alternativ.
Jag har gått ner i arbetstid och jobbar 75 %. Mormor hämtar en dag i veckan så att jag kan jobba ikapp. Ibland försöker jag hitta små pauser till exempel går jag ibland hem och lägger mig på soffan i fem minuter, innan jag hämtar barnen på förskolan. Jag köper all mat med hemkörning. På vardagarna blir det mest halvfabrikat.
Jag ser till att få ut min friskvårdstid varje vecka. Då det blir min enda egentid.
Sen är det klart att det finns perioder då lägenheten svämmar över av smutstvätt och disk. Då jag inte orkar. Då jag ringer till min mamma och gråter för att jag är så trött. Men man tar sig igenom de perioderna också, och för det mesta stortrivs jag med livet och mina barn.
Man löser det för att man måste, nu har jag barnen vv. Veckorna barnen inte är hos mig jobbar jag mer, jobbar hela dagar är ledig 1 till 2 dagar då jag passar på att storhandla så jag slipper det när jag har barnen och försöker fixa annat som jag helst slipper när barnen är hos mig, jobbar mindre när barnen är hos mig. Jag känner dock om man bortser från det ekonomiska som såklart blev sämre efter separation så har livet i övrigt blivit lättare sen jag separerade, men så fick jag inte mycket hjälp från min dåvarande sambo och det var mycket irritation och frustration som tog energi.
När barnen är hos mig försöker jag involvera dem i att hjälpa till hemma, försöker ta disken direkt efter maten så den inte blir stående och blir till ett berg osv. Så flyter det på ganska bra, i övrigt så behöver det inte vara superstädat, bara man kommer fram så är det ok ;) sen brukar vi städa mer ordentligt till helgen ihop, det har liksom blivit en grej så då går det rätt snabbt och smidigt och känns inte så tungt. Så man hittar sätt att få det att flyta på. Och ibland får man helt enkelt strunta i stöket när man känner att energinivån ligger lågt, prioritera tiden med barnen istället, som nu när vädret äntligen är fint så vill ju både jag och barnen hellre vara ute så då får stöket vänta så går vi ut istället :) sen har jag då passat på att kanske sitta ute och plugga medan barnen leker och är nöjda,
Ingen mer än jag i denna tråd som är ensamstående (på riktigt) på heltid? Går inte att jämföra med v.v då har man ju all tid i världen.
Har man något val? Skita i att hämta ungen på förskola för att man inte orkar?
Det föll sig naturligt. Dom flesta föräldrar har det i sig, att man tar hand om sina barn oavsett situation. Din fråga är rätt konstigt. Det blir vad man gör det till och vad man måste.
Varannan vecka är INTE att som att vara ensamstående på heltid. Att någon ens kommentarer det visar ju på hur lite instinkt folk har.
Ensamstående mamma utan en närvarande pappa och utan nätverk så som mormor, kompisar osv. samt dålig ekonomi pga underbetalda arbetens som t ex undersköterska är något helt annat. Man är med sitt barn konstant förutom när dom är på förskolan. Man har ingen som helst avlastning.
Men åter igen. Man har inget val. Man orkar för att man måste.