Gravid men svårt att släppa en annan
Hur börjar jag ens. Hade ett bra förhållande, trodde jag, tills för några år sedan. När vår dotter var 2 år konfronterades jag med det faktum att min sambo hade haft lite annan syn på trohet och ärlighet än jag. Ett engångsligg som jag tyvärr vet mer om än jag nu önskar uppdagades, och så har han sexchattat från och till anonymt med andra anonyma individer. Min värld rämnade, bla bla bla, jag hade svårt att förlåta men också lämna. Jag vred och vände på alla känslor (en aning för mycket i ärlighetens namn) och landade med tiden i nån slags varken eller-lösning. Bestämde mig för att skita i monogami och trohet, men ändå vara kvar i relationen. Tyckte själv det var ganska originellt vilket säger allt om mognadsnivån.
Hade dock svårt att vara otrogen och bar på massa bitterhet. Ett strul, nån hångel men inte mer. Och sen så träffade jag en kille som var helt fel och rena drömmen samtidigt. Knäpp, vacker, omöjlig att ha en riktig relation med osv. Ömsesidig besatthet uppstod. Vi har totalt kanske spenderat 10 dagar ihop utspritt över åren men chattat regelbundet och jag inser att jag levt i en bubbla med honom mer än i relationen. Det senaste året har kontakten främst varit sexuell och helt och hållet digital. Det blev lite det jag levde för. Jag fattar inte hur jag lät det bli såhär viktigt och hur jag lyckades separera det från min relation. Den senaste tiden tappade jag intresset allt mer pga jag saknade det där andra: hålla hand, prata om livet, ta långa promenader osv. Men det var nån slags tillflykt ändå, en livlina till ett annat, roligare liv.
Och nu är jag gravid med min kille. Var säker på att jag ville det. Men från stunden jag såg plusset kände jag panik. Det förgrenar sig i massa olika rädslor (för att återigen vara helt ofri, för att jag och killen har för många problem, för att jag inte kommer klara det) men också en stor sorg över att den där omöjliga fantasin tar slut. Jag både vill och inte vill släppa. Jag insåg inte hur stor plats den här mannen hade i mitt liv. Jag tror också att jag omedvetet ville bli gravid för att få stopp på det här, försöka återställa ordningen till hur det var innan allt detta började. (Inte enbart så klart, ville gärna ha ett till barn och ett syskon till min dotter.) Men nu vet jag inte om det kommer gå.
Vad har ni för kloka inspel?
Och i en svag stund kan jag för för mig att det var helt fel, att jag borde ha hoppat på det tåget istället. Det var en perfekt fantasi, det vet jag innerst inne, men inget riktigt.
