Hur kommer man orka som tvåbarnsmamma?

Är man en väldigt kontrollerande person, så ligger det inte alltför långt borta att man tar till våld för att upprätthålla den kontrollen. Sen kan det ju vara så att man är nöjd med att sköta allt i hemmet, om det gör att man inte blir misshandlad.

Jo visst, förstår att du älskar honom väldigt mycket eftersom du verkar acceptera hans unkna värderingar utan minsta ifrågasättande.

Mycket fokus blev det på honom, ja, men det förstår du väl ändå att folk blir chockade över att det fortfarande finns kvinnor som gillar sådana mansgrisar? Och ännu mer förvånade över att folk som din man existerar och lever gott utan att bidra med något och kommer undan med det.

Om ett av dina barn är tjej och den andra kille, kommer du att uppfostra dem olika också?

(Jag skulle bli förvånad om du och din man INTE har rötterna i en kultur där man ser ner på och förslavar ena halvan av befolkningen, kvinnorna. Eller är med i någon skum sekt där sådant här extremt beteende förekommer.)

Att barnets pappa åtminstone har försökt, visar att han inte är fullständigt hopplös. Men att han tappar tålamodet snabbt, tyder på att han inte är mogen för föräldraskap. Barn ÄR tålamodsprövande. Förstå mig rätt: Det är helt ok om du tar ansvar för hem och barn, så länge du är ok med det. Men det är viktigt att pappan kan gå in och avlasta om du blir alltför trött eller skadad eller svårt sjuk t ex. Det skriver du ju själv, att han skulle ingripa om situationen krävde det. Slutligen undrar jag vad du hade väntat dig för svar när du startade tråden? Du lever med en man och undrar hur du ska orka två barn. Det mest naturliga svaret är då att ni har en arbetsfördelning som gör att ingen blir överbelastad. Du vet att de flesta svenska par delar på ansvaret för hem och barn va? Det är utifrån det de flesta svarar. Sen varierar det hur man delar upp det, men om allt ligger på dig kommer många tycka att det är konstigt.

Du har rätt i att man inte ska vara taskig. Och ja, ensamstående föräldrar måste ofta klara allt själva. Men nu är du ju inte ensamstående. Det är utifrån det folk svarar och ger råd. Man klarar mycket om man måste. Men du måste inte, inte egentligen. Ni har valt denna uppdelning och det är helt ok, men det klart att många undrar vad din man gör när han inte jobbar? Vad bidrar han med? Om du också jobbar samt förväntas ta ALLT ansvar för hem och barn. Många ensamstående är dessutom inte ensamma på heltid. Ofta har partnern barnen ibland. Andra får hjälp av släktingar eller vänner. Det ÄR tufft att vara HELT ensamstående. Då rekommenderas ofta att söka någon form av avlastning. Du har en man. Det naturliga svaret blir då att han får avlasta dig, eller ni få se över den totala ansvarsfördelningen så att det inte blir orättvist.

Det är jättebra att du inte är tvingad på något sätt.

Kanske uttryckte mig lite fel.

Ska försöka igen. När något är väldigt avvikande från det "normala" och är något som skrämmer de flesta i en befolkning. Då är det självklart att andra blir både nyfikna och förfärade eftersom det är så avvikande

Tänk tex om jag berättar på ett forum att jag är kär i och har barn med en uteliggare, som älskar sitt uteliggarliv och inte kan stanna i min/vår lägenhet mer en 12 h utan att det börjar klia i kroppen på honom och han måste ut och nattvandra. Han vägrar ta ansvar för barnen och tycker att jag ska tvätta hans kläder som är använda i en vecka när ha väl behagar komma hem från att ha varit iväg länge och jag älskar ju honom så mycket att han får göra precis som han vill. Jag tar hand om allt eftersom han annars försvinner ut i friheten eftersom han inte kan laga mat, ha fasta matrutiner, planering eller att ta hand om barn. Jag visste innan att jag aldrig kan "låsa fast" någon som älskar friheten i att vara ute och inte äga mer än kläderna på kroppen, men nu är min kärlek så stor att jag går med på att ta hand om barn och hem och honom när han nu behagar komma hem. Hur ska jag orka det?

Då hade nog du och de flesta andra agerat över det ovanliga liv jag valt, eller hur? Folk hade blivit både nyfikna och förfärade.

Jag menar inget illa, ts. Men du förstår väl hur ett val av ett väldigt udda liv engagerar och skapar frågor och åsikter?

Lycka till!