Fick missfall igår och orkar inte längre!
Igår fick jag missfall..Efter att symptomen avtagit sedan en tid började jag blöda rejält med klumpar så det är ett faktum. Vi hade försökt bli gravida i 9 månader den här gången när jag äntligen plussade på stickan. Jag var så glad, upprymd, lättad över att det gick. Att vi kunde bli gravida på naturlig väg. I huvudet hade jag redan börjat planera mitt liv som mamma, så dumt eftersom jag har råkat ut för missfall tidigare. Är det någon som borde veta att man aldrig ska ta ut någon glädje i förskott så är det ju jag, men jag hade varit ledsen och uppgiven så länge så jag behövde få känna mig lite glad och lite lättare i sinnet. Nånstans tänkte jag också att det måste vara våran tur nu, efter så många månader av stress och sorg så måste det bara gå vägen den här gången. Livet kan väl ändå inte vara så orättvist att vi drabbas ännu en gång? Men jag har fått det bekräftat nu, det finns ingen som helst rättvisa.
Nu känner jag mig helt tom. Jag har ingen mer livsglädje. Alla vänner, syskon, kusiner, kollegor och grannar ska tydligen bli gravida nu också. Senast för två veckor sedan berättade en kollega att hon är gravid, men då gjorde det ingenting eftersom jag ju trodde att jag var gravid men nu vet jag inte hur jag ska orka se henne och den växande magen varje dag på jobbet. Jag var tvungen att sjukskriva mig idag på grund av blödningarna men vill inte gå tillbaka till jobbet överhuvudtaget. Inte nog med att jag ska må skit över missfallet utan jag kommer bli påmind varje dag om det också när jag ser henne.
Det värsta är att jag har börjat tänka hemska tankar, som att jag hoppas att hennes barn dör i magen. Jag skäms och förstår att det är sjukt att tänka så, men jag är så fruktansvärt less på att jag alltid ska vara den som drabbas av otur medan det alltid går bra för andra. Som förra gången jag fick missfall, då var en kompis också gravid och orolig för missfall. Vi bokade bägge två in privata ultraljud och jag fick mitt missfall bekräftat medan hon fick se ett tickande hjärta. Det ordnar sig alltid för andra men aldrig för mig. Det är väl inte så konstigt att man blir bitter till slut!?
Jag vet inte hur jag ska orka ta mig upp igen. Bara tanken på att det kan ta ytterligare 9 månader att bli gravid igen, eller ännu längre för att sedan få ett missfall igen gör att jag bara vill ge upp.