Påverkas av andras syn på mig

Jag vet inte om han menar att vara elak direkt. Han bara är så. Han ser inte de sakerna som negativa. De bara är, enligt honom. Och han vill yttra det han observerar. Jag tycker att det är synd att han bara observerar då att jag är icke kärleksfull, negativ, oengagerad, kall etc etc eftersom han inte kommenterar motsatsen. Alternativt så är det konstanta tillstånd hos mig (vilket det kommer bli iallafall om jag fortsätter få höra dessa saker utan att få veta motsatsen).

Han säger att jag är bra som jag är och att han inte vill ändra på mig. Men hans ständiga kommenterande säger ju annat. Förstår inte hans behov av att kommentera (negativa saker, positiva typ att jag är glad, lugn etc kommenteras som sagt inte). Blir galen på det. Speciellt när det ibland kommer helt bisarra saker som typ "du beter dig som att du döljer nånting" eller "du verkar deprimerad" när jag inte alls är det. Nästa gång nån negativ kommentar kommer har jag lust att bara kräkas på honom och be honom stoppa upp sina kommentarer där solen inte skiner.

Har aldrig varit med om att bli så här kommenterad på. Jag avskyr det öht, när det hänt annars, typ du pratar för lite, du är så tyst etc eftersom det alltid har negativ effekt på mig. Men i den här relationen är det så sjukt mycket sånt. Jag kan inte ens vara sjuk utan att han ska kommentera på att jag är tyst, att jag inte verkar vilja prata, att jag beter mig annorlunda eller vad det nu kan vara. Ffs jag är sjuk, och jag är en människa och inte en robot?

Nä. Han har väldigt svårt att visa hänsyn till sådant. Även när han märker att jag blir irriterad eller ledsen eller när jag säger att jag blir det av antingen hans kommenterande eller av utfrågningar han håller så fortsätter han iallafall. Det gör mig väldigt frustrerad och att jag drar mig undan honom. Vilket gör att han driver på ytterligare!

När jag märker att han blir irriterad av något samtalsämne eller frågor så backar ju jag och lägger ner. Naturligt.

Han är helt otroligt kritikkänslig så det är svårt att säga något alls till honom. Även konstruktiva saker med konstruktiva lösningar neggar han. Han tror att om jag bara ger mer anstränger mig mer visar mer överröser honom med kärleksbetygelser etc så är det lösningen på allt. Jag har försökt med det i två år utan effekt, så nope. Funkar inte. Det ger mig bara lust att ge mindre. Otacksamhet är fan så fult och avtändande.

Eller hur. Han är ju bara omtänksam, det är vad han säger själv. Snygg omtanke.

Enligt honom är det inte klagande, och inte att han vill ändra på mig, han ser det inte som negativt heller. Så motsägelsefullt att man kan svimma.