Får man aldrig vara nöjd?

Frågan är vad som är ett problem, hur små saker man ska haka upp sig på?

De flesta i min ålder har begravt en eller flera släktingar senaste coronaåret, då kan vi snacka om problem. När man knappt får ha med folk på begravningar och släktingar känner sig kränkta hit och dit samtidigt som man ska hantera ett extra bohag och sälja fastigheter.

Själv är jag tacksam för att en skruttig svärfar trots dåliga odds har undkommit dödens käftar och nu är vaccinerad (han förlorade fyra gamla vänner i corona), samt att min mamma än så länge är pigg och frisk och säkert klarar några år till innan jag behöver gå in och stötta henne med hushåll och ekonomipapper tio mil bort.

Tacksam för att vi har en fungerande son som klarar skolan och inte ställer till trubbel, medan en vän kämpar med fyra barn i bonusfamilj varav två har diagnoser och en började göra självmordsförsök vid 13.

Min man har lång-covid och får nog begära remiss till specialklinik nu för han blir som sjuk efter varenda fysisk ansträngning fast det har gått 14 månader.

Men vi har jobben kvar, vi klarar oss, och snart kan man börja leva och umgås igen.
Jag är rätt nöjd där faktiskt, även om våra garderober håller på att rasa ihop, hissen ska renoveras i sommar så vi får 55 trappsteg upp med veckoinköpen, sonen verkar inte ha fått något sommarjobb och jobbet drar på för fullt dag 1 när jag kommer från semestern.

Life- it's just one goddamned thing after another!