Är min relation med min son i puberteten normal?

Ja det kan vara puberteten vilket det troligtvis är också. Men men det kan också uppepå detta vara ett sätt för honom att använda puberteten som en ventil för att få ur sig sånt han tycker kan vara orättvist och saker som för honom känns fel.

Sätt dig ner med honom en lugn stund och prata med honom om vad han tycker känns fel i er kontakt. Kan vara så enkelt att han ibland känner sig daddad med, han kanske vill ha mer anpassade sysslor och bli bemött på ett annat sätt etc... Mycket sånt brukar dyka upp i just puberteten när man ska börja sätta egna gränser och motkrav.

Fundera också på om det där nejet du just är på väg att säga verkligen är nödvändigt. Som förälder försöker jag tänka till med sånt. Ibland måste man säga nej av praktiska skäl, ibland för att skapa goda vanor, men många gånger kan man säga ja också. Låt honom känna medbestämmande kring sitt eget liv, det kan ge så väldigt mycket för växande människor! Eller alla, egentligen. Autonomi är viktigt.

Jag tror inte det kommer så många nej från mig?. Eller? Snarare verkar det som att han känner det som att jag bara tycker han gör fel (hans ord). Försöker verkligen se om jag är kritisk och tycker han gör fel. Kanske är det mitt kroppsspråk osv.

Det här är ju något som gissningsvis kommer fram om du pratar med honom men jag kan tänka mig att du gör saker omedvetet som gör att han känner sig kritiserad och gör fel. Tex genom att rätta till det han gjort, att "göra om och göra rätt" när han kanske i dina ögon slarvat med något, kanske curlar för mycket på områden där han faktiskt klarar sig utmärkt själv, gör saker "ovanför" huvudet på honom osv..

Just i puberteten börjar man vilja ha mer privat space och uppskattar inte längre när morsan ständigt kommer in på rummet och istället för att säga hej genast kritiserar smutstvätt, läxor och duschning... Muttrandes plockar och rättar till i rummet och stänger dörren fortfarande med bara kritik hängandes i luften . (direkt citat från mina tre vuxna söner) i ett visst läge kan det börja uppfattas som att dom inte duger något till längre.

Det här är ju något som gissningsvis kommer fram om du pratar med honom men jag kan tänka mig att du gör saker omedvetet som gör att han känner sig kritiserad och gör fel. Tex genom att rätta till det han gjort, att "göra om och göra rätt" när han kanske i dina ögon slarvat med något, kanske curlar för mycket på områden där han faktiskt klarar sig utmärkt själv, gör saker "ovanför" huvudet på honom osv..

Just i puberteten börjar man vilja ha mer privat space och uppskattar inte längre när morsan ständigt kommer in på rummet och istället för att säga hej genast kritiserar smutstvätt, läxor och duschning... Muttrandes plockar och rättar till i rummet och stänger dörren fortfarande med bara kritik hängandes i luften . (direkt citat från mina tre vuxna söner) i ett visst läge kan det börja uppfattas som att dom inte duger något till längre.

Hej!

Min nu snart 12 år gamla son som alltid varit så snäll, har plötsligt börjat ifrågasätta ALLT jag säger!

Han argumenterar emot i princip vad jag än säger och det börjar tära på mitt tålamod - rejält!

I nästa stund så gråter han och tycker att jag menar att allt han säger eller gör är fel. Jag måste ju så klart ta mig en rejäl funderare så jag inte börjar försvara mig, om det nu faktiskt ÄR som så att jag är kritisk mot honom på ett sätt som jag själv inte märker.

Men det är BANNE mig inte lätt att se tydligt vad som är vad! Är det jag som är för hård? Är det puberteten eller ska jag söka hjälp?

Hur har NI det med barn i puberteten?

Hej!

Min nu snart 12 år gamla son som alltid varit så snäll, har plötsligt börjat ifrågasätta ALLT jag säger!

Han argumenterar emot i princip vad jag än säger och det börjar tära på mitt tålamod - rejält!

I nästa stund så gråter han och tycker att jag menar att allt han säger eller gör är fel. Jag måste ju så klart ta mig en rejäl funderare så jag inte börjar försvara mig, om det nu faktiskt ÄR som så att jag är kritisk mot honom på ett sätt som jag själv inte märker.

Men det är BANNE mig inte lätt att se tydligt vad som är vad! Är det jag som är för hård? Är det puberteten eller ska jag söka hjälp?

Hur har NI det med barn i puberteten?

Hehe, jo jag känner igen mig rätt mycket i det där. Min son var som värst precis innan han kom in i puberteten ordentligt, arg, tyken, oresonabel. Inte så kul att vara med. 

Men det blir lite bättre sen, och i perioder. Och jag brukar tänka att det är hårt jobb för honom, inte bara för mig. Sen är det också så att vi märkt att även om han idiotförklarar oss under en diskussion så kan det ändå ha landat det man sa, när han fått lugna sig lite.

Tex hade vi ett rejält gräl om att han fick lov att göra en hemuppgift som han var sen att lämna in innan han kunde sticka iväg med en kompis. Han var jättearg, klampade upp till sitt rum och smällde igen dörren. Sen hörde jag honom snacka med kompisen att "jag måste skärpa mig nu och få in den där uppgiften, jag måste hålla koll på betygen nu. Så jag kommer lite senare idag...". Då kände jag att det vi sagt ändå kommit fram och att han tog sitt ansvar men inte kunde med att erkänna just då att vi hade rätt. 

Jag tänker att du ska fortsätta att argumentera och sätta gränser som du tycker är viktiga, men kanske släppa lite på sånt som inte är så viktigt. Visa att du älskar honom trots hans utbrott. Visa att du står pall även när han härjar. Ta ut din frustration nån annanstans och håll ut. Det blir bättre.

Ja det låter som en fullkomligt normal tonåring. Läs på lite om tonårstiden, frigörelse osv. 

Men det är förstås bra om du reflektera över dig själv också. Man behöver gradvis prata med dem mer som jämlikar inte som förälder-barn, när de börjar bli äldre. 

Hej!

Min nu snart 12 år gamla son som alltid varit så snäll, har plötsligt börjat ifrågasätta ALLT jag säger!

Han argumenterar emot i princip vad jag än säger och det börjar tära på mitt tålamod - rejält!

I nästa stund så gråter han och tycker att jag menar att allt han säger eller gör är fel. Jag måste ju så klart ta mig en rejäl funderare så jag inte börjar försvara mig, om det nu faktiskt ÄR som så att jag är kritisk mot honom på ett sätt som jag själv inte märker.

Men det är BANNE mig inte lätt att se tydligt vad som är vad! Är det jag som är för hård? Är det puberteten eller ska jag söka hjälp?

Hur har NI det med barn i puberteten?

Ett tag i den åldern, så fick jag antingen kritik för att jag instruerade sonen för mycket (det är klart att han vet-kan det!) eller också för att jag instruerade för lite (det där sa du aldrig! det skulle du ha sagt!). Så ibland är bara allt fel. Man får hitta ett mellanläge, och det är inte lätt. Man kan ju inte kritisera allt, utan hitta en bra nivå. Vissa saker kan man diskutera på vuxennivå, andra inte. Men sunt att han ifrågasätter, det hör ju till.