Ensam, ensamstående och deppig mamma

Läste din tråd, så vill bara skicka en varm kram!:)

Jag själv blev oplanerat gravid med en fling och valde att behålla, är idag 30+ med ordnad ekonomi, egen lägenhet och gör det man *Ska* göra tvätta.. städa.. laga mat.. vara en bra mamma. Jovisst saknar jag också ibland den riktiga kärleken, spec när man vaknar upp ur en dröm man kände så stor passion som jag annars trycker ner och inte tänker på.. MEN, jag har nu varit singel i 3år och det är faktiskt skönt att slippa konflikter,anpassa sig, osv och osv.. jag har nog helt klart blivit för bekväm med att vara singel!;)

Kan vara att du också hamnat där?

Annars är ju våren här nu snart, då vaknar omgivningen till så gör dig vårfin och ready to mingel! Ta hand om dig och njut !

Stor kram <3

Tänk såhär. Jag är en tjej som personligen har också tre barn. Men lever i en relation (och har ett minst sagt invecklat och sjukt komplicerat kärleksliv) som ofta gör att jag blir riktigt avundsjuk på sådana som dig. Varför? Jo, för att du kan bestämma själv hur du vill ha ditt liv, slippa kompromissa. Du får prioritera det viktigaste du har - dina barn. Alltså har du antagligen odlat ett mycket nära relation till dina fina barn utan en massa störningsmoment, konflikter osv. Du kan vara helt dig själv och vara chef i ditt liv och inte behöva redovisa för någon var du varit osv.

Du kan helt enkelt bestämma dig för att det här vill jag göra och göra det.

Är barnen hos sin pappa någonting? Du skriver att du är ensamstående?

Vet du vad? Du skriver att du drar dig för alla konstellationer. Jag förstår dig. Och tycker inte att du behöver bestämma det idag. Om du träffar någon du tycker om tycker jag ni kan unna er att ses på ert eget sätt utan att sätta upp någon dead line. Känns det naturligt kommer ni att ta det ytterligare ett steg.

Jag förstår att det kan kännas ensamt och sådär men tänk att du är drottningen i ditt eget liv och framförallt drottningen i dina tre barns liv och du behöver ingen man som ett kvitto på att du är en lyckad person.

Så, slappna av, ta hand om dig själv (du är en attraktiv och underbar kvinna som förtjänar att tas om hand), unna dig själv saker.

Och om du blir intresserad av någon - ta för dig! Han kommer säkerligen att nappa. Och dejta hur du vill med honom.

Var inte heller ledsen <3 det är många många som är singlar och väljer det själva av flera anledningar.

Och tänk också på att barnen har varandra och du ger dem allt de behöver och de saknar ingenting. Stor kram!

Åhh jag förstår dig. Du verkar ha klarat dig i 6 år. Du kanske är i en dipp just nu? När du kan åk till familjen tillsammans med barnen. Det kanske ger dig lite mer lycka. Hitta på något med en vän, bestäm en dag där ni ska ses utan barnen. Försök hitta lycka i något, helst inom dig själv. Gör aktiviter med barnen om det är möjligt. Ta initiativ på jobbet, fråga en kollega om hen vill ta en lunch. Gör framtidsplaner, något du kan se framemot. Kanske söka nytt jobb? Ny utbildning?

Jag tror starkt på att det som är skrivet kommer hända. Din framtida partner finns där ute någonstans men era vägar har bara inte korsats än.

Styrkekramar till dig!! <3 Alla har sina perioder.

Åh tack för era fina svar.

Jo det är nog en dipp men det känns ändå som det ligger en skugga över mig. Tror inte barnen märker det på samma sätt även om mellersta har sagt ibland att hen skulle vilja att vi var en hel familj... Framför allt ekonomiskt, här får de två yngre dela rum men inte hos pappa där dom har stort och ju är två som delar allt. Då skär det i mig av otillräcklighet och blir så ledsen av jämförandet.

Var inte så hård mot dig själv!

Jag växte upp med ensamstående mamma med väldigt dålig ekonomi. Men jag led aldrig av det, för hon fanns alltid där för mig och var min stora trygghet. Och är än idag. Avskydde pappas nya familj. Eller rättare sagt att bli intvingad i den, de är inte dåliga människor men inga jag ville vara med.

Gör ditt bästa, det är oftast alldeles tillräckligt!

Hur och vart bor du? Man behöver inte flytta ihop med någon ny utan det går att vara särbo. Då  behöver man inte oroa sig för att familjelivet inte ska flyta på mellan de olika familjerna som man tvingar ihop. Och risken för en massa onödigt tjafs om saker och ting minimeras. Man har ansvar för sitt eget hem och sina egna barn.
Plockar russinen ur kakan - förutom ekonomiskt då...
Du kanske ska titta efter lite äldre män med äldre alternativt utflugna barn?  Eller att man försöker få det så att man är barnfri samma vecka och kan umgås då.

Jag har det som du men obefintligt umgänge och en familj som inte är intresserad. X-maken har ny som flyttade in bara efter några månaders dejtande och som tur är så är hon en fantastisk kvinna och mina barn fungerar bra ihop med hennes. Visst är det surt att de har massor av umgänge med vänner och släktingar på den sidan och att alla vänner lämnade mig när jag skilde mig, men samtidigt i coronatider så kan jag tycka att det är helt galet att de umgås med folk varenda helg...
Önskar så klart inget hellre än att någon kvinna skulle vilja vara min vän då min ende och bästa vän idag är en man. Har alltid haft lättare för att umgås med män av någon anledning...

Jag var på en hel del dejter - 23 olika män, innan jag hittade en man som kändes rätt direkt. 
Han har utflugna barn och mina tonårssöner är tämligen självgående och lätta att ha att göra med. Han bor ca 1 mil bort och det går att ses även de veckor barnen är hos mig. Jag kan åka till honom en stund och sedan komma hem igen innan det är "läggdags".
Din 8-åring kanske är lite mer benägen att vilja vara med dig, men hos mig så är det oftast spel och kompisar som hägrar för barnen så de vill ändå inte umgås med mig. Varför ska jag då sitta hemma ensam och glo? De tycker att jag ska åka till särbon för då slipper de mitt tjatande om att de ska plocka ordning osv.

Du skulle möjligen inte kunna gå upp i arbetstid för att få bättre ekonomi? Heltid barnfria veckor och typ 75-80% barnveckorna? Komma hem lite tidigare bara. Det är stärkande för barn att få förtroendet att få vara hemma själva lite och få ta hand om sig själva. Fixa sig lite mellis osv.

Är övertygad om att det kommer att lösa sig för dig inom några år!
Lycka till!

Tråkigt att läsa. Är inte i samma sits, men kan ändå känna med dig. När man skaffar barn med någon så är det ju drömmen om en hel familj man har. 

Tänk så här, dina barn har en hel familj varann vecka med mycket släkt, så dom behöver du inte oroa dig för. De kanske tycker det är skönt att komma hem till dig varann vecka, få paus från storfamiljen?

Du kan ju skaffa en pojkvän/dej utan krav på att bilda familj. Någon särbo, för din egen skull. Då slipper du allt med att jämka ihop två konstellationer, du sköter dina barn på ditt sätt osv. Men du slipper vara så ensam.

Har en kollega som gjorde så, hennes yngst var lite äldre än din (tonåring), men när barnen flyttat ut, så flyttade hon ihop med sin särbo. 

Så är ev min plan.

Dels för att jag inte vill riskera att slita upp barnen igen med en ev separation om vi flyttar ihop redan nu och jag trivs verkligen i mitt hus så det vill jag inte sälja och bo i mitt tillsammans är inget alternativ.
Och största anledningen är nog att jag faktiskt är livrädd för att hamna i den sitsen igen att det är jag som ska vara projektledare för hem och städning. Har redan haft den rollen i mitt tidigare liv och vill verkligen inte ha det så igen! Och jag ser ju redan nu att vi har olika nivåer på städandet och ordningen...

Och särbon har varit ensamboende i snart 13 år och han säger själv att han kanske inte är sambokompatibel

Dock är vi överens om att vi älskar att ha varandra i närheten och att det känns tomt när vi inte är nära.

Hej, hur har du det under perioderna du inte har barnen? Nu finns det ju inte så stora möjligheter att hitta nya sammanhang att träffa nya vänner, men kan ett extra jobb vara en möjlighet att få lite bättre ekonomi och bli lite mindre ensam? Eller läsa en kurs på distans som kan ge dig bättre karriärvägar (eller möjlighet till extrajobb?)

Ja, när man läser på FL (och ser vissa exempel i verkligheten) så önskar man verkligen att folk inte flyttade ihop när det finns barn med i bilden. I alla fall om barnen redan är i tonåren och det inte ska skaffas fler barn, då dröjer det ju inte så länge innan de flyttar hemifrån.

Visst kan det gå bra, men de man läser om här, där verkar det finnas så mycket problem som kanske hade kunnat undvikas om de istället varit särbos. 

En varm kram till dig

Hej;

Precis så som du beskriver kände jag också, i flera år. Gick inte över förrän jag träffade en ny man och vi bildade familj.

Ärat var det på sammankomster som förskola, skola, när alla andra alltid var två och själv var man ensam. man försökte soja och busa med barnen i parken men det blir aldrig samma sak som när man är två..

Känslan sitter i än idag trots att jag levt med min nya man i 10 år. Är jag själv i paren med barnen så känner jag mig just det - ensam.

Jag växte upp med bara min mamma, men har aldrig tyckt att vi var ensamma eller att jag saknat en pappa. Förhoppningsvis tar barnen det bättre än man själv.

Känner igen mig så otroligt i det du beskriver..

6år här med. Bor med på bortaplan..