Min man skämmer ut familjen

Min man är en egen företagare och tjänar in så pass mycket till familjen att jag kan vara hemmaförälder med våra barn. Han är trevlig att prata med, uppfattas som en bra chef med mera.

Han har gjort vissa saker som att sparka till vår stora hund framför andra människor, trycka ner i marken för att hunden inte betett sig osv. Givetvis har jag blivit fly förbannad och argt viskat "vad gör du?! Är du inte riktigt klok?!". Han har åkt till sina föräldrar/bröder när vi tjafsat om något hemma. Så de har börjat ogilla mig.

Hela hans beteende är väldigt översittarlikt. Han var mobbare i skolan tex. På många sätt är han en bra individ som inte själv mår så bra. Jag är bara väldigt mån om att han inte ska skämma ut hela vår familj och att våra barn inte ska få kompisar pga dåligt rykte.

När han säger fula saker om andra/skämmer ut mig tar jag alltid upp det hemma och jag har "alltid fel" och han är "alltid missförstådd". Jag är känslig osv. Vid allvarligare övertramp har jag alltid sagt att nu lämnar jag dig. Då har han alltid "kommit till insikt" i sista sekund och jag stannar kvar. För att en två veckor senare göra om något likadant igen.

Är så trött. Känner att allt vi skapat tillsammans kanske inte är värt det.

Förstår att en del undrar varför jag är tillsammans med honom, men såklart har han även goda sidor.

Jag är har haft ej tuff uppväxt vilket gjort att jag antagligen valt alfa-män som agerat som en fader bild till mig. Någon som bekräftat, uppmuntrat, gett komplimanger osv vilket han gjort.

När jag var 19 blev jag superförälskad i honom. Vi bodde på skilda orter så jag lämnade vänner, släktingar, jobb, lägenhet för att vara med honom.

Jag hade inte så mycket att ge upp egentligen (mindre bra bekanskaper/hyresrätt) men vill egentligen ändå inte flytta.

Till en början var det mycket högljudda bråk mellan oss, kanske främst för att han jobbade mycket sen gameade och spelade nästan jämt. Jag kände att jag flyttade dit för att vara med honom.

Bitvis har vi haft det bra, annars så som jag beskrivit. Jag är bara trött på att försöka ändra på någon. Och som någon skrev, ursäktar jag hans beteende med att han inte mått bra.

Jag har inte heller mått bra, men aldrig sparkat en hund eller skrattat åt en handikappad för det.

Idag känner jag bara att jag 11 år senare få honom att ändra sig om samma saker. Samt att jag växt upp och vill ha en familj där man inte skämmer ut varandra.

Som jag skrivit tidigare så är han en bra person, men EXTREMT uppuppfostrad på många sätt och vis. Han sätter sig inte i helikopter perspektivet och kan se vilka beteenden som är ok och inte. Kan tex vara på släktmiddag och han är först fram att ta mat i buffén. Tar en stor portion av det som det finns minst av, eller tar sin andra runda innan alla tagit en första gång. Jag får jämt säga till och ge hintar.

Han ÄR en uppskattad chef. Många ringer han för råd i privatlivet och han är duktig på att ta folk. Han har inte nära till ilska i vanliga fall, men när han misslyckas, är hungrig osv går proppen. Som ett barn.

Han är en bra pappa oftast, bra make oftast, trevlig, givmild osv. Kan vara avvisande mot barnen dock för han sitter med sin telefon. Blir arg när han inte får äta ifred osv.

När jag skriver att han även har bra sidor så kan jag ju inte sitta och berätta i detalj, men ni får väl lita på mig. Det är därför jag är kvar. Även om jag många gånger har varit påväg ut genom dörren.

Tillägga:

Vi skrattar mycket, gillar samma saker att göra som att vara i naturen. I många fall (absolut inte alla) delar vi värderingar som kanske många inte har. Exempelvis (nu kommer många avsky mig) så gillar jag att vara den där italienska mamman som lagar mycket mat, odlar, har barnen hemma mycket. Han står gladeligen för att försörja oss. Även betala mitt pensionssparande. Vi vill ha exakt lika många barn, tycker om att renovera, tycker om samma tv program mm mm. Vi vet var vi har varandra. Lojala osv.

Det känns även som att vi från första sekund klickade helt. Det sa bara pang.

Därför är jag nu så in i glödheta frustrerad över att vara ihop med en man som jag älskar men som beter sig som en fullständig skit I många avseenden. Det är förödmjukande när han skämmer ut mig utan att bry sig. Jag vill att grannbarnen ska kunna springa över till våra barn och leka och ha kul, men det lär ju knappast hända när han står och skriker fittsaft och luder genom fönstret för att han slår i tån.

Detta har han gjort en handfull gånger och jag har varje gång sagt att nu är det slut. Nu går jag, tar med mig barnen. Hunden ska inte behöva vara i din närhet, du förtjänar inte det osv.

Han har blivit väldigt ångerfull, lovat aldrig igen, alla ursäkter om sin barndom, hans uppfostran (såklart skitsnack). För mina barns skull är det svårt att förneka dom sin pappa när han lovar att det aldrig ska hända igen.

När vi fått vårt andra barn sålde jag hundarna då jag inte kände att han tog hand om dom väl när jag hade fullt upp med nyfödd. Jag var även svag metalt efter min andra förlossning då det tog mycket på mig.

Hundarna har fått superbra hem som jag valde med omsorg.

Eftersom jag själv är uppvuxen med mycket psykisk misshandel (min mamma skaffade ny familj och lämnade mig ute, min pappa våldsam alkoholist) har jag svårt att dra gränser. För mig är detta förhållande inget jämfört med vad jag varit med om. Dock ser ju jag att det är ohälsosamt. Men samtidigt som det är det så är det bra också.

Jag har testat allt jag kan i 11 år att få honom att ändra sig. Skiljer jag mig missar jag allt det som är bra. Jag är bra på att vara ensam och rå om mig själv så det är inget jag är rädd för som en del tror här. Att ha pengar, människor i min närhet som bryr sig är ovanligt för mig.

Helt ärligt så vad vet jag inte varför jag skriver här. Jag undrar väl hur vanliga människor tänker om saker som dessa. Vad ngn annan hade gjort.