Gravid men svårt att släppa en annan

Som jag ser det har du inte varken accepterat eller bearbetat din killes otrohet utan stoppat huvudet i sanden och levt loppan och istället sprungit ifrån dom känslorna och dom konsekvenserna som otroheten innebar

Nu kommer graviditeten att bli ännu en ursäkt för att inte ta tag i er relation och vad som faktiskt har hänt. Ni båda har sunkat ner och förstört er relation och ett barn kommer givetvis inte att göra allt till en rosa idyll igen. Det är en omöjlighet.

Ni måste deala med otroheten och ta ett vuxet ansvar och lite jävla föräldraansvar. Boka familjeterapi asap och bit i det sura äpplet och jag skulle inte behålla barnet utan att först ta reda på om ni överhuvudtaget klarar av konsekvenserna av hur ni betett er mot varandra.

Vad skulle du ge din bästa vän för råd om hon var i din situation?

Vet du vad jag ser. En kvinna som är rädd för att vara ensam. Och som behöver bekräftelse som hon inte får av den hon lever med. Och så kan det ju vara - många många söker bekräftelse utanför förhållandet. Men det du fått av den här andra mannen verkar vara en pytteliten skärva av det du verkligen vill ha. Varför nöja sig? En fråga till dig är vill du verkligen ha barn med din kille? Det verkar så struligt alltihop. Varför komplicera allt med ett barn?

Och ja, man blir ofri av barn. Så är det. De är underbara men man ska också veta att man får en liten diva och det är som att barnet säger hoppa och du säger hur högt... Långa promenader och djupa samtal - nej det finns inte ens tid att gå på toaletten eller tvätta håret. Så man behöver ha ett starkt fundament i förhållandet. Och ju knepigare förhållande desto mindre hårtvätt blir det.

Tycker trådstarten och ditt bemötande av hans otrohet är lite förvirrande.

Du möter sedan en man bestämmer dig för att skita i monogami och trohet men ändå fortsätta...?

Sitat...

"Hade dock svårt att vara otrogen och bar på massa bitterhet. Ett strul, nån hångel men inte mer."

"Sen så träffade jag en kille som var helt fel och rena drömmen samtidigt. Knäpp, vacker, omöjlig att ha en riktig relation med osv. Ömsesidig besatthet uppstod. Vi har totalt kanske spenderat 10 dagar ihop utspritt över åren men chattat regelbundet och jag inser att jag levt i en bubbla med honom mer än i relationen. Det senaste året har kontakten främst varit sexuell och helt och hållet digital."

Träffade du och låg med din älskare? Vet din man om detta, (hur har kan i.s.f tagit detta) eller pratade ni inte alls om din del av dramat hos parterapeuten?

Ni flyttade isär...Och du fortsatte att ligga med älskaren?

Jag förstår din situation... Man både vill ha det man har, men attraheras ändå oerhört mycket av något annat, som är, relativt, nytt, spännande, fyllt av åtrå och sexuell attraktion. Allt det som ens befintliga situation saknar. 

Men... sen var det det där med gräset... Är det verkligen grönare på andra sidan? Om ett år, två, när vardagen krupit sig på och förälskelsen lagt sig, kommer den nya relationen att vara bättre då? Hur känner din älskare? Skulle ett liv ihop vara ett alternativ för honom?

Jag har varit i din situation, levt i en relation som stagnerat och upplevt en omvälvande förälskelse och 10-poängssex vid sidan av, tagit mig igenom den och tillbaka. Det tog LÅNG tid att släppa den andra kvinnan, och det var likadant för henne, men med tid så gick det och vi har faktiskt en fantastisk, icke sexuell, relation idag.  Den relation jag lever i idag har inte blivit överdrivet mycket bättre, men det är inte så jävla enkelt att bryta upp sitt eget, och sina barns liv och kasta sig in i något som man egentligen inte vet så mycket om. Och ja, jag fattar självklart att det är omoraliskt gentemot min partner, egoistiskt, själviskt, etc, men... 

Summa summarum... allt är relativt. Så även ens egen lycka. Baserat på det du skriver så känns det kanske inte att du och din partner kommer att uppnå det perfekta monogama samlivet. Visst kommer ett barn till att tvinga ihop er, men det kommer också, som småbarnsåren gör, att slita på relationen. 

Så... mitt kontroversiella förslag, baserat på att både du och din partner sökt "lyckan" på annat håll, men ändå inte verkar vara villiga att avsluta er relation, är att ni hittar en lösning för att fortsätta leva ihop, men på lika villkor även kan träffa andra. Ingen kan ju rimligtvis kasta någon skuld på den andre och jag är av den fasta övertygelsen att ett sådant förhållande, om båda parter är mogna för det, skulle lösa många problem. Det kräver naturligtvis att ett sådant upplägg funkar för de övriga inblandade, etc etc etc, men... 

Ursäkta då... Ville bara få en klarare bild av hur det egentligen ser ut och vad ni har att deala med.

Men herregud. Fortsätt gå bakom ryggen på din partner. Då löser sig säkert allt.

Jag tycker ni båda verkar vara oerhört omogna och borde aldrig skaffat barn. Men nu gjorde ni tyvärr det men är fortfarande lika omogna fast med ansvar för 2 barn.

Lösningen på era problem är att ni båda behöver mogna till och det fort som fan. Hur man "expessmognar" har jag ingen aning om hur man gör, att mogna är normalt en process som tar många år. Så om jag vore du skulle jag prata med någon professionell om era problem.