Min man skämmer ut familjen

Eftersom jag själv är uppvuxen med mycket psykisk misshandel (min mamma skaffade ny familj och lämnade mig ute, min pappa våldsam alkoholist) har jag svårt att dra gränser. För mig är detta förhållande inget jämfört med vad jag varit med om. Dock ser ju jag att det är ohälsosamt. Men samtidigt som det är det så är det bra också.

Jag har testat allt jag kan i 11 år att få honom att ändra sig. Skiljer jag mig missar jag allt det som är bra. Jag är bra på att vara ensam och rå om mig själv så det är inget jag är rädd för som en del tror här. Att ha pengar, människor i min närhet som bryr sig är ovanligt för mig.

Helt ärligt så vad vet jag inte varför jag skriver här. Jag undrar väl hur vanliga människor tänker om saker som dessa. Vad ngn annan hade gjort.

Detta har han gjort en handfull gånger och jag har varje gång sagt att nu är det slut. Nu går jag, tar med mig barnen. Hunden ska inte behöva vara i din närhet, du förtjänar inte det osv.

Han har blivit väldigt ångerfull, lovat aldrig igen, alla ursäkter om sin barndom, hans uppfostran (såklart skitsnack). För mina barns skull är det svårt att förneka dom sin pappa när han lovar att det aldrig ska hända igen.

När vi fått vårt andra barn sålde jag hundarna då jag inte kände att han tog hand om dom väl när jag hade fullt upp med nyfödd. Jag var även svag metalt efter min andra förlossning då det tog mycket på mig.

Hundarna har fått superbra hem som jag valde med omsorg.

Jag och min man träffades för 11 år sedan. Vi har 2 barn på 5 och 3 år.

Vi har det gott ställt, bor i ett tryggt område och vardagen är bra.

Några problem som länge funnits är att min man är väldigt högljudd. När saker inte går som han vill skriker han hora, slyna, fittsaft, fitta osv. Han bryr sig inte om han står vid ett öppet fönster så hela grannbyn hör. Han slänger saker när han blir arg osv.

På parkeringen på Ica kan han högljutt prata om vår ekonomi, göra någon handikappat till åtlöje, skratta åt en tjock människa osv (vilket är fördjävligt beteende om du frågar mig).

Han skämmer ut mig på många sätt, bland annat genom att använda ett högt tonläge när vi diskuterar saker hemma. Jag säger åt honom att dämpa sin röst för han pratar för högt men då nekar han och säger att det är ett normalt tonläge.

Är trött på att han inte tar saker privat med mig, utan han står och ifrågasätter mig på tomten, i affären, var som helst. Jag är mycket lågmäld när vi är ute och säger ofta åt honom att prata tystare.

Vår relation är i övrigt ok. Dock kan jag vara ledsen över saker som att jag inte fick något bröllop med gäster, ingen vigselring (tjatade till mig efter 5 år). Han kan inte fixa fram present eller tårta till mig när jag fyller år. På min 30 års dag sa han grattis

.. Försvarar inte mig framför släktingar...

Ja. Han är en skitstövel ofta.

Vad tycker nu?

Min far är också en galning som bara ska fram och allt annat ska dö, ungefär. Också elak mot djur, han fixar inte stora hundar så dem måste han skrämma, sparka och dominera. Katten vi hade när jag var liten satte han ut att dö mitt i vintern för han blev förbannad över att den kissade på en matta.

Tack och lov var han otrogen precis hela tiden och ville skiljas när jag var 6 år. Den nya tjejen var tydligen smartare än mamma för hon ångrade sig rätt omgående och då ville han ha tillbaka mamma men då fick hon hjälp av mormor och morfar att stå emot hans lockrop.

Så jag har bara varit utsatt för honom några veckor om året efter det, men tack det räckte. Vansinneskörningar på motorväg, mat-terror, fysisk terror. Min halvsyster som var tvungen att växa upp med idioten på heltid rymde som 14-åring från familjen på semester i Thailand och kom tillbaka först i slutet av veckan med decimeterstora bokstäver PRIDE tatuerade på magen. Som i "du äger inte mig din terrorist". Vet man inte att ens barn har problem förr så vet man det då.

Jag dissade min far permanent vid 25. Min halvsyster bor idag i ett annat land och har knappt kontakt med honom. Halvbrorsan kom ut som gay vid 23 och då talade inte pappa med honom på drygt ett år, de har inte heller kontakt idag utom vid jul och födelsedag.

Vi är alla skadade av den här mannen som råkade avla oss och jävligt skeptiska mot nya människor.

Så TS, tror du den här relationen blir bra för dina barn i längden, verkligen?

Det var ett tag mycket nära att jag sa upp bekantskapen även med min mamma för att hon var så svag och feg när jag var liten och inte vägrade umgänge fast jag hade ont i magen i en vecka varje gång innan jag skulle till pappa och mardrömmar i flera veckor efter jag varit där. Hela vägen tills jag var 14 år kunde jag inte sova utan lamporna tända i mitt rum och jag läste och läste tills mitt i natten för att få hjärnan att koppla av och sluta tänka på allt som jag mådde dåligt av. Jag kände inte att någon av mina föräldrar älskade mig. En var en galen narcissist och den andra var för upptagen med sin egen överlevnad för att orka bry sig.

Jag och min man träffades för 11 år sedan. Vi har 2 barn på 5 och 3 år.

Vi har det gott ställt, bor i ett tryggt område och vardagen är bra.

Några problem som länge funnits är att min man är väldigt högljudd. När saker inte går som han vill skriker han hora, slyna, fittsaft, fitta osv. Han bryr sig inte om han står vid ett öppet fönster så hela grannbyn hör. Han slänger saker när han blir arg osv.

På parkeringen på Ica kan han högljutt prata om vår ekonomi, göra någon handikappat till åtlöje, skratta åt en tjock människa osv (vilket är fördjävligt beteende om du frågar mig).

Han skämmer ut mig på många sätt, bland annat genom att använda ett högt tonläge när vi diskuterar saker hemma. Jag säger åt honom att dämpa sin röst för han pratar för högt men då nekar han och säger att det är ett normalt tonläge.

Är trött på att han inte tar saker privat med mig, utan han står och ifrågasätter mig på tomten, i affären, var som helst. Jag är mycket lågmäld när vi är ute och säger ofta åt honom att prata tystare.

Vår relation är i övrigt ok. Dock kan jag vara ledsen över saker som att jag inte fick något bröllop med gäster, ingen vigselring (tjatade till mig efter 5 år). Han kan inte fixa fram present eller tårta till mig när jag fyller år. På min 30 års dag sa han grattis

.. Försvarar inte mig framför släktingar...

Ja. Han är en skitstövel ofta.

Vad tycker nu?

Min man är en egen företagare och tjänar in så pass mycket till familjen att jag kan vara hemmaförälder med våra barn. Han är trevlig att prata med, uppfattas som en bra chef med mera.

Han har gjort vissa saker som att sparka till vår stora hund framför andra människor, trycka ner i marken för att hunden inte betett sig osv. Givetvis har jag blivit fly förbannad och argt viskat "vad gör du?! Är du inte riktigt klok?!". Han har åkt till sina föräldrar/bröder när vi tjafsat om något hemma. Så de har börjat ogilla mig.

Hela hans beteende är väldigt översittarlikt. Han var mobbare i skolan tex. På många sätt är han en bra individ som inte själv mår så bra. Jag är bara väldigt mån om att han inte ska skämma ut hela vår familj och att våra barn inte ska få kompisar pga dåligt rykte.

När han säger fula saker om andra/skämmer ut mig tar jag alltid upp det hemma och jag har "alltid fel" och han är "alltid missförstådd". Jag är känslig osv. Vid allvarligare övertramp har jag alltid sagt att nu lämnar jag dig. Då har han alltid "kommit till insikt" i sista sekund och jag stannar kvar. För att en två veckor senare göra om något likadant igen.

Är så trött. Känner att allt vi skapat tillsammans kanske inte är värt det.

Eftersom jag själv är uppvuxen med mycket psykisk misshandel (min mamma skaffade ny familj och lämnade mig ute, min pappa våldsam alkoholist) har jag svårt att dra gränser. För mig är detta förhållande inget jämfört med vad jag varit med om. Dock ser ju jag att det är ohälsosamt. Men samtidigt som det är det så är det bra också.

Jag har testat allt jag kan i 11 år att få honom att ändra sig. Skiljer jag mig missar jag allt det som är bra. Jag är bra på att vara ensam och rå om mig själv så det är inget jag är rädd för som en del tror här. Att ha pengar, människor i min närhet som bryr sig är ovanligt för mig.

Helt ärligt så vad vet jag inte varför jag skriver här. Jag undrar väl hur vanliga människor tänker om saker som dessa. Vad ngn annan hade gjort.

Eftersom jag själv är uppvuxen med mycket psykisk misshandel (min mamma skaffade ny familj och lämnade mig ute, min pappa våldsam alkoholist) har jag svårt att dra gränser. För mig är detta förhållande inget jämfört med vad jag varit med om. Dock ser ju jag att det är ohälsosamt. Men samtidigt som det är det så är det bra också.

Jag har testat allt jag kan i 11 år att få honom att ändra sig. Skiljer jag mig missar jag allt det som är bra. Jag är bra på att vara ensam och rå om mig själv så det är inget jag är rädd för som en del tror här. Att ha pengar, människor i min närhet som bryr sig är ovanligt för mig.

Helt ärligt så vad vet jag inte varför jag skriver här. Jag undrar väl hur vanliga människor tänker om saker som dessa. Vad ngn annan hade gjort.