Är det dags?

Oj, vilken otrolig mängd svar! Det trodde jag inte skulle komma så snabbt. 

Skulle vilja svara er en och en, men det skulle ta hela eftermiddagen...

Först och främst - tack för stödet! Det värmer otroligt mycket.

Egentligen bekräftar det mesta av det ni skriver bara vad jag redan vet, men det är ändå väldigt skönt att få bekräftat att det inte är jag som är ute och cyklar, för det är lätt att bli lite vilsen i sig själv under sådana här omständigheter. 

Ang orsakerna till hennes beteende...jag vet faktiskt inte. Det är tydligt att hon inte mår bra heller, men varför och på vilket sätt kan jag inte svara på då hon inte vill erkänna det för sig själv. Hon är den typen som anser sig stark och dessutom har en tendens att se ned på sådant hon uppfattar som svagt. "Man kämpar på, tuggar i sig och löser sin skit själv"...typ. Detta har hon från uppväxten (svärfar har vissa likheter med henne, men i lägre grad) och det kan såklart förklara en del av sättet hon behandlar mig på. Jag har sagt till henne att jag tror att hon skulle behöva prata med någon, i synnerhet då vår graviditet var ganska dramatisk - fick reda på att vi var gravida i v 24 och dessutom kom vår dotter 3 veckor tidigt, så vi hade typ tre månader på oss att förbereda! Men det är hon inte intresserad av utan menar att om jag behöver gå och prata kan jag göra det själv. 

Otrogen har jag otroligt svårt att tro att hon skulle vara, då hon väldigt sällan är hemifrån (särskilt sista året då hon jobbat hemma) och dessutom anser sig som en väldigt moralisk person. 

Alkoholist är hon definitivt inte då hon inte dricker i veckorna och inte heller varje fredag (även om det är många fredagar). Dock har hon tveklöst ett komplicerat förhållande till alkohol eftersom hon ofta blir väldigt onykter NÄR hon väl dricker och blir otrevlig då. 

Ang vad jag beundrar hos henne idag...ja, hennes intelligens, påhittighet och hur hon är med vår dotter bland annat. Den ömsinthet och humor jag vet att hon kan uppvisa även om det sker ytterst sällan idag. Och nej, hade vi inte haft barn ihop hade jag lämnat för många år sedan. 

Övergrepp har hon inte blivit utsatt för - eller åtminstone inte utan att någonsin har berättat det för någon under alla år. Jag är snarare av uppfattningen att hon sätter sig på otroligt höga moraliska hästar (inte bara i den frågan) och anser att alla som någonin sett porr är avskyvärda människor som utnyttjar kvinnor och barn. Hon har vid flera tillfällen frågat mig hur jag tror att mina vänner och hennes släkt skulle reagera om de visste. Saken är att jag berättat för två av mina närmsta vänner och de reagerade såklart med ett "jaha - det gör väl typ alla?"...och jag vet att hennes syster ex kollar med min svåger och att de till och med spelat in själva. Har varit nära att berätta det vid flera tillfällen men låtit bli för det skulle nog inte landa så väl. 

VIll även vara tydlig med, ang porren, att jag inte på något sätt kollar regelbundet och har någon slags problem med det. Dock har jag, som sagt, sovit på en tältsäng i vardagsrummet de senaste fem åren eller så och mängden gr vi varit med varandra under den tiden är väl ungefär lika många. Så ja - det har hänt. Och en av dessa kom hon på mig vilket hon inte velat släppa sedan dess.

VIll även vara tydlig med, ang porren, att jag inte på något sätt kollar regelbundet och har någon slags problem med det. Dock har jag, som sagt, sovit på en tältsäng i vardagsrummet de senaste fem åren eller så och mängden gr vi varit med varandra under den tiden är väl ungefär lika många. Så ja - det har hänt. Och en av dessa kom hon på mig vilket hon inte velat släppa sedan dess.

Ja, jag vet...kan inte riktigt svara på det. På något sätt skedde det stegvis och började när dottern var liten för att min fru hade svårt att sova då - hon är väldigt lättväckt. Sedan bytte min fru jobb till ett där hon pendlar och går upp vid fem på morgonen och därför lägger sig vid åtta på kvällen. Så tidigt vill såklart inte jag som börjar vid nio på morgonen alltid sova, så därför fick hon mig ibland att sova därnere för att inte väcka henne när jag skulle lägga mig. Sedan blev det liksom stegvis mer och mer normaliserat tills jag alltid sov där. Vid ett par tillfällen på helger har hon sagt "du kan väl sova däruppe inatt". Med då har hon alltid väckt mig efter någon timme och sagt att jag får lägga mig därnere pga att jag rör mig för mycket, snarkar eller någon annan orsak.

Nu när det är som vi har det idag kan jag på ett sätt nästan tycka att det är skönt på ett sätt. Även om det såklart känns sorgligt och kränkande samtidigt. 

Riktigt så illa är det tack och lov inte. Jag spenderar en hel del tid med min dotter, det är mer att när vi gör något så är min fru ofta där och kritiserar vad vi gör. ?Borde ni inte pyssla/hoppa studsmatta/spela spel/whatever istället? typ.

Och vi gör en del som familj också, men då är det alltid aktiviteter hon valt. Men på helgerna blir det ofta att ?bara så du vet skall vi träffa den och den för att bada imorgon så du blir hemma själv på eftermiddagen?.

Någon enstaka gång gör jag någon aktivitet själv med henne, men det blir oftast då min fru inte kan vara med av någon anledning.

Och visst jag frågat min fru, flera gr faktiskt. Men hon ger inga klara svar, blir mer att hon drar upp enskilda händelser som hon säger gjort henne arg eller ledsen, ofta sådant som ligger många år tillbaka i tiden - alltså innan vi hade barn, hus och var gifta. Så jag vet faktiskt inte.

Ja, hon har barn.

Den använder hon ofta som orsak till varför det fortsätter vara så, men händelsen inträffade år efter att jag börjat sova på nedervåningen. Var snarare tvärtom, att det var därför jag kollade.

Jag har idag beslutat att avvakta till helgen för att se hur den utvecklar sig. Beter hon sig som hon brukar kommer jag att ta ett allvarligt samtal med henne dagen efter. Annars avvaktar jag tills nästa gång det händer och tar det då istället. Vill ha en konkret orsak att ta upp det liksom, mest för att det skall kännas lättare att motivera samtalet för mig själv.

Sedan får vi se hur det går?misstänker dock starkt att det innebär att jag kommer att vara ?singel? inom kort.

Well, nu är definitivt vägs ände nådd. Ikväll hade vi en ganska trevlig kväll hos en av vår dotters föräldrar. De bjöd på mat, vi skrattade och hon var både glad och lite kärleksfull emot mig. Jag körde och var därför helnykter. När vi kommit hem var det också riktigt trevligt?tills hon plötsligt vände och började komma med pikar, elaka kommentarer, osaklig kritik etc. Plötsligt kände jag liksom ett stort lugn och svarade bara att det inte är ok att behandla mig på det här sättet och att säga sådana saker om mig. Att jag upplever att hon helt tappat respekten för mig och att ingen av oss mår bra i det här förhållandet som det är. Hon gick upp i affekt och halvskrek att ?Vad stannar du för då? Det är bara att du drar. Jag bryr mig inte, du är bara till besvär ändå.? Och plötsligt hör jag mig själv helt lugnt svara ?Vet du vad - jag tror att det är det bästa för oss båda. Vi gör så.?

Till en början tog hon det relativt bra och vi pratade faktiskt ganska sakligt om hur vi skall göra med huset etc. Tills hon sade att jag inte kan förvänta sig att ha vår dotter mer än varannan helg. Jag svarade att det faktiskt inte är enbart upp till henne att besluta kring det och att dottern har rätt till oss båda. Då tappade hon det fullständigt, rev ned allt på bordet och slängde ett glas på mig. Därefter fick hon typ en panikattack. Flämtade att jag inte fick ta henne ifrån henne och att jag inte förtjänade att träffa henne så mycket som det svin jag är. Jag höll mig helt lugn igenom allt och sade bara att jag inte vill henne illa, men att det här inte håller längre. Försökte krama henne, men hon knuffade bort mig. Vilket jag förstår.

Så ja, ni har nog rätt i att det kommer att bli väldigt tufft framöver nu. Men det sjuka och det som skrämmer mig är att jag var så lugn under det hela. Även nu efteråt när hon lagt sig på övervåningen och jag här nere i vardagsrummet. Jag är varken upprörd, arg eller ledsen. Känner mest någon slags?lättnad är nog det närmsta ordet jag kan hitta.

Självklart är jag sjukt rädd och orolig för vad som kommer att hända nu och hur det kommer att bli med vår dotter för jag inser att det här nog inte kommer att bli en fredlig separation. Känner även en stor sorg inför alla fina minnen och saker vi upplevt tillsammans som nu slängs i soptunnan så att säga. Men den starkaste känslan är ändå någonstans lättnad. För jag vet att det här var oundvikligt och kan jag äntligen börja bygga ett nytt liv på mina egna villkor. Vilket skrämmer mig lite. Vad säger det om mig som person liksom?

Tack till er alla!

Såhär morgonen efter känns det märkligt. Sitter här med en konstig blandning av känslor - klarhet, sorg, lung och någon slags trygghet blandat liksom.

Det är konstigt, sitter här med en märklig känsla av klarhet just nu och har svårt att förstå hur jag inte lyckats genomföra det här tidigare. I nuläget känns det inte ens så farligt att ev förlora hus, trädgård etc och allt sådant som jag älskat under alla de år vi bott här. Vill bara börja på nytt så snabbt som möjligt liksom.

Är dock sjukt orolig för hur vår dotter skall ta det och för att min snart ex fru inte kommer att kunna hantera allt kring henne utan att det blir en skitstorm av allt.

Nu på morgonen har det varit minst sagt tryckt stämning förstås. Hon är tyst och arg, samt har ifrågasatt om jag verkligen menar allvar vilket jag sagt att jag gör. Nu har vår dotter vaknat så det blir svårt att hålla någon slags diskussion om saker, plus att jag tror hon behöver få lugna sig lite samt landa i att jag faktiskt menar allvar denna gång och att det inte är något jag gör i affekt eller liknande, tvärtom. Blir väl till att ta saker lite dag för dag nu och se var allt tar vägen.

Speciellt tack till Camilla för att du skriver att jag verkar vara en fin man. Det behöver jag verkligen höra i nuläget. Och nej, jag kommer göra allt för att undvika att rusa in i något nytt. Dock är jag förvånad över hur lugn jag känner mig just nu. Jag har något varit betydligt mer färdig med det här än jag velat erkänna för mig själv under en ganska lång tid...

I eftermiddag skall jag ta en lång promenad med en god vän som är en av få som är fullt införstådda med situationen och som stöttat mig mycket senaste året. Det känns skönt att ha åtminstone några omkring mig som jag vet att jag kan luta mig tillbaka emot och som kommer att stå kvar oavsett vad som sker framöver.

Jag vill även tacka alla er som skrivit här de senaste dagarna! Det har varit ett stort stöd och verklige hjälpt mig att komma över mina tvivel på mig själv och komma till den punkt där jag kände att jag äntligen kunde ta ett slutgiltigt beslut och ta tillbaka kontrollen över mitt eget liv och min lycka.

Just nu är det tufft - dottern är och badar hos en kompis så vi har haft en stund att prata i lugn och ro. Hon är ledsen och chockad. Säger att hon inte trodde att jag tog saker på stort allvar och att hon vill försöka igen och att hon lovar att göra det på riktigt den här gången och att hon skall ?vara snäll?. Jag har svarat att jag inte tror det går längre - vi har varit här flera gr förut och trillat tillbaka i samma hjulspår på kort tid igen. Och att ingen av oss skall behöva försöka och låtsas vara någon vi inte är. Innerst inne känner jag mig bitter på henne, känner lite att ?nu passar det minsann? typ men kommer inte att visa det. Vill verkligen försöka få till så att vi kan ha ett fungerande samarbete kring dottern i framtiden och kanske t o m kunna göra saker ihop med henne. Trots allt har hon många bra och väldigt fina sidor också även om vi inte fungerar ihop alls som par längre.

Tack än en gång för erat stöd i att jag tagit rätt beslut och inte verkar agera själviskt eller vara en dålig man. Camilla, du verkar också vara en klok och fin person utifrån det du skrivit så självklart kommer du förr eller senare att hitta en bra person att ha i ditt liv!

Och jag lovar att hålla er uppdaterade!

Tack Hanna! Ja, det känns faktiskt så nu även om det pendlar från såväl timme till som minut till minut just nu?

En liten update såhär ett par dagar efter. Situationen känns märklig nu. Vi hade bra och sansade diskussioner för typ första gången på många, många år i söndags. Hon tillstod rakt ut att hon varit (och jag citerar) "en jävla bitch" länge och att hon många gånger gjort det hon gjort medvetet. Kunde dock inte förklara varför och sade att hon inte förstått att jag tagit det så illa samt att hon aldrig trott att jag skulle göra så här. Stundtals grät hon och sade hon förstört allt samt bönade och bad mig att ändra mig, men jag stod fast vid mitt beslut. Så höll dagen på, fram och tillbaka. Till sist sade hon "jag kommer inte ge upp och frågar dig igen om en vecka". 

Efter det har hon varit extremt snäll  - gått upp innan mig på morgnarna och gjort äggröra, ringt och frågat om jag vill ta en promenad med hundarna på min lunch, ringt när jag är på väg hem från jobbet för att berätta att hon och dottern skall göra varma mackor och frågat om jag också vill...allt det där som man gör i ett normalt förhållande men som aldrig (eller åtminstone inte på VÄLDIGT) länge gjort i vårat. 

Det märkliga är att jag nästan känner mig provocerad av det istället - "jaha, NU passar det - det var så dags" typ. Det visar bara ännu tydligare hur medveten om hur hon varit om hur hon betett sig tidigare och känns lite...smörigt och lismande på något vis. Inte minst eftersom vi faktiskt varit här förut - då sade jag visserligen aldrig rakt ut att jag vill skiljas, utan bara att om ingen förändring sker kommer jag inte att orka detta mer. Då gjorde hon en liten förändring, men efter bara några veckor var vi tillbaka i samma hjulspår. Tycker inte om att jag får den känslan men kan inte hjälpa det.  

Dessutom har jag en gnagande känsla av hon kan vilja fortsätta mest för att tanken på att bara har vår dotter varannan vecka ger henne fruktansvärd ångest. Hon kan inte ens prata om det utan att mer eller mindre få panik. Hon har verkligen knutit upp hela sitt liv kring henne och så gott som hela hennes sociala nätverk förutom ett par barndomskompisar är kopplat till umgänge med barnen, något jag upprepade gr påpekat för henne kanske inte är så bra - hon behöver göra något för sig själv också. Tycker verkligen inte om att jag får de tankarna heller, men ändå finns de där. 

Gällande mitt eget mående går det upp och ned. På det stora hela känns det ganska ok, men stundtals känner jag stor sorg - särskilt när jag ser min dotter och hundarna leka i sommarträdgården och inser att det kan vara är sista sommaren jag är där när de gör det. Jag känner sorg inför många fantastiska minnen jag har med min fru från innan det blev så här och minns hur fantastisk roligt vi hade då...och faktiskt har haft vid ett fåtal tillfällen även efter att det blivit såhär. Jag känner sorg för att förlora den person som på många sätt varit vid min sida i så många år (även om jag samtidigt vet) att hon de senaste sex-sju åren egentligen snarare hållit mig tillbaka än stöttat mig. 

Men jag känner även frihet och en spänd förväntan på hur livet kommer att bli framöver samt att kanske hitta någon att älska och vara lycklig med på ett sunt sätt i framtiden. Och jag känner stolthet över att äntligen ha tagit steget och hittills fullständigt behållit lugnet i situationen. Var hem till en väldigt nära vän som gick igenom en skilsmässa, tog en öl och pratade. Det gav mycket - dels att se att det faktiskt kan bli bra efteråt (han har idag en mycket välfungerande relation med sin exfru och de kan t o m umgås med barnen ibland). Plus att han sade att det jag just gjort var svårt och att jag måste inse samt vara stolt över hur stark och badass (haha) jag egentligen är just nu. 

Tar en dag i sänder just nu, och det kommer säkert att svänga fram och tillbaka under den kommande tiden. Men just nu känns det faktiskt...ok. 

Tack! Och fy vad tråkigt att höra. Att vara den som lämnar är så svårt, men någonstans förtjänar ändå den man lämnar att åtminstone få en ordentlig förklaring, att bli visad respekt efteråt samt ges tid att processerna allt. Samtidigt kan jag på ett sätt förstå ditt ex - det tog mig långt tid att bygga upp modet att göra detta och tanken har slagit mig att jag skulle kunna agera ungefär som honom. Men?nej. Hon förtjänar bättre.

Vi har ännu inte tagit något beslut kring hur vi skall göra med boende etc, men i nuläget är det troligasts att jag (eller hon) är kvar här åtminstone över sommaren och att vi väntar med att berätta för dottern till efter semestrarna. Det är hennes första ?riktiga? sommarlov och jag vill inte förstöra minnet av det för henne genom att bryta upp familjen precis i början av det. Även om det såklart kommer att bli tufft.