• Sön 2 maj 16:28
    56 visningar
    4 svar

    Uppvuxen med våld

    Har alltid fått höra att det är mitt fel. Det är också det som jag har gått runt och trott. Hela mitt liv har gått ut på att tro att det är mitt fel. Jag har haft skuldkänslor över saker som ingen unge någonsin ska behöva ha skuldkänslor över. Men något inom mig gör mig galen. Galen över hur två människor kan behandla en annan människa på detta vis. Två människor som man ska kalla för ??mamma'' och ''pappa??


    Jag håller på att explodera inombords. Jag vill bara riva sönder hela världen och skrika tills jag inte får mer luft, men samtidigt vill jag bara krypa in under en sten och gömma mig i 2000 år. Mina känslor och tankar är så spridda. Jag är förvirrad för jag vet inte vad som är rätt eller fel längre. Jag börjar ifrågasätta exakt allt som jag någonsin gått igenom. Nu är jag 18 år gammal, och tänker tillbaka på exakt allt. Fler minnen börjar poppa upp i huvudet. Jag som alltid trott att jag haft en underbar barndom. Med föräldrar som överöst än med kärlek, närhet, trygghet och glädje. Men så är inte fallet!!! Visst är det sant att jag har fått mycket kärlek från dom men bakom all kärlek så har något annat gömt sig.


    Redan som ett litet barn så blev jag slagen. Minns inte första gången, men eftersom jag blev adopterad till denna familj som 2 åring så antar jag att jag var 2 år gammal första gången det hände. Som liten blev alltid jag och min syster slagen när vi gjort något dumt. När vi hittade på hyss, var trotsiga och provocerande. Det är väl av den anledningen som jag alltid trott att det är mitt fel att jag blivit slagen eftersom det har funnits en ??anledning?? bakom slagen. Men nu när man är äldre och förstår mer så vet vi ju att det inte kan vara därför. För vilket barn är inte trotsig? Vilket barn har aldrig någonsin provocerat sina föräldrar och hittat på hyss? Det är en del av att vara ett barn. Testa gränser, trotsa och bete sig. Men att slå sitt barn till lydnad? Som förälder, Hur tänker man där?


    Minns hur förskräckligt vissa dagar kunde vara hemma. Det är så än idag. Förr var det mildare slag fast oftare. Numera är det grövre slag fast inte lika ofta. När jag kom upp i tonåren blev det mer sparkar och slag när man redan låg ner på golvet helt hjälplöst. Det är jag och pappa som haft problem med varandra som allra mest. Och sen är det min syster och mamma som haft sina problem med varandra. Pappa är ofta den som tagit till med våldet. Mamma har stått och sett på när det hänt. Mamma bryr sig inte. Hon håller med pappa att det han gör är rätt när det gäller i uppfostringssyfte.


    Minns tex när jag var kanske runt 4-5 år gammal och skulle gå och lägga mig sova. (Detta hände mer än en gång) Minns att jag hade en gul månlampa ovanför sängen. Och det var väl några kvällar som jag bestämde mig för att inte sova. Var ganska så trotsig, så jag hade den här lampan tänd. Vilket pappa såg från nedanvåningen och förstod att jag inte sov. Kommer ihåg att han kunde bli något så fruktansvärt arg pga det. Kommer ihåg hur han klampar upp för trappan. När jag hör dom stegen än idag kan jag bli livrädd. Han ställer sig vid sängkanten och smäller till mig för att jag hade lampan tänd och inte sov. Visst jag kan förstå att man kan bli arg på sitt barn eftersom barn oftast är trotsiga och provocerande men att tro att slag ska få barnet att sova, det går inte in i mitt huvud. Detta kan fortfarande än idag spöka i mitt huvud. Varje gång jag är inne på mitt rum och hör ljudet av fotsteg från trappan och upp så kan jag få en obehaglig känsla i kroppen. Jag kan typ stanna upp, ibland rysa till. Och väntar tills att dom gått ner som obehagskänslan försvinner. Kanske kan det bero på det. Att det har satt skräck i mig. Nu vet jag att det inte kommer komma in och slå mig från ingenstans som det gjorde när jag var liten, men känslan från dom gångerna då det hände kommer tillbaka.       


    Eller en annan händelse där pappa hade slagit mig där bak ganska så hårt, och då oroade mamma sig att det skulle blivit blåmärke eller något. Så jag var tvungen att stå med ryggen emot henne för att hon sen skulle dra ner byxorna och kolla. Nu var där inget synligt blåmärke men kommer ihåg känslan, vad skämmigt och förnedrande det var att behöva göra.


    När jag kom upp i tonåren blev det mer problem eftersom jag hade svårt i skolan också. Inte i ämnena utan den sociala biten. Med kompisar och så. Det gjorde inte saken hemma bättre, utan resulterade i att vi hamnade i flera konflikter med varandra. Och han försvarade sig med våld. Det har väl lett till att vi inte har den bästa far och dotter relationen idag. Då detta fortfarande kan vara ett problem. Visst jag vet att jag kan vara jobbig och irriterande som faaan. Men försöker alltid bli bättre på det. Men han sänker mig hela tiden.


    Har hört att en del tycker att det är rätt. Rätt att slå sina barn i uppfostringssyfte för att då lär man barnen vett, en del tycker att det är 100% fel.


    Så vad tycker ni? Rätt eller fel? Själv tycker jag det är fel för det ger mer skada än nytta.


    Vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur denna situation. Den enda lösning jag ser är att flytta eftersom jag är 18 år men går fortfarande i gymnasiet, den enda inkomst jag har är CSN och det kommer man inte långt med. Visst jag kan jobba extra under helger och kvällar men kan bli ganska jobbigt om jag även har en skola och sköta.


    Hjälp mig, hur ska jag göra? Och vad tycker ni?


     


     


     

Svar på tråden Uppvuxen med våld
  • Anonym (Fel)
    Mån 3 maj 20:49
    #1

    Jag tror att personer som tar till våld mot barnen eller mot djur gör det för att de själva saknar verktyg för att eller förmåga att kommunicera verbalt. Det är som du skriver inte ett sätt att uppfostra barn utan ett sätt att istället skrämma till lydnad (till skillnad från att lära sina barn vad som är rätt och fel och förklara på ett pedagogiskt sätt).

    Min svärmor tycker barnaga är den absolut bästa metoden för barnuppfostran. Hon tänker dock inte alls på psykologiska konsekvenser eller att skrämma barn genom att slå dem faktiskt inte lär barnen rätt och fel utan lär barnen känna skräck (och en massa andra psykologiska effekter). För mig så definieras inte ens barnaga som en uppfostringsmetoder för resultatet av denna metod inte lär barnen vad som är rätt och fel utan lär dem skräck, rädsla, fasa och även ibland att själva behandla andra barn på samma sätt (syskon, kompisar, egna barn). För svärmor innebär enbart barnuppfostran en metod som får barnen att lyda (märk att svärmor använder inte lärande i sin definition). För henne är aga den bästa metod hon med sin erfarenhet och förmåga kunnat finna (saknas den verbala förmågan och konsekvenstänkande samt långsiktighet så kan jag förstå det på ett vis även om det ligger hästlängder från mitt egna sätt att tänka och resonera). Endel är kanske av slentrian (att man använder samma metod som ens egna föräldrar valt utan att tänka igenom valet).

    Jag har växt upp med psykisk misshandel så jag kan förstå att du inte orkar med denna situation längre. Enligt mig skulle du aldrig behövt uppleva denna misshandel från första början. Men det är alltid svårt att upptäcka för omgivningen när de inte är väldigt uppenbart (synliga blåmärken, brutna ben). Jag beklagar djup att du fått genomgå detta och att vuxenvärlden runt omkring dig missat/blundat/ignorerat din situation!

    Finns det möjlighet för dig att få bistånd från socialtjänsten till boende och försörjning? Finns det en kurator på skolan du skulle kunna kontakta som kan vägleda dig? De kan dock vara så att kuratorn har anmälningsplikt till socialtjänsten om du berättar om misshandeln. Väldigt viktigt att du tänker igenom vad du vill och vilka konsekvenser du önskar eller orkar med. Vill du bara flytta eller vill du ställa dina föräldrar till svars för sina handlingar? Inget av valen är fel! Jag förstår fullt ut om du orkar eller vill dra igång en anmälan. Om du orkar det och känner att det är vad som krävs för dig att gå vidare så är det all heder åt dig!

    Finns det möjlighet att flytta in hos en kompis eller kompis familj?

  • Anonym (T)
    Mån 3 maj 20:59
    #2

    Du bor alltså fortfarande hemma hos dem? Jag tycker att du så snart som möjligt ska försöka flytta därifrån, kanske till någon vän fram tills att du hittat en egen lägenhet?

    Tänker också att du kanske behöver bearbeta det med någon kunnig, så att det inte följer med dig alldeles för mycket hela ditt liv.

    Jag är självklart emot att använda våld på sina barn.

    Mina föräldrar är invandrare och kommer från en kultur där barnaga är normalt, så jag fick också en hel del stryk under barndomen, speciellt av pappa som ibland kunde slå utan "anledning". Fruktansvärt förnedrande och hemskt.

    Inget jag lider av idag (23 år) men skulle själv aldrig utsätta mina barn för det. Finns inte något positivt med det alls.

  • Anonym (Sara)
    Lör 8 maj 22:26
    #3

    Jag är uppvuxen med psykisk misshandel, ibland blev det fysiskt men inte ofta. Jag är förälder själv idag, och jag kan säga att jag tror alla föräldrar vet med sig att ibland har man blivit alldeles för arg, det kanske är mänskligt i relationer att någon gång betett sig dåligt. Men det är stor skillnad på någon enstaka händelse, och en vana- att alltid leva under ett hot om nästa utbrott. Jag känner igen mig i att man först inte ser hur illa ens föräldrar gjort en- för dom har ju varit kärleksfulla också. Men sen när man börjar tänka djupare på vad dom faktiskt gjort så rasar allt samman. Du skulle behöva komma bort från dina föräldrar, och få gå i terapi och bearbeta det du varit med om. Jag tycker du ska vandra rakt in på socialkontoret och be om hjälp. Hjälp med eget boende och kontakt med terapeut.

  • Anonym (Teddy­)
    Lör 8 maj 23:12
    #4

    Jag blir sorgsen och arg av din historia. Det är sorgligt att det inte har funnits en endaste vuxen person i din närhet som har sett, förstått och agerat. Du var bara ett barn. Vi alla behöver nog bli bättre på att se och framför allt våga agera när vi förstår att ett barn far illa som du.

    Jag håller med ovanstående, du måste söka hjälp för att kunna ta dig ifrån din situation. Du kommer inte kunna det helt på egen hand. Du har precis blivit myndig, du har liten livserfarenhet, bristande kontaktnät och som du säger själv, inga pengar. Saker blir svårt utan pengar. Till på köpet kanske du just nu är förlamad av alla minnen, all ilska och all orättvisa du går och bär på. Vilket är fullkomligt väntat med tanke på vad du gått igenom.

    Socialtjänsten är den rätta instansen för dig. Och din kurator på skolan kan bli den som hjälper dig få ordning på dina känslor och tankar och i vilken ordning saker och ting bör hända. Om kuratorn är bra kan denna bli din mentor i processen att komma bort från din hemmiljö.

Svar på tråden Uppvuxen med våld
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...