Min man skämmer ut familjen

Jag levde med en man som din i 30 år. Han var inte lika högljudd som din, och han använde inte samma ord, men annars var han likadan. Ja, en god familjeförsörjare. Ja, var uppskattad på jobbet. På fritiden var han trevlig mot dem han behövde på något sätt. Annars kom han med pinsamma kommentarer och skyllde på att han skämtade om någon sade i från.
Hemma var han aldrig trevlig och aldrig snäll, men jag skyllde på att han nog var deprimerad. Hade en olycklig barndom. Besvärligt på jobbet. Det var inte hans fel att han var så där.

Tänk så här: Tänk om du skulle ha en man som är sjuk. Hjärnskada, tidig demens eller en stark medicin som påverkar. Sjukdomen gör att han sparkar hunden, är elak mot barnen, vrålar hemska ord åt dig, kastar saker, skämmer ut familjen gång på gång. Det är synd om honom som är sjuk. Han rår inte för att han plågar er. Men är det rätt mot barnen att tvinga dem att leva på det viset? Är det rätt mot dig? Om han väljer att börja slå dig och barnen också, och inte bara hunden? Har han rätt att göra så för att han är sjuk? Eller överlämnar du din man åt sjukvården och tar barnen med dig därifrån?

Din man kan inte ens skylla på sjukdom. Det är bara hans personlighet, precis som det var med min man. Elak och jävlig mot folk. Att han jobbar och låtsas vara snäll någon enstaka gång väger inte upp resten. Och barnen - de mår skit!

Den som misshandlar djur har inga betänkligheter mot att ge sig på barn heller. Jag slår vad om att han har gjort illa era barn flera gånger utan att du vet om det.

Min man slog aldrig barnen. Jag visste att han aldrig skulle slå dem. Det jag inte förstod var att de där nypen i nacken, ryckningarna i öronen eller att han tog tag i armen och skakade om, det är också våld. Det gjorde ont på barnen och skrämde dem, och det var barnmisshandel. Jag tänkte inte så, utan det var bara normal vardag hos oss. Han förstod nog inte riktigt hur stark han var, tänkte jag.

Du försöker ändra på din man. Det går inte. Om han inte ändrat sig på 11 år, så kommer han inte att göra det. Jo, han kommer att bli värre, för det blir de alltid. Ju svagare och ängsligare du blir, desto värre blir han. Du kommer att bli tyst, för att inte reta upp honom. Du kommer att lära barnen att vara tysta. Ni kommer alla att tassa runt på tå för att inte dra i gång ett utbrott hos honom. Ändå blir det utbrott, och de blir värre för varje år.

Du ville veta vad som var normalt. Jag vet att din vardag känns normal. Själv hade jag en lycklig barndom och visste vad som var normalt, så det tog några år innan jag började tveka. De första åren satte jag skarpa gränser för vad jag tolererade. Om han skrek eller kastade saker, så gick jag därifrån och sade åt honom att skärpa sig. Men jag blev van. Lite i taget började hans utbrott att kännas normala. Det skulle säkert bli bättre. Jag måste bara anstränga mig lite mer för att hjälpa honom, för han hade nog inte lärt sig att uppföra sig välstädat när han var liten. Han skulle lära sig med tiden, trodde jag.

Dina barn är små. De skadas av sin uppväxt just nu. För varje vecka som går skadas de lite mer. Ditt enda sätt att skydda dem är att ta ut skilsmässa. Kontakta Kvinnojouren för att få stöd med boende, att få ut mannen eller flytta själv och för att få hjälp med vårdnaden av barnen. Om du inte gör något kommer någon förr eller senare att kontakta socialen, och då kan det sluta med att barnen flyttas till ett fosterhem och inte ens får bo hos dig.