• Vickan31

    Vi som försökt en längre tid - första barnet

    RH93 skrev 2021-07-05 10:51:39 följande:
    Åh jag förstår dig verkligen. Vi börjar närma oss året nu och även om jag var beredd på att det kunde ta tid börjar det kännas som en avlägsen dröm att nånsin få bli mamma. Jag har väldigt likt dig med otrolig sparsam mensblödning i max 2-3 dagar, ofta bara 1,5 dag. Är också väldigt orolig för att något är fel. Men undrar när ni gjort utredning om de inte kollat dessa saker? (progesteron och slemhinnan). Vi kommer påbörja utredning i augusti om det inte går innan dess och det är typ det första jag tänker fråga om. Om de vägrar kommer jag bekosta det själv. Är det något du övervägt?

    Många kramar till dig <3
    MsTintin skrev 2021-07-05 10:47:16 följande:

    Det var längesen jag skrev i tråden, men jag läser allt som skrivs och är så glad för alla positiva besked och mitt hjärta brister för er vars dröm ännu inte gått i uppfyllelse <3 Jag ska försöka bli bättre på att svara i tråden, det känns lite tråkigt och själviskt av mig att "bara" skriva om mig själv. Men som sagt, jag läser allt ni skriver och tycker att ni alla i tråden är så fantastiska, både mot varandra men även som orkar kämpa vidare även efter nederlag. 

    Min mens drog igång igår igen, jag är så trött på detta. Så många vänner runt omkring som är gravida eller till och med fått barn under den tid jag och min man har försökt. Jag trodde aldrig att vi skulle vara paret som hade problem med detta (men vem tror det egentligen?) och jag är så ledsen och uppgiven. Vi har ju i planen att skicka in remiss för IVF i augusti om det inte (helt magiskt) skulle ta sig nu i juli, men jag känner mig mest bara hopplös och nedbruten av allt detta. Kan inte fatta att vi i mer än 1,5 år försökt och försökt varje månad.

    Jag känner att det är något hos mig som inte stämmer, även om utredningen inte visade på några problem. Jag får spottings en/två dagar innan mensen börjar och sedan har jag väldigt lätt mens i bara två dagar. Det känns som att det kanske både handlar om progesteronbrist samt att min livmoderslemhinna är för tunn. Sen har jag ju också polycystiska äggstockar, dock inte PCO/PCOS enligt min BM. Jag antar att det bara är att invänta eventuell IVF, känns inte som att vi någonsin kommer att lyckas på egen hand.

    Förlåt för depp-inlägg men jag känner inte riktigt att jag har någon annan jag kan prata med om detta som förstår vad man går igenom. Så tacksam när man kan komma in här och känna att man ju faktiskt inte är ensammast i världen med dessa tankar, även om jag önskar att ingen av oss skulle behöva kämpa med detta.


    Hej på er från en långtidsförsökare som också delar era frågor!

    Jag har också känt att jag haft väldigt sparsam mens och spottings typ två dagar innan mensen börjat nu under de senaste cyklerna, samt en temp som varit otroligt konstig och inte alls följt de mönster och kurvor den ska (generellt för låg viket jag läst kan bero på progesteronbrist). Pga det så ringde jag till kliniken där jag gjort min utredning och fick prata med en läkare idag. Han sa att eftersom mina värden såg så bra ut (t.ex. slemhinnan, men tror inte att de kollat progesteron vilket de verkar göra på vissa andra kliniker), att jag har en regelbunden cykel och får utslag varje månad på ägglossningstester så ska jag inte oroa mig. Han sa att tempen och mängden blod inte spelar någon roll utan att allt annat de sett i min utredning säger att det är bra. Möjligtvis kan man blöda lite mindre pga stress sa han, men han tyckte som sagt inte att det var något att oroa sig för. Han sa också att när det blir dags för IVF (vi har skickat remiss och behöver vänta några månader till på svar) så kommer de att göra en undersökning igen för att kolla slemhinna och sånt som de tycker är viktigt. Vet inte om detta kan lugna lite eller om frågetecken kvarstår, men tänkte att det kanske kunde vara intressant för er att veta vad läkaren sa i mitt fall Glad
  • Vickan31
    Soff skrev 2021-07-06 10:09:55 följande:

    Hej på er. Känner mig besviken och ledsen då jag tänkte att denna gången skulle jag och min sambo ha sex ett par dagar till än vad vi brukar, men då min sambo lider av ångest så hamnar han ibland i svackor och såklart så hamnar han i en sån svacka nu de sista dagarna och då hade han ingen lust och kände inte att han kunde. Sista gången med sex blev därför på cd13. Bara hoppas att det räcker, men tappar återigen hopp när det blev så. Man blir uppgiven när sånt hamnar i mellan. Jag har dessutom haft bra lust de senaste dagarna så det har krockat helt mellan oss.


    Hej fina du! Jag förstår verkligen din besvikelse, jag tror att många av oss - inklusive jag själv - upplevt den stressen när man av olika anledningar känner att man inte fått till så många försök som man hade velat. Om det någon månad ligger hos båda, att ingen har lust, tid eller ork att försöka var och varannan dag kring ägglossning så är det ju i alla fall ett delat beslut, men jag håller med om att det är väldigt frustrerande när man själv är redo för att maxa antalet försök den här månaden och så är ens partner inte alls sugen. Som du säger, det blir ju en krock. Jag vet inte vilken dag du brukar ha ÄL, men jag tänker att cd13 ändå kan ge en bra chans och man hör ju om vissa som försökt länge som inte blivit gravida den månaden de hade sex sjutton gånger utan den månaden som det bara blev en eller två gånger och kanske inte ens på själva ÄL-dagen. Så jag förstår såklart din besvikelse men hoppas och tror att försöket cd13 ändå kan leda till något väldigt bra <3 
  • Vickan31
    Memestar skrev 2021-07-08 00:48:15 följande:

    Åh! Tack fina du för dina ord. Jag vet ju innerst inne att det är så lätt att vara hård mot sig själv även om man inte är det mot andra. Men jag är liksom extra hård mot mig själv för jag jämför allt med hans ex och han. Känns liksom som det står 2-0 till henne och jag har ju redan förlorat för längesen. Jag har lite fastnat i tankarna om att dom kunde men inte vi. Det är liksom som en tvångstanke som gör att jag mår så himla dåligt :'( Men jag vet ju att det inte har med att vinna eller förlora att göra egentligen. Det är bara livets orättvisa. 


    Idag är jag extra ledsen för tog ett test på BiM och det var totalt negativt. Så snart tillhör man de 10% som inte blir gravida inom ett år.. :'(


    Ååh jag beklgar att mensen är på ingång :( Det är ju så himla jobbigt att börja om igen, månad efter månad, samtidigt som man känner att det kommer ju att vara sååå värt det när det äntligen går vägen.

    Jag tycker att man hör ganska ofta om att de inte hittar något fel på varken kvinnan eller mannen, men att det liksom är kombinationen som gör att det inte går på naturlig väg eller tar lång tid. Så det behöver inte alls vara ditt "fel", utan allt kan stå rätt till men att simmarna och ägget behöver lite hjälp för att hitta varandra. Vet att de pratade lite om det i Carina Bergs "Var fan är storken" till exempel.

    Som du säger, det är ju inte en tävling, men OM det vore det så har ju du vunnit över hans ex för det är DIG han valt att leva med. Han och exet var ju inte rätt för varandra och därför tog det slut mellan dem. Precis som Dibella skriver: din partner har ändå valt dig, och valt att försöka få barn med just dig, så även om jag förstår att det måste vara en jättejobbig tanke att de lyckades få barn så snabbt så tänker jag att ni kommer ju att lyckas också! Matchen är inte över och du kommer nog att känna att du "vinner" i slutändan när ni får ert efterlängtade barn och du har din kille som du inte får glömma har valt just dig <3 
  • Vickan31
    Ericky skrev 2021-07-07 18:11:30 följande:

    Och här har vi fått veta att sambon måste iväg på jobb hela helgen med start imorgon. Och vår plan var att ligga imorgon och fredag (förväntad äl) sen söndag. Så ja, det var de planerna.

    Ska tvångsligga ikväll och sen får vi hoppas på det bästa... from nästa månad är det fan heminsemination som gäller för att säkra upp sådana här tillfällen.


    Men neeej, så himla dålig tajming! Känns som att det är så typiskt, att det ska krocka så där. Men som vi skrivit om tidigare i tråden, om du har ÄL fredag kan det räcka med att ni får till det tisdag eller onsdag eftersom spermierna vanligtvis lever 3 dagar och uppemot 5 dagar till och med. Sen vet jag ju själv att man tänker att det inte räcker med ett försök, men det kan ju vara så att en månad får man till det jättebra typ enligt SMEP men utan resultat, och sen nästa månad får man bara till det en gång några dagar innan ÄL och det är då man plussar! Så jag tror absolut att det finns en chans den här månaden, men man blir ju stressad när ens schema kastas omkull och man inte får till det så många gånger som man hade hoppats. Håller tummarna! <3 
    RH93 skrev 2021-07-07 22:16:16 följande:

    BIM-1 enligt mina beräkningar och 2 negativa tester idag på min sambos födelsedag. En stor del av mig var helt inställd på det, men ändå kunde jag inte låta bli att planera i mitt huvud hur jag skulle slå in det positiva testet och ge honom på morgonen. Har inga som helst menskänningar, men har ibland inte det heller. På äl+5 hade jag lite rosa på pappret när jag torkade mig och tänkte såklart det kunde vara en nidblödning. Hade som en brännande/stickande känsla i magen också i samband med detta. Varje månad är det något nytt som ger en falska förhoppningar.

    Det enda som ger mig lite hopp nu är att vi kommer närmre vår första tid i utredningen. Allt annat känns så oviktigt och jag känner mig bara tom.



    Ååh jag förstår precis, så många gånger som man tänkt att det skulle vara extra fint att plussa kring födelsedag, årsdag etc Kroppen är verkligen lurig och följer sällan samma mönster varje månad känner jag, men det är ju inte kört innan mensen har kommit såklart. Hoppas att du får hitta på något somrigt, härligt här i dagarna som kan föra tankarna åt annat håll, och precis som du säger så kommer ju hjälpen allt närmare om det är så att ni behöver den till hösten. Jag hoppas att det kan kännas som en liten tröst, att snart kan ni starta utredningen som antingen visar något de kan hjälpa er med eller att allt ser bra ut och att det kanske gör att man kan slappna av lite i att lita på att det kommer att hända förr eller senare <3 
  • Vickan31
    Soffsen skrev 2021-07-26 12:36:40 följande:

    Idag är det exakt ett år sen jag fick mitt första plus på stickan. Det var en av dom lyckligaste men också mest skrämmande dagarna i mitt liv. Två veckor efter plusset började jag blöda hejdlöst och allt jag planerat för var plötsligt historia. Det gjorde så ont. Jag hade fått missfall och fattade ingenting. Hur gick det ens till? Vad var det för fel på mig? Jag och min sambo var ifrån varandra när det hände och jag minns att jag nästan föll ihop av ren sorg när vi träffades dagen efter. Det vart nattsvart. Jag var så jävla jävla ledsen. Jag bestämde mig för att börja försöka igen fort. Jag planerade för att bli gravid igen i oktober. Så jävla naivt. Som att man kan planera för något sånt. Blev inte gravid i oktober. Eller november. Eller december. Blev gravid igen i april. 8 månader efter missfallet. Denna gången var det bara ren och skär lycka, och lättnad. Allt var perfekt och äntligen var det våran tur. För två missfall kommer aldrig hända mig. Testade mig första gången 4 dagar innan BIM och testen blev starkare varje dag, tills de inte längre blev det. Jag jämförde med andra kvinnors stegringar på youtube, Google, i forum, you name it. Men jag började långsamt inse att inte heller detta skulle gå vägen. Klumpen i magen och gråten i halsen var oundvikligt. Och värst av allt, på jobbet skulle jag gå och le och låtsas som ingenting när min värld i verkliga fallet rasade samman. Igen. Planerna jag gjort i mitt huvud var återigen borta. Jag skulle berätta för alla på midsommar. Och efter semestern skulle jag komma tillbaka till jobbet och stolt visa upp min lilla mage som precis skulle trätt fram. Idag är den dagen. Första dagen efter semestern och ett år sen första plusset. Ingen jävla mage i sikt. På jobbet berättar alla grabbar om sina gravida flickvänner som konkar på i värmen och alla gravida tjejer berättar om hur tufft det är att vara gravid på sommaren och hur trötta de är. Och här sitter jag och vill bara skrika åt alla att hålla käften. Jag hade gjort nästintill vad som helst för att få vara där de är. Men det är inte deras fel. Hur ska dom kunna veta hur jag mår när mitt ansikte visar något helt annat än vad som pågår i mitt huvud. En kollega frågade om inte vi var sugna snart varpå jag skrattade lite och svara ?nej nej?. Sen gick jag till toaletten och grät. Och här sitter jag fortfarande och samlar krafter för att gå ut dit igen. Och le och låtsas om ingenting.

    Fan vad tungt allt känns idag.


    Åååh kära, värdefulla du - så oerhört orättvist livet kan vara och vad jag lider och sörjer med dig <3 Dina ord känns verkligen rakt in i hjärtat och det gör så ont dels att veta att du behövt kämpa och lida så, och dels av igenkänning (även om jag inte haft missfall, men jag känner så igen hur man byggt upp planer och tänkt att "då kommer jag att vara gravid/ha en bebis" men så är jag fortfarande inte gravid efter ca 1,5 år och varje gång mensen kommer eller någon berättar om hur lätt de blivit gravida känns det som ett hån). Den här  resan tär verkligen på en och det känns som att ens hjärta tillsammans med alla framtidsdrömmar krossats så många gånger att man slutat räkna. Jag hoppas verkligen att det är din tur snart och att du kan hitta sätt att hantera sorgen och traumat detta är. Som flera redan skrivit: kom ihåg att du är inte ensam; kom ihåg att vi finns här för dig <3 
  • Vickan31
    MsTintin skrev 2021-07-27 09:09:11 följande:

    Nu har jag haft semester i lite mer än två veckor och har verkligen försökt att bara slappna av, inte stressa, inte tänka på barnaskapande och andra jobbiga känslor. Det har väl gått sådär.

    På något sätt har jag börjat förknippa saker jag gör eller som händer som inte är bra med att jag är en värdelös människa, vilket i sin tur river upp känslan att vara värdelös för att man inte lyckas bli gravid. Exempelvis håller jag på en del med sport, och när det går dåligt så går tankarna direkt till att det är för att jag är värdelös - jag kan ju inte ens bli gravid! Så det är lite tunga tankar att gå och bära på, kunde i alla fall prata med min mamma om det nyligen, vilket kändes bra.

    Min cykel är också helt wacko denna månad (såklart, bara för att vi bestämt att om det inte blir något nu så skickar vi remiss för IVF). Började med spotting flera dagar efter mens och sen har tempen varit svajig som aldrig förr! Jag ligger knappt över normaltemp trots ÄL+5, så det känns ju inte sådär väldigt hoppfullt.

    Jag har sån ångest för att sommaren ska ta slut, inte bara för att värmen försvinner, semestern är över och de vanliga bitarna, utan också för att jag är rädd för vad IVF innebär. Jag är rädd att jag kommer må dåligt, jag är rädd för att det ska bli stressigt att pussla ihop jobb med läkarbesök men allra mest är jag rädd för att vi inte ska lyckas 3


    Usch så frusterande det är när cykeln och tempen ska bråka med en så där! Tycker att det är många saker jag trott mig se mönster i som ändå bryts lite nu och då bara för att kroppen är oförutsägbar och kanske för att man analyserar mycket mer nu när man försöker bli gravid än vad man gjorde innan.

    Jag ringde till kliniken där vi gjort utredningen och frågade just om det där med att min temp varit så låg senaste månaderna och då sa läkaren att de inte kollar på temp särskilt mycket utan att det är så många andra saker som är tydligare indikatorer på hur det står till med fertiliteten. Så de sa att jag inte skulle oroa mig för tempen, så det behöver inte betyda att hoppet är ute denna månad för dig heller tänker jag <3 

    Vad skönt att du kunde prata med din mamma, jag tror att det är viktigt när sådana här tunga känslor av nedstämdhet, självkritik och ibland ångest, sorg och nästintill depression slår till att man kan prata med någon om hur jobbig den här berg-och-dalbanan är. Jag oroar mig också för IVF - egentligen tror jag ju att tid, pusslande och hormoner m.m. ska lösa sig, men just att jag är orolig för vad som händer om IVF inte funkar. Vilket är onödigt att tänka på redan nu då vi inte ens påbörjat IVF än, men ibland är det lätt att oroa sig för saker långt fram i tiden känner jag. Men jag försöker tänka att IVF är ju ändå något positivt och väldigt häftigt, och om det kommer att ge oss vårt efterlängtade barn,så kommer det ju att vara värt allt <3 
  • Vickan31

    Hej alla fina!

    Har tagit lite semester från datorn men har nu försökt läsa ikapp och känner verkligen med er som fått mens, missfall, testat minus eller liknande - och samtidigt är jag så glad att vi har några i gruppen som plussat och ger oss andra hopp om att det kan gå trots att det tar tid Hjärta

    NatMar005 PLUSSAT

    Molybden, BIM 15/6, 26 år (12:e försöket, PCOS) PLUSSAT

    Emmalucy, BIM 2/7, 35år, 7:e försöket(med 3års misslyckande med exet) - PLUSSAT

    Ericky, BIM 21/7, 33 år (12:e försöket och 2:a försöket efter MF) PLUSSAT

    RH93, BIM 6/8, 28 år (13:e försöket)

    Längtartillvår, BIM 7/8, 36 år (11e försöket)

    apan95, BIM 9/8, 25 år (inväntar FET)

    Lisen91, BIM 11/8, 29 år (13:e försöket)

    Ciccie86, BIM 11/8, 35 år, (6:e försöket.)

    Sellcarro, BIM 13/8, 28 år (12:e försöket, 1 MA & 1 MF)

    Soff, BIM 14/8, 33 år (17:e försöket)

    Janni91, BIM 17/8, 30 år (14:e försöket, kort lutealfas + mellanblödningar)

    ananna, BIM 18/8, 29 år (14:e försöket, står i kö för utredning inom regionen)

    Mirabilis89, BIM 19/8, 32 år (14:e försöket)

    Tildasafira, BIM 19/8 (17e försöket, upprepade tidiga missfall)

    Vickan31, BIM 26/8, 32 år (15:e försöket)

  • Vickan31
    MsTintin skrev 2021-07-27 23:28:43 följande:
    Ja, det är galet vad man lär sig mycket om sin kropp som man inte hade en aning om innan allt detta påbörjades! Det kan man ju ändå vara tacksam för, alla lärdomar om hur man fungerar och att man lärt sig att faktiskt lyssna mer på kroppen :)

    Vad skönt att du säger det, jag har varit lite nojig över min låga temp rätt länge, men jag hopas att det är som du säger, att det är fler andra saker som är "viktigare" :)

    Ja det känns väldigt skönt när man kan prata om det! Jag försöker ändå vara ganska öppen med våra svårigheter kring detta, men är tacksam att det inte är så många som frågat om barn och liknande, för det hade nog ändå känts lite obekvämt att dela med sig helt fritt!

    Vi får peppa varandra om/när vi kommer till IVF, för som du säger så är det ju superbra att det finns och resulterar det i ett efterlängtat barn kan man ju inte vara annat än tacksam och lycklig! För nu får vi försöka stanna i nuet och inte springa iväg för mycket i våra tankar på "what ifs" det tar trots allt bara massa onödig energi som man kan lägga på annat!
    Ja men verkligen! Känner att många frågetecken kvarstår men att jag absolut lärt mig mycket om min kropp och fertilitet under den här tiden! 

    Det känns alltid lite bättre att höra en läkare säga sitt tycker jag, så jag hoppas att han har rätt och att det som sagt är annat som är viktigare och mer pålitliga värden än just tempen :) 

    Ja så känner jag också, att det är skönt att ha några att prata öppet med, men sen är det ju jobbigt om det skulle komma massa frågor som du säger. 

    Tack fina du för stöd och pepp <3 Jag kommer att uppdatera så fort jag vet något mer om remissen för IVF som skickades i början av juni, men vi kommer ju att fortsätta försöka i väntan på IVF och som du säger är det bra att göra sitt bästa för att stanna i nuet och inte oroa sig för olika scenarion långt fram i tiden. Hoppas att du mår så bra det är möjligt och vi är som sagt i det här tillsammans. Det kommer att bli vår tur förr eller senare <3 
  • Vickan31
    MsTintin skrev 2021-08-09 09:05:51 följande:
    På så sätt ska det bli spännande med IVF, då kanske man hittar de sista nycklarna som kan förklara varför det inte funkat och kan förstå sin kropp ännu lite bättre :) Vår remiss kommer skickas i veckan, jag har ingen aning om hur lång väntetid det är så man får väl se lite vad som händer! Håller tummarna för att vi inte ska behöva vänta ett år i alla fall! Men vi fortsätter också försöka och hoppas på att vi kanske lyckas medan vi väntar!
    Ja men precis! :) Skönt ändå att remissen snart skickas, då vet man att det inte är dags riktigt än utan att chansen fortfarande finns att kunna plussa utan hjälp - men att om det inte händer så väntar IVF som en hjälpande hand om några månader. Vad tråkigt att din mens kom nu, och så himla taskigt med tempen som lurades :( Hoppas att du mår okej trots mensen <3 
  • Vickan31
    Msofie skrev 2021-08-10 12:36:52 följande:

    Hej fina ni, vet inte om det är kvar någon i gruppen som kommer ihåg mig, men jag känner igen en del av er. Är så ledsen att det inte har hänt för er än.

    Vår första IVF misslyckades i början av juni månad med inga embryon till frysen. Så jag beslutade mig för att ta en paus till augusti och att vi skulle göra vår andra runda IVF. Helt ärligt, jag gick sönder. Men på något sätt lyckades jag snabbt göra det jag aldrig har kunnat göra, släppa det. Det var precis som jag vaknade från en lång psykos. Stundtals har jag inte ens vetat vilken cykeldag jag har varit på. Jag har inte ens tänkt på att bli gravid varje dag. Och det har varit helt fantastiskt. För första gången på 1 och ett halvt år kände jag igen mig själv igen, glad och nära till skratt.

    Vi fick hem nästa protokoll för två veckor sedan, jag lät den ligga i brevlådan i en vecka och kände att någonting skavde. Jag är fan inte redo. Jag fattade inte när jag var inne i det hur mycket IVF tär på din kropp och ditt psyke, och nu vet jag exakt vad det innebär. Innan har jag tänkt att det är värt allt, men nu är jag inte så säker längre. Så vi fattar beslutet att vänta en cykel till, ge oss själva sommaren.

    Nu är vi på cykel 18 och använder såklart inte skydd. Vi kommer att börja runt mitten av september. Tills dess kommer jag fokusera på träning, AWs med mina vänner och att ta hand om min relation (förövrigt har vårt sexliv aldrig varit så bra som nu haha). Lite allmänna reflektioner från min sida, men tänker på er alla!


    Hej fina Msofie! Här är en av de tjejerna som fortfarande hänger kvar här och minns dig mycket väl <3 Jag kommer förmodligen att påbörja IVF någon gång i höst (inväntar svar på remissen som skickades i början av juni) och kan bara tänka mig hur förkrossad jag skulle bli om första omgången inte gav någon graviditet eller embryo till frysen :( Jag lider verkligen med dig och tycker att du är så himla stark som tog sommaren till att prioritera ditt/ert mående och förhållande. Så glad att höra att du kunnat känna igen dig själv igen och att du tänker och känner efter vad du tror är bäst för dig och er <3 Väldigt intressant och fint att få ta del av dina reflektioner! Jag håller verkligen tummarna sååå hårt för dig och vill jättegärna fortsätta att följa din resa om du vill och orkar <3 Stor kram!
Svar på tråden Vi som försökt en längre tid - första barnet