Frågor till kvinnliga ingenjörer!
Ni kvinnor som har utbildat er till ingenjörer. Hade ni det brinnande intresset från barndomen, som i min erfarenhet manliga ingenjörer brukar ha? Alltså att de har börjat redan som småpojkar med att leka med Meccano, modelljärnvägar, lådor av typen "den lilla elektrikern", bygga modeller av stridsvagnar, fartyg och rymdskepp, i tonåren redan kunnat laga motorn i bilar, bygga en egen ubåt, programmera datorer och liknande? Varit med i raketföreningar, bevara-museum-järnvägen-föreningar, utbildat er till språvagnsförare bara föra att ni älskar att få köra lok?
Eller var det "bara" ett rationellt val att bli ingenjör, för att det är ett statusjobb, man kan tjäna mycket pengar, det är feministiskt att gå emot könsrollerna o.s.v.? Om något av detta är svaret - har ni ändå hängt med i jobbet och löneutvecklingen, i jämförelse med männen som hade det brinnande intresset för teknik från början?