Att bli tvåbarnsmamma är inte som att få första barnet. Redan nu har du ju massor av kunskap om vad en bäbis är och hur man sköter om dem som du faktiskt inte hade första gången. Du har RUTINER gällande första barnet och förhoppningsvis en vardag där en bebis bara glider med.

Första tiden med barnet var underbart och första tiden med andra barnet var också underbart, men på andra sätt.

Dessutom har du väl en helt annan rutin på hushållet, om inte se till att förenkla och göra saker smidigt, så att ni inte drunknar i städ och diskträsket.

Nä, tvåan "gled inte bara med" eftersom h*n har och hade stora behov. På nivån räkna på mat, mängder av besök i vården p.g.a medicinska problem och lite kris med oklar funktionsnedsättning.

Det jag menar är snarare att man som förälder faktiskt har väldigt mycket mer erfarenhet och kunskap utifrån att man gjort bebis tiden tidigare att man har en helt annan möjlighet att snabbare hitta ok rutiner. Mindre sömn är fasansfullt, men faktiskt lättare att hantera om man upplevt det.

Din oro just nu är liksom en möjlighet att faktiskt försöka att göra vardagen lättare, eftersom du verkligen vet att det är påfrestande med barn. Du vet att det inte bara är gulligt och underbart utan att tvättberget på något sätt ska hanteras och du VILL vara mer än bara hålögd mamma.

Rådet att släppa hushållssysslor och prioritera barnen fungerar för vissa.

Men för mig har det snarare handlat om att få undan dem på ett ok sätt. Att inte låta hushållet förfalla, utan om att acceptera att man inte kommer undan vissa saker och bara rutinmässigt bocka av dem.

Folk verkar tro att ALLA har en inre perfektionist som driver dem till utmattning och att man bara behöver släppa på sina inre krav.

Med barn och hushåll kommer viss arbetsinsats! Detta är inte samma sak som att stryka kalsonger och bona parketten dagligen.

Personligen får jag ork av att mitt hem är relativt städat och plockat, att vi motionerar regelbundet, att vi gör kul saker ihop, att barnen har det kul, att barnen får sina behov tillgodosedda, men också att jag själv får bara vuxen ibland.

Här släpps inga hushållssysslor vind för våg. Jag gör dem enligt vad jag vet fungerar tillfredsställande!

Det är normalt att fundera på hur man ska orka om ens partner inte gör sin del! För att det är inte möjligt att orka vara en god hustru om maken inte är en god make. Det handlar inte om barnen, utan om att det inte är en persons uppgift att se till att familjelivet fungerar.

Satsa på bra vitvaror och köp det som kan köpas! Såsom take-away 2 gånger i veckan och städhjälp var 14-de dag. Ordna hemmet praktiskt.

Se också till att spara till fuck-off pengar så du slipper känna dig tvingad att leva med denna man även när barnen blivit stora och du inte längre vill ställa upp på hans villkor!

Du kommer säkert orka och ha två barn och en man som inte vill ta ansvar. Men frågan är nog om du vill och om du känner att det är ok att ta detta ansvar och inte få stöd från maken.

Då behöver du få annat stöd om du ska fortsatt VILJA vara i denna situation. I min värld är det inte så lätt att separera med en nyfödd och en 5-åring, och på något sätt får du säkert detta att fungera.

Jag tror dock att du behöver fundera på framtiden och se till att du håller fast vid saker som gör att du inte sitter fast i detta förhållandet om 5-6 år. OM du då vill leva med 2 barn, snarare än 3.

Om du redan nu känner att det finns risk för att du inte kommer orka behöver du fundera på om det är värt det på sikt.

En 5åring kan vara en jättebra stöd med en bebis. Någon som uppskattar att umgås med bebis och vara stor och hjälpa till. Du kommer få viss "barnpassning" i vissa moment om du lägger upp det smart och hjälper dem att roa varandra lite.

Är din man lat och förväntar sig bli uppassad kommer detta tyvärr smitta, så var tydlig mot barnet att i en familj hjälps man åt.

Det finns andra saker han kan hjälpa dig med så att du orkar och jag varnar för hemma-fru grejen.

Självklart är det ditt val, men man blir också utsatt av att vara hemma-fru och inte ha ett jobb och ställe där man är vuxen. Bättre isåfall att arbeta deltid.

Att vara hemmafru blir isåfall för hans skull, för att han ska få uppassning av någon som driver hem och barn på heltid, vilket gör det svårare för dig att åter komma in på arbetsmarknaden när du vill eller behöver arbeta igen.

Bor man inte på ett ställe nära andra hemma-fruar kommer det dessutom bli ensamt och trist. Både för dig och barnen. Personligen kan jag inte tänka mig något mer dränerande än att gå hemma isolerad i Sverige.

Ha, ha! Underbart! Självklart!

Ha, ha! Underbart! Självklart!