Min man skämmer ut familjen

Tror han behöver värdegrundsutbildning.

Tror du verkligen att det skulle hjälpa? Om ett normalt sunt beteende inte kommer naturligt när man är 30 år så lär det aldrig göra det, utbildning eller ej.

Min man är en egen företagare och tjänar in så pass mycket till familjen att jag kan vara hemmaförälder med våra barn. Han är trevlig att prata med, uppfattas som en bra chef med mera.

Han har gjort vissa saker som att sparka till vår stora hund framför andra människor, trycka ner i marken för att hunden inte betett sig osv. Givetvis har jag blivit fly förbannad och argt viskat "vad gör du?! Är du inte riktigt klok?!". Han har åkt till sina föräldrar/bröder när vi tjafsat om något hemma. Så de har börjat ogilla mig.

Hela hans beteende är väldigt översittarlikt. Han var mobbare i skolan tex. På många sätt är han en bra individ som inte själv mår så bra. Jag är bara väldigt mån om att han inte ska skämma ut hela vår familj och att våra barn inte ska få kompisar pga dåligt rykte.

När han säger fula saker om andra/skämmer ut mig tar jag alltid upp det hemma och jag har "alltid fel" och han är "alltid missförstådd". Jag är känslig osv. Vid allvarligare övertramp har jag alltid sagt att nu lämnar jag dig. Då har han alltid "kommit till insikt" i sista sekund och jag stannar kvar. För att en två veckor senare göra om något likadant igen.

Är så trött. Känner att allt vi skapat tillsammans kanske inte är värt det.

Som jag skrivit tidigare så är han en bra person, men EXTREMT uppuppfostrad på många sätt och vis. Han sätter sig inte i helikopter perspektivet och kan se vilka beteenden som är ok och inte. Kan tex vara på släktmiddag och han är först fram att ta mat i buffén. Tar en stor portion av det som det finns minst av, eller tar sin andra runda innan alla tagit en första gång. Jag får jämt säga till och ge hintar.

Han ÄR en uppskattad chef. Många ringer han för råd i privatlivet och han är duktig på att ta folk. Han har inte nära till ilska i vanliga fall, men när han misslyckas, är hungrig osv går proppen. Som ett barn.

Han är en bra pappa oftast, bra make oftast, trevlig, givmild osv. Kan vara avvisande mot barnen dock för han sitter med sin telefon. Blir arg när han inte får äta ifred osv.

När jag skriver att han även har bra sidor så kan jag ju inte sitta och berätta i detalj, men ni får väl lita på mig. Det är därför jag är kvar. Även om jag många gånger har varit påväg ut genom dörren.

Förstår att en del undrar varför jag är tillsammans med honom, men såklart har han även goda sidor.

Jag är har haft ej tuff uppväxt vilket gjort att jag antagligen valt alfa-män som agerat som en fader bild till mig. Någon som bekräftat, uppmuntrat, gett komplimanger osv vilket han gjort.

När jag var 19 blev jag superförälskad i honom. Vi bodde på skilda orter så jag lämnade vänner, släktingar, jobb, lägenhet för att vara med honom.

Jag hade inte så mycket att ge upp egentligen (mindre bra bekanskaper/hyresrätt) men vill egentligen ändå inte flytta.

Till en början var det mycket högljudda bråk mellan oss, kanske främst för att han jobbade mycket sen gameade och spelade nästan jämt. Jag kände att jag flyttade dit för att vara med honom.

Bitvis har vi haft det bra, annars så som jag beskrivit. Jag är bara trött på att försöka ändra på någon. Och som någon skrev, ursäktar jag hans beteende med att han inte mått bra.

Jag har inte heller mått bra, men aldrig sparkat en hund eller skrattat åt en handikappad för det.

Idag känner jag bara att jag 11 år senare få honom att ändra sig om samma saker. Samt att jag växt upp och vill ha en familj där man inte skämmer ut varandra.

Min man är en egen företagare och tjänar in så pass mycket till familjen att jag kan vara hemmaförälder med våra barn. Han är trevlig att prata med, uppfattas som en bra chef med mera.

Han har gjort vissa saker som att sparka till vår stora hund framför andra människor, trycka ner i marken för att hunden inte betett sig osv. Givetvis har jag blivit fly förbannad och argt viskat "vad gör du?! Är du inte riktigt klok?!". Han har åkt till sina föräldrar/bröder när vi tjafsat om något hemma. Så de har börjat ogilla mig.

Hela hans beteende är väldigt översittarlikt. Han var mobbare i skolan tex. På många sätt är han en bra individ som inte själv mår så bra. Jag är bara väldigt mån om att han inte ska skämma ut hela vår familj och att våra barn inte ska få kompisar pga dåligt rykte.

När han säger fula saker om andra/skämmer ut mig tar jag alltid upp det hemma och jag har "alltid fel" och han är "alltid missförstådd". Jag är känslig osv. Vid allvarligare övertramp har jag alltid sagt att nu lämnar jag dig. Då har han alltid "kommit till insikt" i sista sekund och jag stannar kvar. För att en två veckor senare göra om något likadant igen.

Är så trött. Känner att allt vi skapat tillsammans kanske inte är värt det.