Anonym (Sorgligt) skrev 2021-06-11 05:33:14 följande:
Jag upplever att papporna i stor familj aldrig tar halva föräldraledigheterna. Kvinnan föder en massa barn för att hon vill ( vill slippa jobba och bara gå hemma) Mannen vill egentligen inte ha ungarna men går med på det. Pappan tar ingen föräldraansvar alls. Efter en 10 år och en större kull med barn så lämnar mannen familjen och kvinnan blir ensamstående med usel ekonomi. Mannen har dålig relation till sina barn. Han skaffar en ny liten familj med en ny kvinna och då har han lärt sig av sina misstag och tar halva ansvaret för dom nya barnen.
Kvinnan släpar fram sin stora kull genom bidrag( sjukskrivningar ) alt ett dåligt betalt jobb. Kvinnan tvingas till långa dagar och barnen får växa upp med sena dagar i barnomsorg. Detta trots att kvinnan när hon var gift ansåg att alla mammor som sätter barn långa dagar på dagis/ fritids är dåliga mammor. Barnen växer upp i relativ fattigdom vilket ökar risken för dålig psykisk och fysisk hälsa. Barnen får npf-diagnoser, dåliga betyg och känner sig bortvalda av sin pappa..
Detta är vad jag tänker i mitt huvud. För att jag sett det tusen gånger hos de barn med problembeteende som jag möter i jobbet. Statistiken säger samma sak.
Men någon familj ska väl alltid vara undantaget som bekräftar regeln.
Rent anekdotiskt så är det också primärt vad jag själv sett vara fallet hos bekanta, eller en gång i tiden vänner. Mest kaos, på ett eller annat vis. Minns en bekant där jag verkligen undrade varför hon ens skaffat barnen, hon skällde och skrek mest på dom. Verkade inte intresserad direkt. Ensamstående, 6 barn, 4 olika farsor.
Min egen farmor fick 9 barn, och där vart det nog inte min farmor i sig som var så sugen på så många kanske... Min farfar var en mycket skum och otrevlig typ, har kommit fram en del saker efter hans död som verkligen inte är bra. När farmor väl lyckades skiljas ifrån honom levde hon ensam för resten av sitt liv. Vägrade träffa någon ny man. Vilket blev en sådär 30 år som ensam, innan hon dog.