Folk har nog olika uppfattning av vad ?många barn? barn innebär, så vid hur många barn i en och samma familj tänker du att ?det är många barn i den familjen?? Och vad har du för fördomar om de som har eller vill ha många barn?
Fler än 5 barn räknar jag som många. Några direkta fördomar tror jag i alla fall inte att jag har.
Det är bara patetiska stackare som har fördomar.
Det är bara patetiska stackare som har fördomar.
2 barn tycker jag är maxantal. Världen är redan överbefolkad. Varför sprida sina gener som en egoist? Var det något fel på de två första ungarna eftersom en del föräldrar inte slutar yngla av sig? Varför nöjer de sig inte med två?
Generellt så tänker jag mest bara, varför? Alltså, OM där finns något större syfte bakom att skaffa många (fler än 2-3st), annat än vad som är ren egoism. Har man alls vägt in andra aspekter än känslor innan man beslutat att skaffa fler? Min fördom är väl egentligen den att majoriteten av dom med många barn, i västvärlden, är väldigt känslostyrda och ogärna tänker igenom sina beslut. Det löser sig nog typen, som skiter i om andra drabbas negativt på nått sätt.
Familjer som fått ett sladdbarn, pga oplanerad graviditet tex, räknar jag väl inte riktigt till samma kategori som dom som valt att skaffa många.
Många barn är fler än 5. Själv haft flera bekanta med 5 barn och inte tyckt det varit för många. För många- ja där är gränsen flytande. Farmor fick 11 barn. Förutom en som dog som barn blev det folk av alla. Men 11 barn idag- då är det oftast de där som ser det som sin enda livsuppgift att skaffa barn. Det blir deras "grej". I grannkommunen fanns det ett par för några år sen som hade 13 barn och enligt reportaget i tidningen var det inte alls säkert det skulle stanna vid 13! Då undrar jag bara "Varför?!". Ytterst få har plats för 13 ungar. Ingen har tillräckligt med tid för alla. Det säger sig självt. Det känns helt enkelt bara onödigt med så många barn.
Jag tycker nog att gränsen för "många" barn går vid fem stycken. Fyra är ganska normalt, speciellt i bonusfamiljer.
Vi har sex stycken. Jag kommer från en stor släkt (även om jag själv har ett syskon), mamma har fem syskon och min pappa sex, så vi var många kusiner på släktkalasen när jag växte upp.
Min man har många syskon, de var mer än dubbelt så många som vi har. Han har bara positiva erfarenheter av att växa upp i en sådan stor familj, och han tyckte aldrig att hans föräldrar saknade tid för honom eller syskonen (fast jag vet att alla hans syskon inte riktigt delar den bilden). Min man tycker inte vi har många barn, och han hade inte haft något emot att få fler.
Jag vet inte om jag har så många fördomar om stora familjer, jag kan i alla fall inte komma på att jag tänker något speciellt (annat än möjligen att det är kul att träffa på andra som har många barn). Anledningen till att man är många skiljer sig ju från familj till familj. Vi är många för att vi inte hittade någon pålitlig preventivmetod. Det enda av våra barn som vi försökte bli gravida med var vår äldste. De andra är det lite mer "hoppsan" över (lika välkomna för det, såklart), men speciellt de två yngsta, som är sladdisar. Efter det sista barnet valde jag att sterilisera mig.
Det är också så att så fort någon vågar sticka näsan utanför normen, vare sig det är genom att "bara" ha ett barn eller vilja ha ett helt fotbollslag, så är det människor som tycker att de på något sätt har rätt att lägga sig i, vet precis hur familjen i fråga är och fungerar utan att de känner dem det minsta, och inte sällan kommer med helt vansinniga kommentarer. Jag skulle kunna fylla en hel bok med korkade, överlägsna och rent elaka kommentarer som vi eller andra familjer i vår närhet har fått höra från fullt främmande personer.
Har mer fördomar om folk som Inte försöker skaffa barn alls och sedan börjar när de är 40. Känns supergammalt
Fördomar och fördomar. Jag har svårt att förstå hur man hinner med mer än tre barn, vi har fullt upp med två. Kanske om man är hemma på heltid, men jag vill vara mer än bara mamma. Kanske om det inte är så tätt mellan barnen. Vi fick ju två på en gång. Men fler än fyra tycker jag många. När man hör om dem som har 7-8 barn, blir det väl också så att syskonen i mångt och mycket får uppfostra varandra.
Jag upplever att papporna i stor familj aldrig tar halva föräldraledigheterna. Kvinnan föder en massa barn för att hon vill ( vill slippa jobba och bara gå hemma) Mannen vill egentligen inte ha ungarna men går med på det. Pappan tar ingen föräldraansvar alls. Efter en 10 år och en större kull med barn så lämnar mannen familjen och kvinnan blir ensamstående med usel ekonomi. Mannen har dålig relation till sina barn. Han skaffar en ny liten familj med en ny kvinna och då har han lärt sig av sina misstag och tar halva ansvaret för dom nya barnen.
Kvinnan släpar fram sin stora kull genom bidrag( sjukskrivningar ) alt ett dåligt betalt jobb. Kvinnan tvingas till långa dagar och barnen får växa upp med sena dagar i barnomsorg. Detta trots att kvinnan när hon var gift ansåg att alla mammor som sätter barn långa dagar på dagis/ fritids är dåliga mammor. Barnen växer upp i relativ fattigdom vilket ökar risken för dålig psykisk och fysisk hälsa. Barnen får npf-diagnoser, dåliga betyg och känner sig bortvalda av sin pappa..
Detta är vad jag tänker i mitt huvud. För att jag sett det tusen gånger hos de barn med problembeteende som jag möter i jobbet. Statistiken säger samma sak.
Men någon familj ska väl alltid vara undantaget som bekräftar regeln.