Hur kommer man orka som tvåbarnsmamma?

Hur gammal är äldsta?

Jag förstår precis vad du menar med att man inte bara kan -släppa- allt. Jag försöker integrera äldsta barnet i alla hushållssysslor, hon älskar det! Visst, det tar lite längre tid men det är ju tid som vi har tillsammans. Hon hjälper att plocka ur diskmaskinen, sätta tvätten i tvättmaskinen (jag sorterar och hon lägger in), starta tvättmaskin/diskmaskin (med hjälp då såklart), bädda sängen (lyfter upp prydnadskuddarna), plockar undan sina leksaker m.m.

Hon kan verkligen lysa upp om man föreslår -ska vi bädda sängen?- t.ex.
Hon är 2 år.

Är man två föräldrar så underlättar det ju att båda hjälps åt och att inte en ligger i soffan och pillar navelludd.

Rådet att släppa hushållssysslor och prioritera barnen fungerar för vissa.

Men för mig har det snarare handlat om att få undan dem på ett ok sätt. Att inte låta hushållet förfalla, utan om att acceptera att man inte kommer undan vissa saker och bara rutinmässigt bocka av dem.

Folk verkar tro att ALLA har en inre perfektionist som driver dem till utmattning och att man bara behöver släppa på sina inre krav.

Med barn och hushåll kommer viss arbetsinsats! Detta är inte samma sak som att stryka kalsonger och bona parketten dagligen.

Personligen får jag ork av att mitt hem är relativt städat och plockat, att vi motionerar regelbundet, att vi gör kul saker ihop, att barnen har det kul, att barnen får sina behov tillgodosedda, men också att jag själv får bara vuxen ibland.

Här släpps inga hushållssysslor vind för våg. Jag gör dem enligt vad jag vet fungerar tillfredsställande!

Där har du problemet. Sluta ta allt ansvar. Din man måste göra sin del, kanske inte 50/50 om du är hemma mer, men han måste avlasta dig. Annars kan han inte förvänta sig en pigg och glad fru. Jag och min man fick två på en gång. Vi löste det genom att hjälpas åt, ändå var det tufft emellanåt men det gick. Nu börjar barnen bli större så det är lättare.

Tillägg: Vi har heller aldrig haft skyhöga krav på städning mm, man får prioritera.

5 år när bebisen föds. Egentligen ganska så självständig i jämförelse med yngre barn men kräver ändå mycket av mig då barnet inte har syskon och är rätt så ensamt (utöver 15 timmarna på förskolan).

Det är normalt att fundera på hur man ska orka om ens partner inte gör sin del! För att det är inte möjligt att orka vara en god hustru om maken inte är en god make. Det handlar inte om barnen, utan om att det inte är en persons uppgift att se till att familjelivet fungerar.

Han har gjort det klart för mig flera gånger att det bara är mitt ansvar och inte hans, så det handlar inte om att jag varit för snäll. Men det är en helt annan diskussion och jag tänker att det kanske finns tips på saker som underlättar i vardagen just för att orka allt. Exempelvis att vissa hushållssysslor kan vänta som någon (några?) tipsat, och det håller jag med om. Men ändå måste det mesta fixas regelbundet och man kan inte låta allt vänta.

Man samarbetar. Eftersom man är en familj. Glöm inte att du enbart är föräldraledig när han jobbar. När han kommer hem samt helger så DELAR ni på barn och hem.

Tips är att ni delar upp er med barnen på helgen. Du händer med lilla, din man aktiverar den stora. Risk finns att det blir ganska tråkigt för det stora barnet.

Sen som många andra påpekar. Hemmet behöver inte vara perfekt. Har ni råd- köp in städhjälp iaf 1g i månaden för att få golv moppade och badrum avkalkade.

Sen har du ju en fem åring. Det är avsevärd skillnad på att ha ett självgående barn än två blöjbarn.

Satsa på bra vitvaror och köp det som kan köpas! Såsom take-away 2 gånger i veckan och städhjälp var 14-de dag. Ordna hemmet praktiskt.

Se också till att spara till fuck-off pengar så du slipper känna dig tvingad att leva med denna man även när barnen blivit stora och du inte längre vill ställa upp på hans villkor!