Vet att jag borde lämna, är jag ensam?

-GameofThrones: jag vet vad jag måste göra, jag vet bara hur processen är. Har gått igenom detta tidigare. Min fd var missbrukare och slog mig och vår dotter och jag lämnade då hon var 1,5 år. Jag trodde mer på vad kvinnor i min situation kunde få för stöd än vad vi fick. Han gick fri, och fick skadestånd på 40.000 +10.000 till min dotter. Vi fick fängelse, enligt mig. Sätt inlåst i ett rum, med delad matsal med andra kvinnor, han gick fri!!!

Denna man är arab, med ett stort nätverk, jag är rädd för konsekvenserna. Jag känner att en plan är att få honom att tröttna på mig... lämna i fred. Vi har parterapi imorgon, men jag måste ju hålla käft om detta. Idag är min dotter 11, och fattar allt, tyvärr.. våra gemensamma är 3 och 1. Jag verkligen hatar mig själv för att jag satt dottern i detta ännu en gång!!

Gameofthrones- jag har sett efterlyst ikväll, och jag vill inte vara med där!! Jag vill bara att allt blir bra, på ett eller annat sätt!! Men som sagt, jag vet hur processen är.. :(

Alla ni andra: tack för fina och kloka ord! Jag behöver verkligen prata av mig, kan inte prata med någon i min närhet.. Jag vet att det är fel, jag bet att jag måste lämna, men jag vet också tyvärr att mannen ofta går fri, och kvinnan med sina barn måste leva ett hemligt liv, isolerade och alltid vara på sin vakt. Fy vad jag hatar att leva på detta vis, vill bara bli av med skiten, eller att han blir en helt ny man. Han som var när vi träffades :(

För att TS (och övriga kvinnor som lever i destruktiva relationer) bild av kärlek är helt fucked up!

Jag vet inte hur deras bild av vad kärlek (ömsesidig kärlek) ser ut, men att man säger sig fortfarande älska en man som slår en sönder och samman, som får dem att vara livrädda och tassa på tå, det är faktiskt sjukt! 

Jag tror det snarare handlar om att de så gärna vill ha de ljusglimtar som finns, som när relationen var ny, när de fick massiv uppvaktning och bekräftelse och mannen fortfarande var snäll och bekräftade deras drömmar...

Jag gissar att det varit en bristvara i hela deras liv, och så kommer då denna manipulerande skithög som kan nosa upp trasiga kvinnor på mils avstånd, och vet exakt vilka knappar han ska trycka på. Några veckors spel och sen kan de återgå till sin ruttna personlighet fullt ut igen.

Han kan efter den massiva uppvaktningen och de fina orden sedan bete sig hur illa som helst, kvinnorna drömmer och längtar efter den där lilla spillran av värme och bekräftelse de fick i början och kommer inte lämna. 

Det finns ingen värme i dessa män, har aldrig funnits, bara iskall kyla, maktfullkomlighet och hat.

Vill man kan man nog säga att båda är lika trasiga, antagligen redan från barndomen. Men då kvinnorna är varma, empatiska, tillmötesgående och drömmer om kärlek och att bli sedda, drivs männen av hat, ilska, svartsjuka, kontroll och är totalt empatilösa

I dessa mijlöer växer barnen upp och blir lika trasiga.

Jag vet att jag borde lämna min sambo för längesen.

Vi har 3 gemensamma barn, ett som lämnade oss tidigt.

Vi har gått igenom så mycket ihop....

Ja, allt!!

Dessutom råkar jag fortfarande älska honom!

Men han har slagit mig flertal gånger, vissa gånger kan han knappt sluta, och fortsätter tills jag inte vill reser mig upp igen, och försvara mig. För 3 veckor sedan hände det värsta, och det gör så ont i mig att tänka på det. Att jag stannar trotts vad han gjort. Vi bråkade och han släpade mig längs golvet i håret, innan vi nådde hallen. Där kastade han mig så hårt i golvet att jag blev yr och kände egentligen ingen smärta, men jag blev varm i huvudet, och kände med handen, då var jag helt blöt av blod som blev av skadan i mitt huvud. När jag satte mig upp ser jag hur det rinner på golvet, och får panik. Barnen var hemma och vakna.. han sprang in till rummet där dom satt, och skrek att nu ska mamma dö. Jag var så rädd, och i chock, när han sprang emot mig tänkte jag att nu dör jag, nu får mina barn se allt detta. Hur kan jag ta dem ut ur detta? Jag ber honom att inte göra det. Han fortsatte skrika på mig. Jag orkade inte prata mer, och bad honom lämna mig. Jag blödde så mycket att jag var orolig att jag skulle behöva kontakta vården. Jag repade mig och gick ut och lekte med barnen på lekplatsen i närheten för att få dem tänka på annat, dem hade ju sett och hört för mycket!! Pappan var med. Jag hade huvan på jackan uppe för att inte visa offentligt att jag hade blod i halva delen av hår och huvud.

Jag vet att jag borde lämna, och att jag verkligen gör fel, men jag vågar inte.. Jag e rädd för allt vad vi ska gå igenom. Jag hade en våldsam man tidigare, och barn med honom. Vi gick igenom 6 rättegångar, och jag och min dotter sätt i fängelse i 6 månader ( skyddat boende ) medan han gick fri, endast betala skadestånd!!! Så jag vet vad som väntar.. och orkar verkligen inte.. dessutom tror jag att denna man är värre, har större familj som kan "hitta" oss.

Jag vet att jag gör fel att stanna, men jag litar inte på rättsprocessen längre, och att dem kan göra nått. Jag känner mig bara så ensam i detta. Finns där någon annan som har en sambo som dem vet borde lämna? Önskar såfall att få prata med dig..

Behöver inget skit, vet redan att allt är så fel.. men behöver tid.. ork och en bättre tro på kvinnan!