Varför faller jag för män som 'vill' ha en mamma?

Du svarar själv på din fråga. Svaret är att du vill ha en (son) att ta hand om, på ett omedvetet sätt. Du har lärt dig att vara förälder utan att ha varit riktigt vuxen.

Varför är det olönsamt för dig att vara vuxen?

Hur var det i din familj när du var liten? 

Jag tror osjälvständiga män kan sniffa sig till omhändertagande kvinnor. Dom påminner om deras mamma, som ihop med eventuell pappa är anledningen till att dom blev mansbebisar från första början. När relationen blir bekväm kan dom slappna av och faller in i rollen dom såg sin pappa ta i hemmet. 

Vem har lärt dig att du inte räknas?

Att vara omhändertagande är ju inte fel men fel blir det ju när du placerar dig själv och dina behov sist.

Du är exakt lika viktig som din partner och det är inte att vara bossig och krävande.

Om jag får gissa är du en kvinna som gärna inte tar plats eller ber om särskilt mycket?

Som en person skrev tidigare i tråden, leta i din barndom. Upprepar du samma mönster av dynamik som du hade i din familj när du va liten?

Så frågan är om ditt undermedvetna verkligen vill ha en man som klarar sig själv?

Människor har en tendens att omedvetet återuppleva barndomen i sina relationer så att man kan läka ifrån de som man inte bearbetat.

Bara du själv kan svara på varför, och bara du själv kan åstadkomma en förändring.

Till viss del är det könsroller som finns kvar från tidigare generationer där kvinnor i hög grad var de som tog hand om hemmet och fanns där för männen som en cheerleader när de kom hem från jobbet. Från den tiden då sysslor i hemmet och att ta hand om barnen ansågs vara enkelt i förhållande till vad männen gjorde. Den här comic-en tycker jag beskriver det väl.

english.emmaclit.com/2017/05/20/you-shouldve-asked/

Med det i åtanke skulle det kunna vara så att de killar du dejtar inte är speciellt omogna, utan att de bara faller in i den rollen, vilket du möjliggör genom att vara en så omtänksam och aktiv partner. 

Om vi ska gå på din iakttagelse att detta är något som utmärker de männen du faller för så måste det vara något i denna dynamik som tilltalar dig. Vad skulle det kunna vara? Kanske finns det en säkerhet i att dejta sånna killar, eftersom de blir beroende av dig, och du verkligen får lysa i din roll som partner genom att göra deras liv bättre. Att du någonstans är osäker i din anknytning och därför frigör dig från ångest genom att ha en partner som är beroende av dig. Det kan komma från någon slags mindervärdes komplex. 

Personligen så kan jag relatera i att jag känner att det är tryggare att dejta någon som inte är skit snygg, och jag tror att det har att göra med en osäkerhet över att inte räcka till för en partner som är super snygg. Min osäkerhet gör alltså att jag hellre dejtar någon som inte har lika många valmöjligheter. Det är inte riktigt samma som för dig, men vi båda kanske har någon slags osäkerhet som ligger till grund för vilka vi faller för?

Enkelt, du kan avskräcka såna genom att visa direkt i början att du inte tänker vara hans mamma. Jag brukar göra så här: Om en man vid första dejten (oftast så pass tidigt) berättar om sina problem, så lutar jag mig bara tillbaka och frågar lite nyfiket: "Jaha, och hur tänker du lösa det?"

Jag lovar... då fattar han att du inte tänker lösa hans problem. Såna killar sticker då direkt. Och om det skulle vara en vettig kille ändå, som inte bara vill ha en mamma, då kommer han inte att bli avskräckt av det.

Jag är inte riktigt med vilka problem skulle ta upp på en första dejt som man förvänta sig att tjejen ska lösa?

Hitte-på.

Kille- Jag tycker att det tråkigt att laga mat till mig själv det blir ofta samma sak.

Du- Jaha och vad ska du göra åt det?

Kille- jag funderar på att börja köpa färdig matkasse för att få mer variation.

Ursäkta att kunde hitta på nåt trovärdigare men med den principen har jag svårt att nån ens förstår att det är en pik.

Jag tänker att det inte prompt är så att problemet är vilka killar du söker dig till, utan att det handlar precis lika mycket om hur dynamiken i relationen blir.

Att killarna "vill" ha en mamma är en sak, det du kan förändra är hur du hittar ett sätt att ta hand om någon och visa kärlek, utan att falla in i en roll du inte vill ha. Någonstans börjar ju mannen slappna av och där är det liksom läge att kommunicera vad du förväntar dig och inte. Och att sluta mamma!

Det är läge att fundera på varför du i omtanke går in och "mammar" och vara ärlig mot dig själv att du faktiskt gör detta för att leta efter en man som är allergisk mot detta beteende... Eller att du aktivt jobbar med att sluta.

Jag har exakt samma bekymmer som du Ts! Har tänkt så mycket på just detta sista tiden.

Jag undrar om jag är över empatisk, om det ens finns. Jag kan tänka att jag ska säga ifrån och ställa krav, och säga ifrån. Men så tänker jag sen att usch, nu blir han ledsen eller han är också trött osv. Jag gör det själv istället.

Eller så förväntar jag mig att få tillbaka något. Min sambo kan äta upp mitt godis tex. Helt utan dåligt samvete. Bara hånskrattar och ber om ursäkt och säger att han ska köpa nytt. Då köper han nått helt annat godis som jag inte gillar och får äta det med. Han tänker inte på vad jag tycker om eller hur jag vill ha det, så som jag gör med honom och med alla i min närhet.

I mitt arbete jobbar jag med att kartlägga folks liv och vardag för att underlätta och komma på lösningar. Det följer med mig i vardagen. Jag är expert på att få folk att må bra, men tyvärr till bekostnad av mig själv.

Jag är tom så feg och bedrövlig att jag inte slänger ut min nuvarande sambo för att jag tycker det är fel tillfälle för honom just nu..

det tär på en. Man känner sig obetydelsefull och osedd. Totalt oviktig som man kan köra över hur som helst för jag är så snäll.

Sen kokar det tyvärr över då och då och jag för utbrott på sambon eller lata kollegor på jobb, där allt jag avskyr kommer till ytan. Efteråt får jag enorm ångest att jag sagt så elaka saker.

Psykologer förstår inte och jag som aldrig tar plats vänder istället och börjar bry mig om psykologens liv.