Fortsätta eller bryta upp?

Jag har alltid tyckt att det har varit svårt att få till en kärleksrelation. Jag har i närmare två års tid träffat en kille nu, som det nästan funkar med, med betoning på nästan. Jag tycker bra om honom, han har många egenskaper jag uppskattar, så som att han ställer upp, lyssnar, är snäll och dessutom vill satsa på oss. Det finns dock sidor jag stör mig på som jag har svårt att komma över. Jag vill inte skriva allt för detaljerat om exakt vad, men sådant som någon annan kanske inte bryr sig om men som jag ändå tycker är viktigt. I slutändan är min sexuella attraktion för honom helt död. Jag vill inte vara intim. När vi umgås har jag hela tiden en underliggande känsla, som jag försöker kväva, om att jag vill ut ur relationen.

Det kanske framstår då som ett givet svar att jag borde bryta upp, men ändå tvekar jag. Varför?

Det finns flera skäl faktiskt.

Jag är i 35-årsåldern och i min drömvärld hade jag haft ett familjeliv vid den här åldern. I verkligheten har jag inte ens haft en riktig kärleksrelation öht. Så rent krasst kan jag kunna att det här kanske är så bra som det blir i kärleksväg för min del.

Jag har varit på massor av onlinedejter etc, så det är inte så att jag inte har försökt, men jag tycks aldrig hitta rätt. Jag är inte uppenbart ful, överviktig e dyl. Jag ser nog rätt normal ut. Det händer att killar fattar tycke för mig och att jag fattar tycke för killar, men det är nästan som att det vilar en förbannelse över mig, att det aldrig blir ömsesidigt.

Jag har hört om vänner och liknande som tycks vara pragmatiska med sina relationer, att de bestämmer sig för en partner och satsar, trots att de kanske inte svävar på rosa moln av sin partner. De vill ha familjeliv och löser det pragmatiskt. Det är väl lite den vägen jag har försökt ta nu, men jag lyckas inte stänga av mina olustkänslor och mina tankar om att ta mig ur relationen.

Samtidigt som jag inte är kär i personen, tycker jag ändå om honom. Det här är det närmsta en kärleksrelation jag har kommit och jag känner att man ändå får ut mycket av att vara två. Som singel är man så ensam och utelämnad och jag är inte sugen på att vara singel mer, inte alls. Vi har det bra på många sätt, lätt att prata med varandra osv.

Jag har väldigt begränsad vänkrets och blir väldigt ensam utan honom. Inte minst nu när samhället är nedstängt. I och med min begränsade vänkrets blir jag dels ensam och dels kan jag inte träffa någon partner genom vänners vänner eller nåt åt det hållet.

Såklart känns det också hemskt att lämna någon, att överge någon man tycker om.

Vi har på mitt initiativ tagit en paus i relationen nu på några veckor. Jag har varken känt mig överlycklig eller jätteledsen över detta. Jag försöker få klarhet i vad nästa steg ska bli, men jag får ingen klarhet i hur jag ska hantera det.

Jag har kollat runt på dejtingsajter, det är välbekant. Ett hav av människor, men så svårt att verkligen connecta med någon. Jag har bara verkligen ingen lust att ge mig in i det igen och jag vet vilket hopplöst projekt det är.

Jag vet inte om jag bara borde ge upp familjedrömmen och konstatera att det är kört. Jag vet inte ens om man blir så himla lycklig av barn i slutändan. Men onekligen känns det trist att leva resten av livet i ensamhet.

Jag är så vilsen i detta. Hur hade ni hanterat det?

Jag har alltid tyckt att det har varit svårt att få till en kärleksrelation. Jag har i närmare två års tid träffat en kille nu, som det nästan funkar med, med betoning på nästan. Jag tycker bra om honom, han har många egenskaper jag uppskattar, så som att han ställer upp, lyssnar, är snäll och dessutom vill satsa på oss. Det finns dock sidor jag stör mig på som jag har svårt att komma över. Jag vill inte skriva allt för detaljerat om exakt vad, men sådant som någon annan kanske inte bryr sig om men som jag ändå tycker är viktigt. I slutändan är min sexuella attraktion för honom helt död. Jag vill inte vara intim. När vi umgås har jag hela tiden en underliggande känsla, som jag försöker kväva, om att jag vill ut ur relationen.

Det kanske framstår då som ett givet svar att jag borde bryta upp, men ändå tvekar jag. Varför?

Det finns flera skäl faktiskt.

Jag är i 35-årsåldern och i min drömvärld hade jag haft ett familjeliv vid den här åldern. I verkligheten har jag inte ens haft en riktig kärleksrelation öht. Så rent krasst kan jag kunna att det här kanske är så bra som det blir i kärleksväg för min del.

Jag har varit på massor av onlinedejter etc, så det är inte så att jag inte har försökt, men jag tycks aldrig hitta rätt. Jag är inte uppenbart ful, överviktig e dyl. Jag ser nog rätt normal ut. Det händer att killar fattar tycke för mig och att jag fattar tycke för killar, men det är nästan som att det vilar en förbannelse över mig, att det aldrig blir ömsesidigt.

Jag har hört om vänner och liknande som tycks vara pragmatiska med sina relationer, att de bestämmer sig för en partner och satsar, trots att de kanske inte svävar på rosa moln av sin partner. De vill ha familjeliv och löser det pragmatiskt. Det är väl lite den vägen jag har försökt ta nu, men jag lyckas inte stänga av mina olustkänslor och mina tankar om att ta mig ur relationen.

Samtidigt som jag inte är kär i personen, tycker jag ändå om honom. Det här är det närmsta en kärleksrelation jag har kommit och jag känner att man ändå får ut mycket av att vara två. Som singel är man så ensam och utelämnad och jag är inte sugen på att vara singel mer, inte alls. Vi har det bra på många sätt, lätt att prata med varandra osv.

Jag har väldigt begränsad vänkrets och blir väldigt ensam utan honom. Inte minst nu när samhället är nedstängt. I och med min begränsade vänkrets blir jag dels ensam och dels kan jag inte träffa någon partner genom vänners vänner eller nåt åt det hållet.

Såklart känns det också hemskt att lämna någon, att överge någon man tycker om.

Vi har på mitt initiativ tagit en paus i relationen nu på några veckor. Jag har varken känt mig överlycklig eller jätteledsen över detta. Jag försöker få klarhet i vad nästa steg ska bli, men jag får ingen klarhet i hur jag ska hantera det.

Jag har kollat runt på dejtingsajter, det är välbekant. Ett hav av människor, men så svårt att verkligen connecta med någon. Jag har bara verkligen ingen lust att ge mig in i det igen och jag vet vilket hopplöst projekt det är.

Jag vet inte om jag bara borde ge upp familjedrömmen och konstatera att det är kört. Jag vet inte ens om man blir så himla lycklig av barn i slutändan. Men onekligen känns det trist att leva resten av livet i ensamhet.

Jag är så vilsen i detta. Hur hade ni hanterat det?

Vad tror du det beror på att du är 35 men aldrig har träffat en partner du vill bilda familj med?

Han har ju onekligen kvalifikationer. Han ställer upp. lyssnar och är snäll. Han vill satsa på er. Låter definitivt som en som är värd att sats på i längden. Inte alla män är sådana.  Blir du gravid blir bandet (oftast) ännu starkare. 
Men sedan då, du vill alltså inte ligga med honom. varför inte? Är hans drift stark, kommer detta bli ett problem?
Du är 35 och måste väga in att din tid att få familj börjar begränsas. Så ja, jag förstår ditt dilemma.
Då jag själv tycker att barnen är det bästa i mitt liv så lutar jag nog lite åt att satsa på denna man

Jag förstår dilemmat. Att dejta på tinder och liknande kan verkligen suga livslusten ur en. Jag skulle aldrig orka börja om med det. Jag tycker du ska fundera över hur gärna du vill ha barn, och hur många. Kan du tänka dig att skaffa barn själv om du inte hittar någon vettig man om ni gör slut? Men är det outhärdligt att ligga med din kille idag hade jag avslutat relationen. Är det bara att du inte känner dig superkär hade jag funderat på barnfrågan. Vill du ha 3 kiddos är det nog dags att sätta igång omgående. Kan du tänka dig 1 barn är det lite lugnare och mer tid finns för att dejta andra.

Ts, har du bestämt dig?

Tråkigt att du inte svarade något på mitt inlägg, jaja. Men jag tror du skulle må bra av att prata med en psykolog, kan ju vara att du har otrygg anknytning och därmed letar fel och aldrig träffar den rätta. Jag vet själv att jag är sån som fokuserar på det negativa och alltid tror det värsta, vilket innebär att jag har svårt för att utveckla kärlekskänslor till ngn. För att bli kär måste man ju fokusera på det positiva med en person. Sen är jag livrädd för att bli sårad och stänger delvis av mina känslor.

Jag har funderat på det där med att skaffa barn själv, men jag tror inte jag pallar, det verkar väldigt jobbigt. Helst skulle jag nog vilja ha mer än ett barn om jag skaffar barn, men ett barn är väl bättre än inget.. kanske. Jag tänker också att det kanske ändå är bättre att ha inga barn än att skaffa barn i en relation som man inte är lycklig och harmonisk i, men jag vet inte. För det verkar inte heller så kul i längden att vara familjelös. Att vara mamma i en välfungerande familj tror jag är bland det bästa som finns i livet. Men att vara detsamma i en icke välfungerande familj är jag inte alls lika övertygad om att ökar livslyckan på något sätt. Det kan nog bli tvärtom, att man blir låst till något som gör en olycklig. Men det är svårt att veta. Jag vet egentligen inte ens hur viktigt barn är för mig. Det är ju svårt att veta innan man har några barn. Som tjej är det ju lätt att man bara vill få det "avklarat" med barn, eftersom man inte har all tid i världen på sig. Det blir lätt en väldigt frampressad fråga.

Beklagar om du upplevde det som trist att jag inte svarade. Jag läste i alla fall ditt svar, uppskattade det och har tänkt på det, men i och med att det inte var frågor så förstod jag inte att du förväntade dig ett svar.

Jag har testat några olika psykologer genom åren faktiskt, men ingen direkt som kan hjälpa mig med relationer. Jag tror att vi allmänt sätter väldigt stor tilltro till psykologer idag, som att de ska kunna trolla bort svåra livsproblem som vi ställs inför, men de är vanliga människor som vem som helst.

När man inte vet svaret och ingen annan i ens närhet kan ge det rätta svaret. Då vill man så gärna att det ska finnas NÅGON som ska kunna lösa problemet. Förr i tiden kanske den någon generellt var en präst. I dagens samhälle har i alla fall helt klart psykologer tagit över den rollen. Så fort någon mår dåligt eller har ett svårt livsdilemma, så ska den till en psykolog. Nästan som att folk tror att de besitter någon form av religiös kraft att trolla bort smärta man har. Men psykologer har inte någon övermänsklig kraft att lösa svåra problem. De har inte ens några mer betydelsefulla verktyg än precis vem som helst, är min erfarenhet.

Har man tur kan man komma till någon riktigt klok människa som guida en rätt, så är det säkert. Men den turen kan man också ha genom en vän eller familjemedlem (dessa känner en dessutom på ett djupare plan och har bättre förståelse för hur man fungerar och därmed har de betydligt bättre förutsättningar att ge goda råd) eller varför inte en eller flera personer på ett forum likt detta? 

Jag har testat men min erfarenhet är att psykologer inte är annat än vanliga människor, som dessutom får allt för lite tid att lära känna en på djupet för att kunna ge djupgående råd. 

Jag fattar tycke för folk, blir kär och det finns sådana jag vill vara ihop med, det finns de jag blivit hals över huvud förälskad i, men dessa har hittills inte varit lika intresserade av mig på samma sätt tillbaka. Så det är inte som att jag inte vill vara ihop med någon alls. 

Men jag är oharmonisk och ganska olycklig som person rent allmänt och det försvårar säkert att inleda en relation. Men den komplexa problematiken är inget som någon psykolog hittills ens varit i närheten att komma åt. Som min senaste psykolog sa: mina problem är allmänmänskliga, och det är inte något som en psykolog kan bota. Alltså en psykolog kan inte bota att livet många gånger är svårt.

Isåfall tror jag personligen mer på meditation och liknande metoder för att harmonisera sitt sinne, det är väl vetenskapligt den bästa metoden också, tror jag.

Det är min personliga erfarenhet av psykologer, men det finns väl säkert andra med andra erfarenheter. Jag tycker absolut att du ska testa om du funderar på det. Man kan ju enkelt boka psykologer via olika appar idag och få onlinemöte bara någon dag eller timme senare.

Om inte annat kan man behöva prata med någon om man inte har vänner som orkar lyssna på en och där tror jag absolut att psykologer kan hjälpa med att lyssna på en (mot betalning).