Vill bara säga detta: Det är ok att skilja sig när man är olycklig i sitt äktenskap. Trots barn, hus, stuga, familj, jobb, fritid eller vad man kan tro är ett hinder. Man kan skilja sig trots 21 år tillsammans och framförallt när det är tull stta delar olyckliga år. Jag skilde mig efter 25.
En liten update såhär ett par dagar efter. Situationen känns märklig nu. Vi hade bra och sansade diskussioner för typ första gången på många, många år i söndags. Hon tillstod rakt ut att hon varit (och jag citerar) "en jävla bitch" länge och att hon många gånger gjort det hon gjort medvetet. Kunde dock inte förklara varför och sade att hon inte förstått att jag tagit det så illa samt att hon aldrig trott att jag skulle göra så här. Stundtals grät hon och sade hon förstört allt samt bönade och bad mig att ändra mig, men jag stod fast vid mitt beslut. Så höll dagen på, fram och tillbaka. Till sist sade hon "jag kommer inte ge upp och frågar dig igen om en vecka".
Efter det har hon varit extremt snäll - gått upp innan mig på morgnarna och gjort äggröra, ringt och frågat om jag vill ta en promenad med hundarna på min lunch, ringt när jag är på väg hem från jobbet för att berätta att hon och dottern skall göra varma mackor och frågat om jag också vill...allt det där som man gör i ett normalt förhållande men som aldrig (eller åtminstone inte på VÄLDIGT) länge gjort i vårat.
Det märkliga är att jag nästan känner mig provocerad av det istället - "jaha, NU passar det - det var så dags" typ. Det visar bara ännu tydligare hur medveten om hur hon varit om hur hon betett sig tidigare och känns lite...smörigt och lismande på något vis. Inte minst eftersom vi faktiskt varit här förut - då sade jag visserligen aldrig rakt ut att jag vill skiljas, utan bara att om ingen förändring sker kommer jag inte att orka detta mer. Då gjorde hon en liten förändring, men efter bara några veckor var vi tillbaka i samma hjulspår. Tycker inte om att jag får den känslan men kan inte hjälpa det.
Dessutom har jag en gnagande känsla av hon kan vilja fortsätta mest för att tanken på att bara har vår dotter varannan vecka ger henne fruktansvärd ångest. Hon kan inte ens prata om det utan att mer eller mindre få panik. Hon har verkligen knutit upp hela sitt liv kring henne och så gott som hela hennes sociala nätverk förutom ett par barndomskompisar är kopplat till umgänge med barnen, något jag upprepade gr påpekat för henne kanske inte är så bra - hon behöver göra något för sig själv också. Tycker verkligen inte om att jag får de tankarna heller, men ändå finns de där.
Gällande mitt eget mående går det upp och ned. På det stora hela känns det ganska ok, men stundtals känner jag stor sorg - särskilt när jag ser min dotter och hundarna leka i sommarträdgården och inser att det kan vara är sista sommaren jag är där när de gör det. Jag känner sorg inför många fantastiska minnen jag har med min fru från innan det blev så här och minns hur fantastisk roligt vi hade då...och faktiskt har haft vid ett fåtal tillfällen även efter att det blivit såhär. Jag känner sorg för att förlora den person som på många sätt varit vid min sida i så många år (även om jag samtidigt vet) att hon de senaste sex-sju åren egentligen snarare hållit mig tillbaka än stöttat mig.
Men jag känner även frihet och en spänd förväntan på hur livet kommer att bli framöver samt att kanske hitta någon att älska och vara lycklig med på ett sunt sätt i framtiden. Och jag känner stolthet över att äntligen ha tagit steget och hittills fullständigt behållit lugnet i situationen. Var hem till en väldigt nära vän som gick igenom en skilsmässa, tog en öl och pratade. Det gav mycket - dels att se att det faktiskt kan bli bra efteråt (han har idag en mycket välfungerande relation med sin exfru och de kan t o m umgås med barnen ibland). Plus att han sade att det jag just gjort var svårt och att jag måste inse samt vara stolt över hur stark och badass (haha) jag egentligen är just nu.
Tar en dag i sänder just nu, och det kommer säkert att svänga fram och tillbaka under den kommande tiden. Men just nu känns det faktiskt...ok.