Hur kommer man orka som tvåbarnsmamma?

Beror ju väldigt mkt på hurdant barnet du redan har är som person och den lille/a du får! En del barn är ju väldigt lättskötta och man skulle kunna ha fem av dom medan andra kräver närmast all ens tid. 

TS! Hur gammalt är ditt första barn?

Du behöver tänka över dina prioriteringar och fundera på vad din man kan göra för att underlätta för dig samt vad han kan göra för att vara en bra man. Det går åt bägge hållen. Är du orolig nu innan barnet föds så verkar ni ha en ojämn uppdelning som får dig stressad, se över det redan nu.

Allt det står i tråden om du läser, barnet är fem och pappan lyfter inte ett finger hemma och verkar inte ha några planer på att göra så framöver heller, vilket ts av någon anledning är ok med.

Jag tyckte att det var en jättestor omställning att gå från ett till två. Helt plötsligt kändes det som att man hade otroligt mycket mer att fixa med och jag kände mig väldigt otillräcklig i början. Men det blir bättre! Har nu fem barn och det är inte alls lika jobbigt nu sol med två små. Man lär sig att vara mer effektiv, prioritera och vad som är viktigt.

Jag är trebarnsmamma, men nu till tonåringar. Mitt svar är att jag faktiskt inte skulle ha orkat med fler än ett barn med den uppdelning ni har som par.

Om nu hem och barn är din sak att sköta, vad är det då han tar hand om i ert gemensamma liv.

Sedan finns det tusen sätt att underlätta att ha två barn, men det låter tungt att ta hand om allt ensam.

Här är en till tvåbarnsmamma som var jätteorolig över att bli det. Mitt äldsta barn var otroligt krävande och mammig, sov sällan under dagen från ett års ålder och småsyskonen föddes när äldsta var 1,5. Det visade sig vara mycket tuffare än jag trodde då äldsta började sova pissdåligt på natten strax före yngsta föddes. Yngsta var vaken i flera timmar varje natt. Jag hade aldrig klarat detta om det inte varit för att min man och jag sänkte ribban och fördelade arbetsuppgifter i hemmet. När han var iväg på jobb tog jag främst hand om barnen och om jag fick möjlighet och hade ork fixade jag med enkla hushållsarbeten, typ disk och tvätt. Vi lagade extra mycket mat när han kom hem från jobb, så att det räckte till lunch för oss och honom dagen efter. Hade jag haft hela ansvaret för hem och barn hade jag troligen inte levt ihop med någon man idag, om jag hade orkat leva alls. Med den nattrutinen barnen hade skulle jag max ha fått två timmar per natt i drygt åtta månaders tid, med ingen vila på dagen. Tillsammans klarade vi det

TS fundera på hur du vill ha det. Det är egentligen skit samma hur din man vill ha det. Hans vilja står inte över din. Vill du ha hela ansvaret så har du fått några bra tips här i tråden. Sänk ribban, huset måste inte vara kliniskt rent, gör storkok så du slipper laga mat hela dagarna, gör ditt äldre barn delaktig i dagssysslorna som du gör. Då kan ni spendera tid ihop samtidigt som du får grejer gjort.

Om du inte vill bli trebarnsmamma inom kort (för jag ser din man som ett barn och inte en pappa) så råder jag dig att ta upp detta med karln. Säg att du är orolig över att inte ha orken att umgås med honom på kvällarna, när barnen har somnat. Ni får diskutera tills ni kommer fram till en lösning.

sorry, familjeliv segade så förbenat så sidan laddade knappt.

Jag har inget att jämföra med nej. Jag har alltid haft två barn. Men jag och min man hade hjälpts åt även om vi bara hade haft ett barn. Exakt hur vi har delat upp det har varierat under åren, men att han inte skulle lyfta ett finger i hushållet, finns inte på kartan.

I vårat förhållande är det lite samma sak. Fast här är inte att han inte vill utan behöver bli påmind. Men han skulle aldrig säga emot utan gör det jag vill att han ska göra. Vi har mitt ena barn på heltid, hans son på halvtid, min dotter varannan helg och en liten påväg. Men jag har varit precis i samma sits som dig när mina var små. Jag orkade ett år sen slängde jag ut honom. Men oavsett vad du vill eller inte vill så försökte jag passa på att ta saker direkt. In med disk osv. Barnen fick lära sig att man inte kan få precis varenda minut av en (jag pluggade på kvällar) men där kanske man kan ta itu med tex tvätten? Den lilla kan ju alltid vara i närheten om det är så. Mina var så himla duktiga. Sonen var 2,5 när dottern föddes. Men han älskade att vara med. Han hjälpte till med att ge mig tvätt osv. När sonen var på dagis och bara jag o dottern va hemma så tog vi en nap och senare så passade jag på att fixa allt medans han var på dagis så vi kunde vara ute o leka mkt när han kom hem. Men d fungerar så olika för alla. Alla har olika bakgrunder. D e ett pussel med d går att lösa.

Jag är glad att ha mitt jobb, jag är glad att få en bra pension som äldre (eftersom 50% av alla äktenskap slutar med skilsmässa och 60% av alla samborelationer med barn) och glad att min man har värderingar mer i enlighet med tiden och ville vara delaktig i sitt barns första år med föräldraledighet och dela på vab. Annars hade jag aldrig valt att skaffa barn med honom.

Ju sämre lön kvinnan har, desto mindre har hon råd med att inte jobba utan att mannen med den feta plånboken kompenserar det genom extra pensionsinbetalningar. Om man inte vill behöva tigga pengar av sina barn som gammal, vilket en del av min mors väninnor nu får göra.

Har han inte råd med det så har ni inte råd med att du går hemma, så enkelt är det. Men det är bara du som drabbas av det, inte han.

Så- vill kvinnor vara fattiga som löss eller- jag fattar inte?
Tala med en pensionsrådgivare!