Hur kommer man orka som tvåbarnsmamma?

Är vården bättre än i Sverige även utan din mans försäkring låter det skapligt motsägelsefullt att den skulle vara så viktig som du säger.

Jag är inte gift med ett barn som inte är kapabel till att hjälpa till under stora komplikationer. Skillnaden är att han inte vill när det inte är nödvändigt. Ligger jag på sjukhus och därmed inte kan ta hand om varken 5-åringen eller hemmet så hjälper han givetvis till.

Nä, VILL är ju en annan sak förstås. De flesta kvinnor är inte heller skitsugna på att torka kladd som ändå kommer att vara lika kladdigt igen om 5 min, sitta och dadda med någon himla plastspade i en sandlåda, få öronen sönderskrikta och vara vaken 46 timmar i sträck.

Ja jag kunde inte vara mer tacksam. Men som medsyster gråter jag för din skull.

Att du inte sätter större värde på dig själv är tragiskt. Män som beter sig som din man är inte värda varken fru eller familj. 

Men det allra värsta är väl hur lite han värderar dig, sin egen fru som han borde älska och respektera mest! (Barnen borde han väl älska mest, men tyvärr verkar det inte så..)

Hur gick det till? Sa han redan innan ni gifte er, typ; "Jag vill ha barn, men du får ta hand om dem för du är kvinna. Jag vill ha lagad mat varje kväll kl 20. Jag vill ha ett gemensamt hem, men du får städa och ta hand om det så jag kan ligga på soffan eller träffa vänner under min lediga tid. Du får bara ledigt från hemsysslorna om du ligger på sjukhus!"

Och du tänkte; "Å vilken man, honom vill jag leva resten av mitt liv med trots att han inte har några kvalitéer".

Eller kom det som en obehaglig överraskning att han hade ett så ickehumant synsätt?

Jag är verkligen nyfiken, de flesta kvinnor hade sprungit snabbt åt andra hållet.

Kanske kan vara en fördel att ha en man som är så lågkvalificerad, du slipper ju känna svartsjuka eftersom ingen annan någonsin kommer att vilja ha honom.

Du är tacksam men känner av någon anledning ändå behov av att skriva om hur JAG väljer att leva mitt liv. För jag är ju kvar med honom av en anledning, visst? Du behöver inte gråta för min skull.

Jag tycker det är synd att de flesta inlägg faktiskt handlar om min man, när jag tidigt bara ville klargöra att jag tar allt ansvar över hemmet och det mesta ansvaret över barnet, när andra främst poängterat att småbarnslivet bara funkar om man delar på ansvaret. Det finns många ensamstående mammor och jag tänker att även jag hade kunnat få ut lite av tips från dem för att kanske minska på oron och kunna hantera det lite bättre. Men nu har jag även fått väldigt bra tips i tråden, men resterande inlägg är bara onödiga kommentarer om min man.

Att många inlägg handlar om din man beror nog främst på att det i dagens samhälle inte anses rimligt att kvinnan ensam skall sköta hem och barn medan mannen jobbar, och att en man som så tydligt förväntar sig det väcker kraftiga reaktioner.

Att stå ensam med två småbarn, amning, vakna nätter och hela hemmets ruljans låter för många omänskligt och framförallt väldigt omodernt. Därav reaktionerna.

Din fråga är "Hur ska jag göra för att överleva i min kommande tillvaro". Mångas svar är "Du skall inte ensam behöva ha denna tillvaro - man ska dela på bördorna".