Att inte kunna glädjas åt andra
Jag har precis fått veta att min bästa vän är gravid, igen... Jag önskar så att jag kunde glädjas med henne men direkt hon sa det kände jag klumpen i bröstet och hur hela jag bara sjönk ihop.
Jag har ett barn som vi kämpade så länge för. Och jag är såklart jättelycklig för det fina barn jag har men familjen känns inte komplett med ett barn. Jag hade velat ha minst ett till, gärna två. Men som sagt, flera år av längtan och försök ledde fram till detta barnet och efter det har flera år till gått utan att jag blir gravid igen. Och här kommer hon med sitt tredje hoppsan-barn, helt oplanerat, sen mitt barn föddes. Det känns så jäkla orättvist. Hur vi kan behöva kämpa år efter år utan resultat medan hon bara råkar bli gravid gång efter gång. Nä, jag kan faktiskt inte glädjas åt henne. Världens sämsta kompis, jag vet, men jag är bara avundsjuk. Jag klämde fram ett -Grattis, vad roligt! och drog sen till med en ursäkt att jag var tvungen att sluta telefonsamtalet innan jag bröt ihop.
Fler som känner såhär när någon ni tycker om blir gravid att ni, trots att ni älskar människan, har svårt att glädjas.