"I styvfamiljer måste ni skriva testamente," - varför ska ens nya partner ärva?

Man kan inte hindra att någon som har fri förfoganderätt får ett spelmissbruk och dör utfattig eller att delar ges bort som gåva. För stora gåvor kan återkrävas (minns inte hur stor del som krävs) så där finns ju visst skydd. När man pratar om testamente för att möjliggöra kvarboende är min uppfattning att man brukar avse tillgångarna efter den som dör, alltså inte eventuellt efterarv utan vanliga särkullebarn utan änka/änkling.

Du verkar inte vara särskilt smart TS. Jag har nu läst alla dina inlägg i tråden och kan konstatera att din intelligens inte är i fas med din skriftliga förmåga

Ska du argumentera som en tonåring och försöka få till personangrepp hellre än att sakligt argumentera, så är nog mitt inlägg inte aktuellt för dig. Krävs nog en del livserfarenhet för att delta här i debatten om man vill framföra något vettigt. 

Jag förstår att du är en styvmamma/pappa som förväntar dig leva gott på din partners pengar ser jag. En sådan som ska tvinga sin partner till ett testamente för att du själv inte har råd med livsstilen du lever idag. Då tar jag nog att jag levt och lever smartare än du någonsin kommer göra i och med att det ekonomiska är något jag säkrat sedan innan och ser till att säkra för min och mina barns framtid samt de som står mig nära i livet på deras sätt. Att jag kontrollerar vem som får mitt arv, åtminstone vid min död. Sedan är det upp till dem. 

Igen, jag kan gott gå på personangrepp om det är det enda du kan tillföra. Kan du inte bruka din intelligens (icke existerande) så är det typiskt arbetarslavar att tro att de vinner debatter genom att försöka gå på personangrepp. Det är en liten ny nivå för mig, har inte varit där sedan gymnasiet. 

Jag kan förstå att man vill kunna kontrollera vad ens surt hopslitna pengar ska gå till i framtiden. I synnerhet om det är stora ekonomiska skillnader och åldersskillnader mellan makarna. Ma vill ju inte att ens unga make eller maka, ska leva upp allt man slitit ihop på nöjen tillsammans med en älskare/älskarinna. Och inte heller att ens barn eller syskonbarn bara ska leva på arvet, och inte studera aller arbeta. Tills pengarna är slut  - och då har dom inget på sittt CV...

I USA t.ex. finns det mycket mer möjligheter att styra detta. Som att den rika parten testamenterar pengarna till en "trust", och änkan får ut ett visst belopp därifrån vare år, eller kvartal. Men bara så länge som hon lever efter vissa villkor, t.ex. att hon inte får gifta om sig eller bli sambo, eller skaffa fler barn. Gör hon det, så upphör utbetalningarna, fonden avslutas och behållningen går till testatorns barn, syskonbarn, eller någor välgörande ändamål som han har bestämt.

Han kan även styra utbetalningen av arvet till sina barn, barnbarn, syskonbarn eller andra unga personer. T.ex. på det sättet, att har personen inte en collegexamen när han eller hon fyller 25, så upphör utbetalningarna - och behållningen går någon annanstans. 

Att villkoren levs upp till, kontrolleras av familjeadvokaten, och han kan också i tveksamma fall sätta in en privatdetekfiv, vars arvode dras från trustfonden. 

Jag tycker att det är synd att vi  inte kan ha så i Sverige också. Här är det så fyrkantigt: det är allt eller intet. Några villkor kan inte ställas. Och nu kommer någon att skriva, att den döde har inte med att göra om hans änka gifter om sig eller föder flera barn, eller om hans son eller dotter läser på college eller inte. Och så är det ju. Men arvet - som testatorn själv slitit ihop - är inte heller någon självklarhet. Det är en bonus! Som jag tycker ska få vara förknippad med vissa villkor. 

I USA (ursprungligen)

Där kan man göra ett testamente göra ngn arvlös.

Jag hade velat ha det så här. Det är mina pengar. Jag väljer vart pengarna ska ta vägen när jag går bort.

Generellt tycker jag så att ett testamente ska gälla 100 %, och göra vad man vill med pengarna. T e x göra ngn arvlös om man nu vill det.

Om jag flyttar ihop med särbon så kommer jag skriva testamente att min del ska ärvas av mina barn oavsett om vi gifter oss eller ej.
Ser ingen anledning till varför hans barn som jag aldrig bott med ska kunna ta del av mina pengar (som jag faktiskt offrat en hel del för att få ihop) vid min ev bortgång innan särbon. Han har pengar så han klarar sig själv ändå så det skulle enbart hamna på ett konto och sedan fördelas efter hans död. 
Och mina barn behöver heller inga pengar efter honom.

Det jag och min man gjort är att vi har ett äktenskapsförörd där vad vi gick in i äktenskapet med och avkastning därav samt arv och gåvor och avkastning därav  är enskild egendom Min enskilda egendom ingår inte i boet, utan ärvs direkt av våra barn.

Det går givetvis att bestämma andra saker i äktenskapsförordet. 

Jag tycker att min man som har sämre ekonomi än jag kan få en såpass stor del av mina pengar att han kan få ett bra mindre boende när barnen flyttar ut. Tillräckligt mycket för ett tryggt boende alltså. 

Däremot är det viktigare för oss att barnen får en bra grundplåt än att någon av oss ska ha ett jätteboende eller lyxliv och får ta det som blir över när den kvarvarande föräldern dör. Man vet ju aldrig vad som händer i framtiden, och skulle jag dö och min man träffa någon ny så får de skapa sin egen ekonomi.

Rekommenderar att ni träffar en jurist och ser till att äktenskapsförord och testamente finns på plats och reglerar saker och ting som ni vill ha det. Är ni överens är det ju inga som helst problem. 

Fast ett äktenskapsförord gäller bara vid en skilsmässa, inte om du dör. Så hur försäkrar du dig om att era barn får dina pengar? Din man sitter kvar i orubbat bo om du dör. 

Jag förstår absolut dina tankar, jag har haft precis samma (vi har varit tillsammans i över 15 år, yngsta barnet i 10-årsåldern och är inte gifta). 

Vi har skrivit inbördes testamente att vi ärver varandra för vi vill ju kunna ta hand om barnen på ett bra sätt även som ensamstående. Blir ju lite dumt om barnen ärver huset och jag tar över skulderna... Vi är båda höginkomsttagare och har livförsäkringar motsvarande halva lånedelen. Men lånen är bara på 50% av huset så det skulle ju inte räcka för att faktiskt köpa ut barnen. 

När jag lyfte min farhåga till min sambo så konstaterade han kort att "tror du verkligen att jag är typen som skulle ge bort eller kunna bli manipulerad till att ge bort barnens arv" och insåg att det är han ju inte. Vi har som sagt varit tillsammans i över 15 år och jag har ingen aning om hur mycket pengar han har på sparkontot, vad han har för pinkod på telefonen eller annan information som andra par verkar dela på. Han är helt enkelt inte den typen av person som delar med sig av sådant och det är så han är uppfostrad. 

Och jag vet ju att för mig själv skulle det vara otänkbart att barnens pappas pengar skulle gå till någon annan än dem, det går helt enkelt emot alla mina principer om rätt och fel. Och det är även min sambo medveten om. 

Så i och med det så känner vi att vi kan lita på varandra gällande att vårt arv i slutändan går till våra barn. 

Tilläggas bör väl att både jag och min sambo var singlar länge innan vi träffades och inte är den typen som lätt blir kära och snabbt går all-in i nya relationer utan vi är den typen som lätt håller en viss distans. 

Enkelt: gift er inte.

Jag märker att jag blir provocerad av ditt inlägg även om jag periodvis har tänkt likadant. Men det känns som att du utgår från att alla par fungerar som er och har samma förutsättningar. Och att livet alltid ser likadant ut - tjänar ok, är friska osv.

Jag hade till exempel inte velat att min mormor som var över 80 år när morfar dog inte haft råd att bo kvar. Bara för att hon var den som var hemma med alla barn medan morfar tjänade massa pengar tack vare det. Och hon hade minsta möjliga pension. Det efter att ha varit gifta i över femtio år och nu hade ett gäng barn och barnbarn som alla hade alla förutsättningar för ett bra liv utan morfars pengar. 

Och det finns många par där den ena inte har samma förutsättningar att tjäna pengar och där låglöneyrkena tyvärr fortfarande är vanligare för kvinnor som undersköterskor osv. Eller där den ena får en sjukdom/skada etc. och lever på sjukpenning. Så om deras partner dör medan barnen är små och de tack vare arvet kan bo kvar i samma område, med barnens kompisar och välkända skola osv. Det kan betyda väldigt mycket för deras uppväxt. Där tycker jag att en trygg uppväxt är viktigare än ett arv som de gissningsvis får ut innan de är mogna nog att hantera det dessutom. 

Men sen finns det såklart stolpskott till föräldrar som skiter i sina barn.

Så det finns massa olika scenarion där man inte vet vad som hade varit bäst för barnet/barnen. Och därför blir jag lite provocerad som sagt av din trådstart. 

Jag har inte läs tråden bara TS. Jag gifte mig för att se till att min partner ärver mig om jag dör. Vi är ansvarsfulla men bor i Stockholm och som bostadspriserna är här i kombination med vår lönenivå så har vi inte råd att köpa ut varandra från det gemensamma boendet. Skulle någon av oss dö utan att vi ordnat med testamente eller giftermål skulle den kvarvarande bli tvungen att flytta för att barnen skulle få ut sitt arv. Jag tror inte det är det bästa för barn vars förälder just dött. Våra barn är små och jag vet att det är få 18 åringar som är lika kloka som min partner. Jag vet också att vi båda vill våra barns bästa. Vill verkligen inte att arvet efter mig skulle hamna på ett vanligt räntekonto i väntan på att mina barn fyller 18 och då kan bränna pengarna på vad de tycker är kul. Vill att deras kvarvarande förälder ska ha kontroll och kunna besluta vad som blir bäst. Har liten tro på klokheten hos 18 åriga killar med ett trauma av en förlorad förälder i bagaget. Jag har däremot full tilltro till min partner.

Fast tänk på att om ni gifter er, så får han alltid ut sin giftorätt - den har inget med arv och testamente att göra. Giftorätten är hälften av allting som finns i boet! D.v.s. om han äger mycket mindre än du, så är det dina pengar han får. Och som hans barn sedan en gång får ärva, om han sparar på dem. Detta gäller alltså både vid skilsmässa och dödsfall. Hälften är hans, och går inte att testamentera bort. Om du inte vill att han och hans barn ska få något av dig, så ska du inte gifta dig. Men se även upp med sambolagen - bostaden är oftast det dyraste man äger, och under vissa förutsättningar (om ni flyttade dit tillsammans) så får han ut halva värdet i giftorätt om du dör först. 

I sista meningen skulle det förstås stå "samborätt". Varför kan man inte korrigera sina inlägg här, åtminstone i fem minuter?

Man måste nog beakta att olika familjer och individer har olika förutsättningar. Min partner har bra jobb och hög lön men det är dyrt här i Stockholm och att behöva lägga alla pengar på boendet alternativt att flytta med barnen det första man gör om den ena går bort knall och fall är knappast optimalt.

Jag har också en äldre släkting jag vill skydda, 65+, låg pension.

Så att barnen ärver allt är inte optimalt för alla.

Nja, fast ditt arv hamnar inte hos ny make-maka och nytt barn. 

Om ni är gifta, har gemensamt barn och du dör, görs en bouppteckning. Låt oss säga att 50% av era totala tillgångar är ditt. Din make-maka X ärver då detta med fri förfoganderätt.
X gifter om sig, får ett barn till, dör sedan och det blir bouppteckning igen. Då räknas först 50% av Xs tillgångar som arvet efter dig, och ert barn ärver det.
Sedan delas resten av X tillgångar, och den efterlevande nya maken-makan tillgångar upp mellan de två. Xs del delas mellan de två barnen, ert gemensamma får hälften på en gång och det andra barnets förälder får andra hälften med fri förfoganderätt.

Men, som redan skrivits, detta kan ju ändras på olika sätt, din änka-änkeman kan spendera arvet efter dig på Lotto, testamentera så ert barn bara får laglotten (fast kan naturligtvis inte testamentera bort pengarna efter dig, bara sin egen del) etc. Du kan även testamentera dina pengar direkt till ert barn, även om ni är gifta.  

Jag är den "nya partnern" som du beskriver. Vi skriver testamente och tar livförsäkringar av anledningen att jag inte ska bli helt hemlös om min partner dör. Min partner är beroende av mig för att kunna köpa vårt boende.

Det är bostadspriserna där barnen går i skola och storleken på boendet som är orsaken, jag skulle inte välja att bo där i en stor bostadsrätt.

En annan anledning till att vi tycker det är rätt med testamente är att jag (som bonusförälder) kommer att betala hälften av familjens omkostnader för till skillnad mot dig ser vi oss som en familj där alla ska ha trygghet.

Testamentet gör att hans barn i händelse av hans död måste vänta tills jag dör, då får de ut resterande del av arvet (de får alltså 25% av bostadens värde direkt+alla hans besparingar mm, vilket kommer att vara bra ekonomisk grund för dem att börja med).

Barnen får också ärva mig, vilket, om mina föräldrar gått bort vid den tidpunkten, kan innebära att de får ytterligare någon miljon var.

Du beskriver "ny partner får dina pengar", vilket är osannolikt sker om du själv skriver testamente eftersom man skriver "att arvet är enskild egendom" (rekommenderar att du skriver hos jurist). Däremot vill jag som ny partner inte bli bostadslös för att mina bonusbarn ska få arvet.

Vi tänker precis tvärtom. Våra pengar är min makes och mina. Vi vill ärva så mycket som möjligt av varandra för att behålla vår standard. Vi vill också att den som överlever den andra ska möta kärleken igen. Och troligtvis får den personen då ta del av tillgångar som sommarhus fjällstuga etc. Våra barn får se till att skaffa egna pengar.