Vi som försökt en längre tid - första barnet

Hej <3 usch vad ledsamt att läsa ditt inlägg. Vill bara börja med att säga att jag verkligen beklagar ar du måste gå igenom hela den här resan, önskar så att du skulle slippa!

Jag blev precis som du, helt förstörd när vi fick höra att allt ser bra ut (lätt manlig faktor, men det ska egentligen inte vara ett större problem). När man på bara ett år tar fram ett vaccin mot covid, varför kan det inte finnas en lösning att få ofrivilliga barnlösa att skaffa barn snabbare?! Dålig parallell kanske, men önskar bara det fanns mer att göra!

Jag har igen, precis som du, haft samma tankar om ivf, att jag kanske inte förtjänar det, att det kanske är menat att jag och min partner inte ska få barn tillsammans. Har heller aldrig varit gravid (inte heller försökt iof, men oskyddat och så ibland).

Men det är klart att vi också förtjänar det här! Vi är så hårda mot oss själva! För visst tänker du inte om andra som gått igenom IVF att "Jaha, du fick ditt barn via ivf. Om det inte gick naturligt så förtjänar du faktiskt inte att vara mamma". Och samma gäller ju allt som har med vård att göra - sjuka som överlever/klarar av daglig smärta pga av medicin och annan hjälp från vården tex.

Jag förstår att det är tufft och vi är många som tänker som dig och känner med dig. Men du FÖRTJÄNAR ATT BLI MAMMA. Du kommer bli mamma, även fast det tar tid. Det kommer att hända! En dag sitter du och klappar på din växande mage, med stor tacksamhet pga resan du gått igenom. Men resan är skit, jag vet. Jag önskat vi alla slapp den.

Än håller jag tummarna för dig att mensen inte kommer om några dagar. <3

Hej! Skickar en stor kram, jag förstår att "allt ser bra ut" kan bli väldigt tufft att höra, spesiellt när vården tycker att det är inget mer att göra än IVF..... vad är det som behövs för att vården i Sverige ska göra mer än bara skicka folk för IVF? Men å andra sidan, jag tycker att det är vackert att ni kämpar så hårt för ett litet liv att börja, IVF är bara den hjälpen man ska få när man har svårt att bli gravid, det är inget att skämmas över, alla våra resor ser annorlunda ut  dessa känslor av att skita i allt är ett försvarsmetod mot mer sorg, att själen inte klarar av mer besvikelse. Men du förtjänar att ha ett barn tillsammans, djupt nere förbi den känslan av hopplöshet så fins en längtan så starkt att ni fortsätter månad efter månad. Låt dig själv vara ledsen, men jag hoppas att saker ser ljusare ut snart <3

Hej tjejer, hoppas ni alla har en fin helg!

Jag är ute efter lite tips, råd egna erfarenheter.

Jag har en regelbunden cykel på ca 26-28 dagar och brukar ha ägglossning typ mellan dag 12-14. Aldrig mellanblödningar, men spottings typ 1-2 dagar innan mensen kickar igång (väldigt lätt blödning generellt, om det nu spelar roll)

För två cykler sedan fick jag, vad jag trodde var, nidblödning. Aldrig hänt innan. Det var en liten blodfläck i toan 7 dagar efter ägglossning och sedan lite lite fram tills mensen. Förra cykeln var som vanligt.

Och precis nu, ca en vecka efter ägglossning fick jag en brunröd vattnig flytning typ, rätt så mycket för att vara jag.

Vad kan ha hänt? Försök till fästning förrförra cykeln och den här? Mellanblödningar som helt plötsligt startat? Eller nåt värre?

Har inte gjort några ändringar i livsstil eller diet, ingen stress.

Tar tacksamt emot idéer och tips. Har ett inbokat besök 19 juli, så tänkte ta upp det då. Men antar att jag får till svar "det är vanligt, ibland är det så".

Hej I natten! (Har fått stora problem med sömnen nu under graviditeten).

Jag ville bara säga att jag har läst dina inlägg som handlar om det här med att din partner har barn sen innan och dina känslor kring det i den här resan. Du är inte ensam! Jag förstår PRECIS vad du menar och jag har känt likadant.

Jag och min bonus har en jättefin relation och jag älskar honom verkligen, jag gör det. Men i perioder under den här försöka-få-barn-resan har jag haft svårt ibland att vara runt honom. Särskilt under och tiden efter mina missfall. Han har ju liksom varit en living reminder av vad jag kanske aldrig skulle få. Det gjorde så ont och jag skämdes så himla mycket för hur jag kunde känna för honom då. Jag kunde undvika honom, undvika att mysa i soffan med honom och min sambo för jag orkade inte se deras band. Deras ovillkorliga kärlek till varandra. Jag klarade inte av det. Försökte prata med min sambo om det, han blev upprörd först men vi har även gått i terapi på kriscentrum under den här tiden pga alla våra missfall. Och där fick jag hjälp att förklara vart mina känslor kommer ifrån, inför honom. Det hjälpte oss båda. Mina känslor inför bonus hade ju ingenting med honom personligen att göra. Han blev ett symptom på något mycket större helt enkelt.

Och precis som du säger; din partner längtar säkert lika mycket som du efter barn med dig. Men med skillnaden att han längtar efter ett TILL barn medan du längtar efter ETT barn. Han kommer aldrig till fullo att kunna förstå hur det känns för dig som riskerar att bli barnlös. Oavsett hur mycket man älskar sina bonusbarn så är det inte samma sak som ett biologiskt barn. Det är såklart en fantastisk kärlek. Men det ÄR inte samma sak.

Oavsett om vi till slut blir gravida och får barn eller inte så kommer det aldrig att handla om huruvida vi förtjänar det eller inte. Det finns ingen rättvisa på så vis här i världen. Världen funkar inte så. Du förtjänar att få bli mamma och allting talar för att du en dag kommer att få uppleva det. Och jag hoppas med allt vad jag har att den dagen kommer snart. <3

Ville bara att du skulle veta att du inte är ensam om dina känslor, vi är fler. Det är inget fel på dig och du är ingen hemsk människa för att du har sådana tankar och känslor. Det är en naturlig del av traumat och sorgen du går igenom. Försök vara snäll mot dig själv. Vi blev remitterade till Kriscentrum på sjukhuset, deras kuratorer, i samband med våra missfall. Varje region har ett. Ni har rätt att få komma dit om ni skulle vilja det, antingen efter att ha försökt i 1 år, eller fått minst 2 missfall. Kan vara värt att ha i åtanke.

Ett annat alternativ är Familjerådgivningen i er kommun. Dit har ni rätt att få komma då han har barn sedan tidigare, och här finns en tidsgaranti på max 2v till första besöket. Vi har gått där och det är det bästa vi har gjort. I vår kommun kostar 60 min där 225kr, kommunen subventionerar resten. Vi har aldrig skämts för att vi har tagit den hjälp som har funnits och är väldigt glada för att vi har gjort det. För nu står vi här starka tillsammans med en betydligt bättre kommunikation och en helt annat förståelse för varandra. Och vi väntar barn. Tillsammans.

Wall of text, sorry. Kände så med dig bara. <3 Kram

Ingen orsak alls. Just det där alltså, känslorna kring exet. Att det gick med henne. Jag förstår dem. Jag kände också så, började nästan tvivla på vår relation pga det. Tänkte saker så som att vi kanske inte var menade för varandra så som de uppenbarligen var. Började tänka saker som att hade hon inte gjort slut så hade han kanske fortfarande stannat hos henne. Tänkte saker som att det var.völdigt jobbigt för mig att inte kunna ge honomndet hon kunde. Kände mig defekt. Trasig på något vis. Varför kunde inte jag göra det mest basis som vi är satta här på jorden för att göra? Usch det var så många tankar och känslor.

Just ja, ni går ju på Livio, det hade jag glömt. Vad bra att du har efterfrågat samtalsstöd där! Hoppas att det kommer ge dig vad du behöver och resultera I något bra. Och tack för dina fina ord och värme. Jag hoppas också att denna bebis vill stanna i min mage den här gången. <3 9:e gången gillt!

Åååh fina du, så ont det gör att läsa det här! Jag förstår verkligen att det känns så här mörkt och tungt, men tänk så här: om det var en vän till dig, eller någon av oss, som sa att vi inte förtjänar att bli föräldrar för att vi försökt så länge men det verkar krävas IVF - skulle du tycka att vi hade rätt då, i att vi inte förtjänar att bli föräldrar menar jag? Jag tror nämligen att många i den här situationen är alldeles för hårda mot sig själva, det är jag också många gånger, men du skulle förmodligen aldrig tänka några elaka saker om andra som är i samma sits och har svårt att få barn. SJÄLVKLART förtjänar du att bli mamma, precis som vi alla i den här gruppen gör, och jag måste också "tvinga" eller "hjälpa" kroppen på traven då jag inte heller varit gravid någon gång, men jag försöker att se det som att vi har tur som lever i den tid vi gör då det finns så mycket hjälp att få, och jag är så glad att t.ex. IVF finns så att vi kommer att få förverkliga våra drömmar om att bli föräldrar. För det kommer att hända, även om det känns hopplöst många dagar så kommer vi inte att ge upp <3 Er kamp och att ni försöker så hårt för den här drömmen visar ju vilken stark längtan och engagemang det finns inom dig. Jag önskar att det var lättare, det gör jag verkligen, men det kommer att vara värt allt i slutändan. Man har rätt att känna precis så här, när hopplösheten och ångesten växer, men jag hoppas att du får känna lite hopp och tro på din kropp snart också. Din sambo kan säkert inte fullt förstå den kris det faktiskt är att vara ofrivilligt barnlös och rädd för att man aldrig ska bli mamma, men VI förstår och du är verkligen inte ensam. Det kommer att lösa sig <3 Stor kram!

Ok, I feel like I'm jinxing it by writing here, but....

ÄL+14 / BIM + 3 idag, och fick 2-3 på Clearblue veckoindikatorn :) testerna har ökat lite varje dag, vad som nu händer efter, så är det lyckat och förbi mina kemiska graviditeter :) jag går dock ingenstans, ni är min familje här på FL, känner mig inte heller bekväm med BF trådar just nu. Kanske allt jag behövde var den progesteron jag fick denna cykel, för jag slutade med alla mina vitaminer (oops) det var en "jag orkar inte att svälja 7tabletter om dagen) månad :D kram till er alla!

Molybden, BIM 15/6, 26 år (12:e försöket, PCOS) PLUSSAT

Emmalucy, BIM 2/7, 35år, 7:e försöket(med 3års misslyckande med exet) - PLUSSAT

Carina82, BIM 3/7, 38 år (8e försöket)

Memestar, BIM 6/7, 29 år (11e försöket)

BoringBrick92, BIM 7/7, 28 år (8:e försöket)

Gulgja, BIM 7/7 (10:e försöket och 2 försöket efter stabiliserande prolaktinvärden)

Idoh, BIM 7/7, 35 år, 10:e försöket, genomgår fertilitetsutredning)

Sellcarro, BIM 8/7, 28 år (11:e försöket) 1 MA & 1 MF

RH93, BIM 8/7, 28 år (12:e försöket)

Längtartillvår, BIM 12/7, 35 år (10e försöket)

Lisen91, BIM 13/7, 29 år (12:e försöket)

ananna, BIM 14/7 29 år (13:e försöket)

Soff, BIM 17/7, 33 år (16:e försöket)

Längtar00, BIM 19/7, 21 år (15:e försöket)

Ericky, BIM 21/7, 33 år (12:e försöket och 2:a försöket efter MF)

Mirabilis89, BIM 21/7, 32 år (13:e försöket)

Janni91, BIM 22/7, 30 år (13:e försöket, kort lutealfas + mellanblödningar)

Stickling, bim 28/7, 33 år (13:e försöket, 3:e med Letrozol, 2 mf, PCOS)

MAKL, BIM 30/7, 27 år (11:e försöket)

Vickan31, BIM 31/7, 32 år (14:e försöket)

Det var längesen jag skrev i tråden, men jag läser allt som skrivs och är så glad för alla positiva besked och mitt hjärta brister för er vars dröm ännu inte gått i uppfyllelse <3 Jag ska försöka bli bättre på att svara i tråden, det känns lite tråkigt och själviskt av mig att "bara" skriva om mig själv. Men som sagt, jag läser allt ni skriver och tycker att ni alla i tråden är så fantastiska, både mot varandra men även som orkar kämpa vidare även efter nederlag. 

Min mens drog igång igår igen, jag är så trött på detta. Så många vänner runt omkring som är gravida eller till och med fått barn under den tid jag och min man har försökt. Jag trodde aldrig att vi skulle vara paret som hade problem med detta (men vem tror det egentligen?) och jag är så ledsen och uppgiven. Vi har ju i planen att skicka in remiss för IVF i augusti om det inte (helt magiskt) skulle ta sig nu i juli, men jag känner mig mest bara hopplös och nedbruten av allt detta. Kan inte fatta att vi i mer än 1,5 år försökt och försökt varje månad.

Jag känner att det är något hos mig som inte stämmer, även om utredningen inte visade på några problem. Jag får spottings en/två dagar innan mensen börjar och sedan har jag väldigt lätt mens i bara två dagar. Det känns som att det kanske både handlar om progesteronbrist samt att min livmoderslemhinna är för tunn. Sen har jag ju också polycystiska äggstockar, dock inte PCO/PCOS enligt min BM. Jag antar att det bara är att invänta eventuell IVF, känns inte som att vi någonsin kommer att lyckas på egen hand.

Förlåt för depp-inlägg men jag känner inte riktigt att jag har någon annan jag kan prata med om detta som förstår vad man går igenom. Så tacksam när man kan komma in här och känna att man ju faktiskt inte är ensammast i världen med dessa tankar, även om jag önskar att ingen av oss skulle behöva kämpa med detta.

Hej på er. Känner mig besviken och ledsen då jag tänkte att denna gången skulle jag och min sambo ha sex ett par dagar till än vad vi brukar, men då min sambo lider av ångest så hamnar han ibland i svackor och såklart så hamnar han i en sån svacka nu de sista dagarna och då hade han ingen lust och kände inte att han kunde. Sista gången med sex blev därför på cd13. Bara hoppas att det räcker, men tappar återigen hopp när det blev så. Man blir uppgiven när sånt hamnar i mellan. Jag har dessutom haft bra lust de senaste dagarna så det har krockat helt mellan oss.

En fråga till er alla... jag har, förstås, bokat in vaccinering för covid på fredag vilket är min äl-dag. Är förstås rädd att vaccineringen ska påverkar våra chanser denna cykel, och som ni alla vet så är man ju otroligt rädd om sina chanser såhär 1 år in i verkstaden. Hur tänker ni kring detta?

Funderar på om jag skulle avboka min tid och istället ta första sprutan i augusti. Då vet vi om det tog sig denna månad eller ej... drömscenariot skulle vara att bli gravid och sedan ta ställning till vaccin eller ej då man har klara rekommendationer för gravida. När de ska ta och inte. Men just kvinnor som försöker har man inte koll på riktigt vad jag förstår... om det kan påverka eller ej.

BIM-1 enligt mina beräkningar och 2 negativa tester idag på min sambos födelsedag. En stor del av mig var helt inställd på det, men ändå kunde jag inte låta bli att planera i mitt huvud hur jag skulle slå in det positiva testet och ge honom på morgonen. Har inga som helst menskänningar, men har ibland inte det heller. På äl+5 hade jag lite rosa på pappret när jag torkade mig och tänkte såklart det kunde vara en nidblödning. Hade som en brännande/stickande känsla i magen också i samband med detta. Varje månad är det något nytt som ger en falska förhoppningar.

Det enda som ger mig lite hopp nu är att vi kommer närmre vår första tid i utredningen. Allt annat känns så oviktigt och jag känner mig bara tom.