Gravid men svårt att släppa en annan

Vi har gått hos en fantastisk parterapeut och dealat i flera år. Det är nog bara sån jag är som person, svårt att förlåta och släppa svek. Det tog år innan jag själv tog steget pga klarade inte av de känslorna mer. Har inte direkt levt loppan men har flytt in i fantasin när jag känt behov av det. Jag känner också att vi har sunkat ner förhållandet, tyvärr, men också utvecklats som människor paradoxalt nog. Jag hyste aldrig några förhoppningar om att barnet skulle göra det till en rosa idyll igen (tror inte på rosa idyll), det var ett rationellt beslut också pga min ålder, min önskan om att dottern skulle få ett syskon och att jag vet att jag på lång sikt skulle ångra mig mer om jag inte fick ett till barn. Och kanske att jag ville tvinga fram ett slut med den andre. Förstår inte hur graviditeten skulle vara en ursäkt för att inte ta tag i relationen. Det är väl tvärtom? Jag känner att jag klarar av konsekvenserna av hans och mitt beteende, men jag är orolig för att vi inte kommer vara lyckliga tillsammans.

Sant, kan vara rörigt. Ja, jag låg med den andre. Och ja, min kille fick veta det eftersom jag berättade. Han vet dock inte att det fortsatte digitalt och att det fanns känslor inblandade.

Det han vet har han tagit ungefär som man väntar sig. Vi pratade om båda sidor av dramat. Vi flyttade isär och det kändes efter ett tag som att saker gick åt rätt håll. Det var därför som vi kände som att vi skulle kunna försöka få barn och gå vidare once and for all. Jag var bara inte beredd på den här känslostormen i och med att jag plussade.

Sant, kan vara rörigt. Ja, jag låg med den andre. Och ja, min kille fick veta det eftersom jag berättade. Han vet dock inte att det fortsatte digitalt och att det fanns känslor inblandade.

Det han vet har han tagit ungefär som man väntar sig. Vi pratade om båda sidor av dramat. Vi flyttade isär och det kändes efter ett tag som att saker gick åt rätt håll. Det var därför som vi kände som att vi skulle kunna försöka få barn och gå vidare once and for all. Jag var bara inte beredd på den här känslostormen i och med att jag plussade.

Nej, inte fortsatte ligga utan fortsatte chatta

Varför? Du och din partner flyttar isär...p.g.a. att???
Och du slutar ligga med din älskare??

Hur länge var han din fysiska älskare? Långvarigt? ett ons? flera ons?

Undrar fortfarande över detta..
"Det senaste året har kontakten främst varit sexuell och helt och hållet digital."

Så skönt med ett lite mjukare och mer nyanserad inställning. Tack för det.

Jag tror verkligen inte att det går att ha en riktig relation med den andre. Hade jag trott det hade jag undersökt möjligheten. Jag har bara lite svårt att skilja på verklighet och fantasier just nu. Och i en svag stund kan jag för för mig att det var helt fel, att jag borde ha hoppat på det tåget istället. Det var en perfekt fantasi, det vet jag innerst inne, men inget riktigt.

Jag har funderat mycket på öppna relationer men inte vågat riktigt pga hur instabilt allt varit mellan oss. Man säger att det viktigaste är att kunna lita på varandra för att få dem att funka och det har vi inte riktigt kunnat göra. Mitt problem är att jag lätt skulle kunna bli kär i nån jag ligger med och det komplicerar saker.

Jag har det egentligen inte dåligt med min kille, om man bortser från sveken. Vardagen är kul och vi har jättebra sex. Men den andre spökar.

Häftigt att läsa att du och din vän kunde släppa varandra och att ni fortfarande kan vara vänner. Imponerande. Hur gjorde ni? Kapade ni kontakten helt ett tag? Hur lång tid tog det?

Men herregud. Snacka om att ta saker personligt. Det var inte riktat mot dig. I ditt fall tänkte jag att frågorna började bli lite för ingående och att du inte direkt hade några råd att komma med utan ville bara höra alla snaskiga detaljer, av för mig helt oklara skäl. Därför fick du inget svar. Jag tyckte att bilden var tillräckligt klar - några lyckades ändå komma med goda råd och tankar.

Men tack för att du tog dig tiden.

Jag tror du behöver jobba på din medkänsla, vara lite mindre rigid och bredda dina perspektiv. Du måste väl inse att du endast vet en liten liten bit av vilka vi är och att det är kanske bland de sämsta sakerna som finns att veta om oss. Att då måla med breda penseln är taktlöst, omoget (!?) och arrogant. Du vet absolut inget om hur väl vi har tagit hand om vårt barn och det är faktiskt en gräns man inte ska passera när man diskuterar någon annans liv och relationer. Se där, här kom jag för att få lite råd men istället fick jag chansen att lära dig något. Lustigt hur det kan bli!

Om du vill ha fler tips på hur du kan bli en bättre medmänniska tveka inte att skicka pm.

Jag behöver inte klappar på ryggen vännen. Men inte heller fördömanden. Jag ville ha inspel från personer med liknande erfarenheter. Vilket jag fick i ett av inläggen. Och att kalla mig omogen efter att jag själv redan konstaterat att det var omoget - vad är poängen med det? Jag ville inte ha recension av mitt och min killes agerande, utan tips på hur man bör tänka nu. Har jag sagt att jag tänker sopa nåt under mattan? Jag vet inte om du har blivit bedragen och därför är så agro (förståeligt) eller om du är ett troll som inte har något bättre för sig, men du bidrar noll till samtalet. Hjälper gärna till om du behöver utveckla dina sociala förmågor så att du bemöter människor som mår dåligt på ett lite bättre sätt. Offer stands.