Tråkigt situation du & din son har.
Det finns många svar som väljer att ta i hårdhandskarna när de anser att en ungdom bara snyltar eller befinner sig i ett all-inklusive hotell. Ja, bekvämlighet kan vara en faktor men då vill jag först fråga dig om du vet vad epilepsi är? föreställ dig att få smartsamma kramper som skadar en själv & kroppen gör ont i flera dagar. Utan medicin kan det bli outhärdligt. Det är inte så konstigt att han flyr in i spel ifall alla andra sysslor medför en förhöjd risk för anfall - som du inte har medicin för. Jag arbetar som personlig assistent för folk med just epilepsi. Alla tar medicin. Dagligen. Ta kontakt med soc/sjukvården/ vem du än behöver prata med för att få tag i medicinen. Frikort existerar väl efter en viss summa?. När du har medicinen i hand tar du dig ett snack med honom där du förklarar situation såsom du upplever den. Ge honom alternativ till vad för väg han ska ta. Det låter som om han saknar en fadersfigur vilket resulterar i en form av apati - fadern är vägledande. Killar lyssnar bättre på andra män. Ifall fadern inte finns i bilden måste du spela den rollen. Att prata livsstrategi. Utan medicin har du inget leverage. Med medicin har du ett förhandlingsutrymme med din son. Utan det kommer han inte våga ta klivet ut i vuxenlivet. Ni boomers har ingen jäkla aning om hur livet ser ut för unga idag. När ni var i vår ålder var Sverige i ett välstånd som vi aldrig tidigare skådat igen. Jobben fanns överallt. Bostäder fanns överallt. Så sluta sitta på era höga hästar och stig ner från dimman av era pruttar som ni övertygat varandra luktar så gott.
Om du vill se den bästa utkomsten från din son måste du eliminera känslor från ekvationen helt. Se det pragmatiskt. Mekaniskt. Fixa rätt förhållanden så att du kan förhandla i termer som han känner sig trygg med. Om jag hade epilepsi och inte hade medicin redo så skulle jag aldrig stiga ut i världen & slåss mot drakar.
Stort lycka till, hoppas det löser sig på något sätt.
