• Anonym (Maskr­os)
    Sat 8 May 2021 13:22
    5720 visningar
    26 svar
    26
    5720

    Lever i en destruktiv relation med narcissist, söker tips på stöd!

    Jag lever i en destruktiv relation med en narcissist. Vi har barn tillsammans och sedan vi fick barn har livet varit så omtumlande att jag knappt längre vet vad som är normalt. Jag VET att jag måste lämna honom och har börjat tänka kring hur det skulle bli och hur jag borde lösa det rent praktiskt, men det är verkligen svårt för den känslomässiga berg-och-dalbana jag lever i är så energikrävande att jag är konstant dränerad och all min kraft går åt till att se till att vardagen flyter på, att jag håller ihop och att mitt barn har det bra.

    Jag har familj och vänner som menar väl, men känner mig mer och mer isolerad och missförstådd då de inte kan sätta sig in i min situation, förstår såklart att det är frustrerande för dem med men är samtidigt besviken på dem för att de ibland är snabbare med att ställa krav än att möta mig där jag är.

    Känner verkligen att jag skulle behöva prata med någon som förstår dynamiken bakom såna här relationer, och fattar att det inte är så lätt att bara lämna. Jag samlar kraft inför att ta mig ur skiten en gång för alla, vet att det på sikt inte kommer bli bra för varken mig eller mitt barn.

    Är det någon som har tips på var man kan vända sig? Finns det stödgrupper på nätet för kvinnor i samma situation?

  • Svar på tråden Lever i en destruktiv relation med narcissist, söker tips på stöd!
  • Anonym (Maskr­os) Trådstartaren
    Sat 8 May 2021 14:21
    #4
    Anonym (Pelle) skrev 2021-05-08 13:41:22 följande:

    Varför skaffa barn med en narcissist?


    Tack för din ovärderliga input "Pelle". Det står inte precis skrivet i pannan på dem, finns en anledning till att problemen blossar upp först när man redan gift sig/skaffat barn/sitter fast av annan anledning. Vad har du själv för diagnos som förklarar dina empatiproblem? Skitskalle.
  • Anonym (Maskr­os) Trådstartaren
    Sat 8 May 2021 14:29
    #6
    Anonym (stöd) skrev 2021-05-08 14:01:35 följande:

    Det är väldigt svårt att hitta en terapeut som förstår. Det ligger på något vis utanför deras område.

    Stödgrupper på svenska kan vara svårt att hitta. Enklare på engelska, men jag tycker det är för svårt att uttrycka mig på engelska, så det fungerar inte bra för mig. Några länkar i alla fall:

    Liten stödgrupp: https://skilsmässa.se/forum/t/vi-som-varit-i-forhallande-med-narcissistiska-man-kvinnor/16559/52

    Basinformation:



    Bloggar och artiklar: www.levamedfienden.com/blogg

    www.expressen.se/mama/mamaliv/sex-relationer/alicia-narcissist/

    teraply.se/narcissism

    narcoffer.blogg.se/2019/may/


    Tusen tack! Jag ska kolla igenom hela listan när barnet lagt sig ikväll.
  • Anonym (Maskr­os) Trådstartaren
    Sat 8 May 2021 19:33
    #14
    Anonym (Lisen) skrev 2021-05-08 19:01:03 följande:

    TS, jag fick hjälp av en terapeut som var expert på psykiskt våld för att bearbeta min uppväxt med en narcissistisk pappa. Jag tog först kontakt med psykiatrin i den stad som jag bor, och de remiterade mig till centum mot kvinnovåld. Först blev jag jätteförskräckt, jag tänkte "jag är ju inte en kvinna som är utsatt för våld" men sen när jag träffade terapeuten så förstod jag att cykeln av fysiskt eller psykiskt våld är densamma, och den som är utsatt kan vara en man eller kvinna eller ett barn. Alla kan bli offer för en narcissist och man blir skadad för livet. Men det har hjälpt mig otroligt mycket att prata med en terapeut. Så be om hjälp via psykiatrin där du bor. 


    Det är precis där jag är, att jag börjat inse att vissa saker är våld som jag faktiskt inte känts så självklart att se som våld ifall man ser det som isolerade händelser. Tex att han slänger saker som är viktiga för mig, vid ett tillfälle kört obehagligt fort med bilen under ett raseriutbrott, att han väcker mig på nätterna och ser till att jag inte får sova, skrämmer mig att han ska utsätta hunden för något. Sexuellt tvång. Listan kan göras lång. Han har aldrig hotat med eller utsatt mig för direkt fysiskt våld, och det hela började ganska plötsligt mot slutet av graviditeten/efter att barnet föddes så jag tror verkligen att jag skulle behöva prata med någon för att göra det något så när förståeligt vad jag har varit med om.

    Många skriver att jag bara måste lämna och ta resten sedan. Jag är medveten om att jag måste lämna. Mitt barn far inte illa nu men skulle göra det på sikt om vi skulle vara kvar i situationen. Men det kräver också viss kraft att ta sig ur det, det är inte så enkelt att det hade känts riskfritt att byta lås på dörren men inte heller så illa att jag skulle få typ skyddat boende. Det är ju dock oftast när man faktiskt lämnar som det blir farligt, så det handlar inte om att jag vill dra på det för att jag tror att jag när några romantiska fantasier om att han ska förändras eller att mina cd-skivor ligger kvar i hans bil....

    Tack till er som skrivit bra svar och delat med er av era erfarenheter, jag uppskattar det mer än ni anar <3
  • Anonym (Maskr­os) Trådstartaren
    Sat 8 May 2021 21:29
    #16
    Anonym (Lisen) skrev 2021-05-08 19:46:38 följande:

    Ja, du verkar ha jättebra insikt i vad det här handlar om, och hur kontroll och psykiskt våld kan paketeras så man inte riktigt förstår att man är utsatt för våld. Man känner bara att man mår skit av hur den här personen behandlar en. Jag hoppas verkligen du lämnar. För du måste låta ditt barn växa upp utan det här. Det skadar ett barn något så oerhört, och barnet får ingen bra kompass till hur man kan behandla andra, eller hur man kan tillåta att andra behandlar en själv.


    Hur har din relation med din pappa varit, eller hur är den idag? Tror du att det hade varit bättre för dig att växa upp utan honom? Hur tänker du om vad som är det bästa sättet att förhålla sig till en sådan pappa, vad hade varit bäst för dig som liten liksom? Brottas med så många tankar kring mitt barn och deras "relation". Citationstecken då den typ inte ens är värd att kallas relation idag, han är mer frånkopplad och obrydd än någon annan pappa jag någonsin träffat. När han väl engagerar sig det minsta i barnet känns det som han spelar teater...
  • Anonym (Maskr­os) Trådstartaren
    Sun 9 May 2021 10:28
    #18
    Anonym (Lisen) skrev 2021-05-08 22:02:57 följande:

    Min pappa är en sån man brukar kalla "gå på äggskals man" Så i min uppväxt fick jag och övriga familjemedlemmar konstant anpassa oss efter hans humör, man måste hela tiden ligga steget före för att kunna parera hans utbrott. Han har utbrott hela tiden- för ingen vettig orsak. Han var spydig, dryg, och oerhört egocentrerad-allt ska vara på hans sätt annars blir han vansinnig. För några år sedan fick jag nog. Jag drog licksom ett streck, han är inte välkommen i mitt liv längre. Det var efter jag avslutat relationen som jag fick gå i terapi. Det var fruktansvärt, jag ville knappt leva. Jag var licksom tvungen att erkänna för mig själv hur dåligt allt varit, det var så smärtsamt. 

    Ja, det hade varit bättre att växa upp utan honom. Han har bra sidor också, det har säkert din man med, det har alla, men tyvärr det väger inte på långa vägar upp den skada han gjort mig. Vad jag hade önskat från min mamma var att hon hade kunnat vara den sunda kompassen. Att hon skulle ha sagt till mig- det är inte ok att han behandlar oss såhär, du är värd bättre, ingen ska göra såhär mot dig. Att jag inte behövde träffa honom, att hon hade markerat skarpt mot hans skitbeteende. Men hon var/är medberoende. Hon är så rädd för honom att hon skyddar honom och curlar hans beteende. Alltså du behöver inte ta något ansvar för han och ditt barns relation, Ska dom ha en relation så är det HAN som ska jobba för det. Däremot så tycker jag att man har ansvar för att skydda sitt barn mot elaka människor-även om de människorna finns inom den egna familjen.


    Känner igen mig så mycket i det du beskriver. Ja, han har absolut många bra sidor också, eller kanske snarare såhär: när han är på rätt humör så är han jättebra! Men de tillfällena blir allt kortare och färre. Det är väl det som är den stora sorgen, och gör det så ofattbart. När jag ser tillbaka på hur det var innan vi fick barn kan jag möjligtvis ana vissa saker som jag nu i efterhand förstår var varningstecken, men de är få och inte saker som är särskilt anmärkningsvärda när man bara är två vuxna i en relation liksom. Han måste ha lagt jättemycket energi på att hålla ihop sig första året. När vi fick barn så exploderade det, eller egentligen strax innan när jag var höggravid. Då plötsligt började långa perioder av stonewalling/silent treatment, sedan raseriutbrott och så var bollen i rullning. Förlossning och BB var hemskt. Första tiden med bebis blev det omedelbart tydligt att han inte fixade att flytta fokus från sina behov till barnets. Jag var (är) ensam med allt. Han hade noll respekt för att jag behövde läka efter förlossningen. Han betedde sig som att han var svartsjuk på bebisen. Hela den perioden var verkligen traumatisk och en chock för mig, hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle slå runt så. Under större delen av graviditeten var han fantastisk, jätteengagerad, med på alla besök osv. Har fortfarande inte hunnit smälta chocken efter omställningen eftersom det kändes som en sådan plötslig förändring, trodde först att han hade drabbats av en depression eller något. Usch. Fy fan vad tungt det känns.

    Fram tills nu har han varit helt frånkopplad, jag och barnet lever vårat liv och han kör sitt race, och klagar över att jag inte ger honom tillräckligt med uppmärksamhet, ungefär. Nu när barnet börjar bli större börjar jag ana att han vill styra mer kring barnet med, och det skrämmer mig! Oftast är han bara intresserad av att lägga sig i "yttre" grejer, typ köra vagnen bland folk, visa upp sig på BVC, synpunkter på förskolan och sådant. Hemma kan han pendla mellan att vara helt ointresserad och nästan överdrivet på, samtidigt som han fortfarande tar absolut NOLL föräldraansvar. Det är nog det som verkligen säger till mig att klockan tickar. Magkänslan skriker att jag måste skydda mitt barn, hen är inte stor nog (och han är inte tillräckligt involverad) att påverkas av det knäppa hot/cold beteendet m. m. men det är verkligen bara en tidsfråga.
Svar på tråden Lever i en destruktiv relation med narcissist, söker tips på stöd!