Vad har du för fördomar om de som har/vill ha många barn (och hur många är många enligt dig)?

Det vanliga med dom som skaffar många barn är att endera är dom allmänt struliga och ungarna bara kommer för att dom klantar sig med att skydda sig och är inte så ansvariga. Eller så finns varianten där det finns en kvinna som tycker att det är så kul med bebisar och småungar att hon hela tiden vill skaffa en ny när dom tidigare börjar bli äldre. Den varianten verkar vara rätt så vanliga. Är också rätt så vanligt att skaffa många för att ha en ursäkt för att vara hemma och få mer ekonomiskt stöd av staten. Sen är det ofta dom som inte tänker efter och bara tänker på sig. För det är ohållbart med många barn vi kan inte öka befolkningen hela tiden. Tycker man att småbarn är det bästa som finns då får man väl jobba med barn.

Jag tycker att 4 barn är en ovanligt stor familj, men vid 5 barn höjer jag på ögonbrynet och det gör jag lite mer för varje barn.

Men tänker mest på en härlig storfamilj där det är lite härligt rörigt, mycket skratt och en familjär stämning. Pappan är engagerad i och leker mycket med barnen när han är ledig men det är han som är huvudförsörjare och mamman tar fl. Båda föräldrarna älskar verkligen barn och det är deras intresse. Barnen kommer för resten av sina liv ha vänner för livet. För vem kan man annars älska lika villkorslöst, livslångt och ha tillit till som syskon? Under barndomen kommer de aldrig att känna sej ensamma eller övergivna, känslor som många unga brottas med, speciellt om de inte har kompisar i skolan. 

Själv hade jag en syster som var min bästa vän genom hela barndomen. Hon bor tyvärr utomlands sedan lång tid, så känner mig lite ensam ibland och saknar henne. hade gärna haft minst ett, gärna två syskon till.

Folk som däremot skaffar ett barn med flit, inte för att det blev så. Eller skaffar barn med många års uppehåll (det senare har jag ofta läst någon positiv kommentar om här, "för att båda ska få fullt fokus med föräldrarna"), men hallå?! De går ju miste om varandra på ett helt annat sätt! Blir lika förvånad varje gång. Är inte det ego? Sedan blir ensambarn mer curlade och beter sig sämre eftersom de är vana vid full uppmärksamhet och inte vana vid att man ibland får vänta på sin tur eller med att få sina känslor bekräftade. Ensambarn blir mindre socialt tränade också.

Sedan folk som nämner att deras fördomar är att mamman är arbetsskygg. What?! Ett nytt barn är väl tusen gånger jobbigare än att jobba? Och kostar massor! Skulle vara billigare för henne att gå hemma utan att skaffa barn.
Jag själv skulle inte fixa barn, men jobba heltid fixar jag även om jag bara jobbar och sover på vardagarna.

Jag är själv stor miljövän. Men menar ni att ni alla som vill se minskat barnafödande hellre importerar folk från andra delar av världen istället?
Man kanske skulle börja dela ut kådisar i u-länderna istället? Lobba för fri abort i hela världen så alla barn får känna sig välkomna och inga föds i onödan?
Inget fel med reglerad invandring dock, och så länge allt är uppbyggt som det är, så måste en liten befolkningsökning ske. Allt är uppbyggt så. Kommuner tävlar om befolkningen t.o.m. För vuxna människor, de allra flesta, genererar pengar. Pengar smäller tyvärr högre för gemene man än minskad befolkning för miljöns skull.
Ingen generation vill ta den ekonomiska smällen och minskad välfärd som en minskande befolkning skulle föra med sig. Isåfall skulle vi behöva införa kollektivt självmord för 75-80-åringar eller importera massor av arbetskraft för att ta hand om alla äldre.
För att en normal befolkningsökning ska kunna ske, så att allt i samhället ska kunna löpa smidigt behöver barnafödandet ligga på 2.2 per kvinna. Tror att den siffran ligger på 1,7 per infödd kvinna.

Har bara sett dom på teve (fam annorlunda)  och de familjerna verkar ju fantastiska!? Jag förstår inte varför de har så många barn men huvudsaken att de tar hand om dem på ett bra sätt förstås! Skulle det flytta in en åttabarns-familj i min BRF där ungarna springer i trappen och skriker och tvättstugan aldrig är ledig...DÅ fick jag säkert fördomar.

Jag är själv nummer 9 i en stor barn-skara och utifrå erfarenheterna från min uppväxt har jag valt att själv bara ha ett barn.

Därför tycker jag att många barn i en familj börjar redan vid 2 barn. Men många barn som är till nackdel för barnen redan vid 2, eller 4.

Från mina erfarenheter vet jag att om det är så många barn som 9 så blir de yngsta mer uppfostrade av sina syskon än av sina föräldrar. Barnen får väldigt lite tid med sina föräldrar. Väldigt lite hjälp på alla sätt.

Jag tycker att föräldrar som väljer att skaffa många barn är egoistiska idioter, som inte tänker på barnens bästa utan mer på sig själva. En del vill heller inte jobba och ser många barn med mycket barnbidrag som något ekonomiskt substitut till jobb. Idioter!

Jag är ju bara ett exempel.

I min familj fanns ingen ordning, inga läggtider, inga städrutiner, aldrig veckopeng, aldrig lördagsgodis, aldrig godnattsagor, aldrig läxläsning... Det var kaos.

Middagen var oftast te och mackor. Tack skolan för alla goda luncher!

Men visst det blev ju folk av mig. Jag ville ha mina föräldrars uppmärksamhet och försökte på många sätt. Jag gick bland annat ut gymnasiet med 4.9 (har nu ett mycket välbetalt jobb).

Jag började också jobba som 15-åring. Jag fick ju aldrig någon vecko-peng och några pengar vill man ju faktiskt ha för att kunna göra saker med sina kompisar. Fortsatte sedan med att jobba kvällar, helger, lov under hela gymnasietiden och även under universitetet. 

Jag kan inte säga att jag har någon nära relation till mina föräldrar, inte mina äldsta syskon heller... Den äldsta flyttade, flydde, ju också hemifrån när jag bara var något år gammal...

Mannen är en idiot det är självklart. Kvinnan bör också ta ansvar över vem hon väljer som pappa och över hur många barn hon sätter till världen. Mannen har redan vid första barnet visat sig vara en totalt oduglig man/pappa. Bör inte kvinnan vara den som steppar upp och tar ansvar då? Bör inte hon tänka på barnen och sluta föröka sig med den mannen? Har hon inget ansvar som förälder? Har hon inget ansvar över sin egna kropp?

Om INGEN av föräldrarna har förmåga att ta ansvar, tänka på barnens bästa eller familjens ekonomi så är ju båda odugliga föräldrar. Det går inte att skaffa massor med barn med samma odugliga man, en man som redan från början vägrar ta ansvar, och sedan gnälla om att allt är hans fel.

Kvinnan har redan efter barn ett valt att föda resten av barnen trots att hon vet att dessa barnen får en dålig pappa och växa upp i en dålig relation med en trasig mamma.

Vi bor inte i ett land där kvinnan måste lyda sin man.

Det går inte att säga - Han vägar ta ansvar över barnens liv så därför behöver mamman inte heller ta ansvar.

( undantag om kvinnan och mannen är utvecklingsstörda, då ligger ansvaret hos socialtjänsten att hjälpa barnen)

Oj. Här flödar verkligen fördomarna :). Kan väl konstatera att vår familj är undantaget som bekräftar regeln.

Fem barn. Mellan 1-17 år. Kärnfamilj. Båda fasta jobb med god ekonomi. Delad föräldraledighet. De stora barn uppfostrar INTE de små. Mer närvarande föräldrar än vad vi är till våra barn är det svårt att vara. Det är det absolut viktigaste i livet för mig/oss, att vara närvarande och att barnen vet att vi alltid finns där. Kan helt ärligt säga att våra barn får mer uppmärksamhet än våra vänfamiljer med två barn ger sina. Ett exempel är att det enbart är jag och en förälder till som alltid sitter med och tittar på sonens träningar. De andra släpper av sina barn och verkar ha noll intresse utav att se dom spela.

Vår stora son har haft tufft i skolan och hotats med att få gå om. Vi har hjälpt honom igenom terminen och han har nu lyckats med ta sig igenom utan att få gå om. Medan kompisen får gå om trots att han kommer från en familj med två barn.. föräldrarna verkar inte bry sig nämnvärt.

Känns som att många skaffar barn bara för att man ska. Två barn tätt för att få det överstökat. Överstökat? Låter tråkigt tycker jag. Sen jobbar de heltid och barnen uppfostras mest på förskolan. Och det skulle vara bättre än att bo i en familj med flera barn där man verkligen alltid står upp och finns för varandra? Märkligt hur en del resonerar. Tyckte i och för sig också att fembarnsfamiljer var lite konstiga när jag själv bara hade två. Verkade jobbigt och omöjligt att klara av så många barn vilket jag nu vet att det såklart inte är så länge man har ett genuint intresse för föräldraskap.

Alla våra barn är noga planerade och önskade. Varför vi skaffat fem? Av längtan efter att få vara med om det största en gång till. Känner oss otroligt rika. De små barnen tillför så oerhört mycket glädje i hela familjen som vi alla gått miste om om vi stannat vid tex 2-3 barn.

Vi har INTE barnen som enda intresse. Vi reser, åker på skidsemestrar mm mm. Tränar. Jag fullkomligt älskar mitt jobb! Aldrig någonsin levt på bidrag.

Vi har stor familj för att vi känner att vi är fullt kapabla att vara bra föräldrar och göra bra människor av fem stycken helt enkelt.

Det skulle väl vara ur miljösynpunkt som vi har gjort fel då.. det kan jag hålla med om och visst är det egoistiskt. i övrigt är vi en väldigt välmående och kärleksfull familj som ger våra barn precis lika mycket som en tvåbarnsfamilj kan erbjuda.

De flesta jag träffat som har mer än fyra barn är antingen från andra delar av världen eller personer som försöker kompensera för tillkortakommanden i sitt liv,,,

Människor får väl göra som de vill,-men då får de ju gärna kunna försörja och ta hand om de barn de sätter till världen och inte förlita sig på att samhället gör det.

Jag tänker att man tar en ganska stor risk.

- Man behöver en större (och troligen dyrare) bostad.

- Skulle man separera blir arrangemanget och den delade vårdnaden betydligt mer komplicerad.

- En ekonomisk förändring som exempelvis bli av med jobbet, sjukskrivning, m.m. Får större konsekvenser eftersom man har fler munnar att mätta.

- Svårare att förverkliga sig själva (karriär, egen tid, m.m.)

- miljöaspekten och överbefolkning

Jag känner två familjer med 7 barn vardera och jag skulle aldrig gå samma väg, jag tycker helt enkelt inte att samhället är gjort för det.

Skulle man införa en regel att man max får ha två barn per familj skulle jag faktiskt inte vara helt främmande för förslaget.

Dina erfarenheter säger bara hur det var i din familj, de kan inte ge dig kunskap om hur det är i alla andra stora familjer.

Mina äldsta barn var tonåringar när de två sladdisarna föddes. Även om de får hjälpa till som barnvakt ibland (som de får betalt för), så har de aldrig uppfostrat småsyskonen. Faktum är att jag och maken har sagt till våra äldre barn att det inte är deras sak att förmana/uppfostra sina småsyskon. Sedan förekommer det en del sådant ändå när man bor under samma tak, men det har ingenting med familjens storlek att göra, utan mer åldersskillnaden mellan barnen.