Hur har era föräldras skillsmässa/relationer påverkat er?
Det har påverkat mig ganska mycket tror jag, eller egentligen inte själva skilsmässan, men allt som har hänt därefter och indirekt varit en följd av skilsmässan.Mina föräldrar skilde sig när jag var ungefär 7 år gammal och de har alltid bråkat om precis allt efter det. I perioder vägrade de vara i samma rum och klarade tex inte av att gå tillsammans på läkarbesök eller utvecklingssamtal i skolan för mig. Som barn kände jag mig ofta som en börda, de bråkade ju ofta om vem som skulle ha mig och vem som skulle betala för det ena och det andra. Jag försökte nog ta så lite plats och kosta så lite som möjligt.
De pratade mycket skit om varandra och var måna om att ställa sig själva i god dager och jämföra sig med varandra. Så har de hållit på under hela mitt liv och skulle göra det även nu om jag inte hade satt ner foten för ett tag sedan.
Alla högtider som är familjerelaterade har blivit väldigt laddade och på många sätt förstörda för mig. Jag gillar inte julen eller min födelsedag, för det urartade alltid till gräl mellan mina föräldrar, om vem som skulle, vem som köpt, vem som... Nu när jag är vuxen förväntar de sig att jag ska ordna mitt liv så att de får allt men aldrig behöver ses, de hade säkert velat att jag haft två bröllop, två barndop etc för att de skulle slippa ses. Istället har jag inte haft nåt alls även om jag egentligen hade velat. Allt ska alltid kretsa kring dem och deras jävla skilsmässa för snart 40 år sen! Även deras respektive nya har ställt krav, tex så är pappas fru jätteotrevlig och avskyr min mamma, oklart varför för de har typ nästan aldrig träffats. Men om de skulle komma på samma bröllop så skulle jag inte kunna förvänta mig normaltrevligt beteende från henne, jag skulle vara på helspänn.
Båda mina föräldrar har haft nya partners i omgångar, även det har sina sidor. Pappa har introducerat säkert 5 kvinnor till mig och det var ju rätt jobbigt att behöva förhålla sig nu till henne och jaha, nu en annan. Tyvärr valde han den sämsta att sen gifta sig med. Hon hatar att han haft ett liv innan henne och att han har barn med en annan kvinna. När jag växte upp fick jag inte prata om min mamma, ens i vardagliga ordalag, när jag var hos pappa. Riktigt jobbigt att behöva ha i huvudet att nu är jag hos pappa, då måste jag låtsas som att mamma inte finns, okej. Det blev ett splittrat liv för mig för att skona hennes känslor, plus att hon fick mig att känna det som att något var dåligt med min mamma när det egentligen handlade om henne och hennes känslor. Nu skiter jag i det och pratar om vem och vad jag vill, men det har tagit år för mig att komma dit och iom det så är pappas fru alltid sur och tvär mot mig när vi ses.
Mamma gifte om sig med en mycket trevlig man som varit som en pappa för mig och som jag verkligen tycker om. Men de är skilda nu, så där försvann han. Vi har fortfarande en viss kontakt som jag är jätteglad för men ändå. Att bara plocka in och ut folk ur sitt barns liv sådär, det är inte riktigt vettigt.
Jag har styvsyskon på båda sidor som jag inte har nån kontakt alls med idag. På min styvpappas sida för att de inte bodde med honom så mycket medan han bodde med mig och min mamma (också jättekonstigt) och pappas frus barn är bara lika stroppiga och jobbiga som hon är så dem vill jag inte umgås med.
Så ja, det har påverkat mig en hel del. Jag ser relationer som något laddat, högtider och familjesammankomster är inte alls glada för mig utan jag får ångest bara vid tanken. Jag är ledsen att jag inte kunnat ha ett normalt bröllop med min familj där utan fick avstå för att mina föräldrar och deras respektive inte kunde förväntas bete sig okej. Ibland när jag berättar saker som hänt för min man, vars föräldrar fortfarande är gifta, så ser han helt chokad ut över hur vuxna människor kan bete sig mot sina barn och varandra.