Fel att skaffa barn tätt?

Det finns väl inget rätt eller fel. Olika familjer gör olika och olika konstellationer ger olika problem och glädjeämnen. 

Fördelarna med att ha dem tätt är ju att dom har liknande behov, och när man är ändå inne i det, dom kräver ungefär samma sak. Det är ju samtidigt en nackdel, dom konkurrerar om samma behov och det kan vara svårt att räcka till, på samma sätt för båda.

Detsamma gäller om man har långt emellan, dom har inte samma behov, och det gör det i vissa situationer enklare, tex läggning vid olika tider, olika leksaker osv osv. Men samtidigt, svårt att lyckas hitta aktiviteter som passar alla, alltid någon som är "för liten" eller "för stor". 

Jag är nöjd med att ha 5 år mellan mina barn, det funkar bra, dom tycker om varandra, men konkurrerar i princip aldrig med varandra. Dock trist att vi sällan kan göra saker tillsammans, tex är lilla för liten för att hänga med i skidbacken eller i MTB-banan. 

Tror dock att det hade gått utmärkt med barnen tätt också. Då hade man ju löst de situationerna som uppstår, och tyckt att det funkade bra.

Jag är tätt i ålder med mina syster och jag har inte direkt några skador av det i vuxen ålder :) är äldst

Med tanke på din ålder så skulle jag skita i vad andra säger och testa göra syskon tidigt för att se hur det går. Behövs det någon hjälp så har ni mer tid till det :)

Jag har tre barn som idag är 18,17 och 16 så de är tätt. 17 mån mellan de äldta två o 18 mån mellan de två yngsta .. Som små lekte de jättebra ihop ...o bråkade jättebra ihop ..idag bråkar de ibland såklart...tre tonårstjejer ...men överlag så har de haft och har stor glädje av varandra...även om de varit osams precis som de flesta syskon är då o då har de ändå alltid haft någon att leka med. Jag frågade de två som är hemma just nu om de tyckt det varit jobbigt att vara så tätt ( äldsta o yngsta) o båda svarade " nej" , de önskade inte att det vait längre mellan dem . Det jag gjorde när de var små var att se till att de fick vara ifred om de hade kompisar hemma..det var ingen självklarhet att syskonen fick vara med.På förskolan gick de aldrig på samma avd -fanns två "äldsta avd" så när de två äldsta gick där gick yngsta på " mellan avd" o när yngsta skulle börja på " äldsta avd" började äldsta barnet i förskoleklass ..fritids gick de alla tillsammans men då hade de sina egna klasskompisar att leka med också...

Mellan mig och min syster skiljer det nästan precis ett år. Jag är den äldre. Vi har en väldigt bra relation idag i vuxen ålder. När vi var barn så lekte vi glatt och bråkade rejält emellanåt. Ingen av oss upplever nog sig ha lidit av mindre uppmärksamhet från föräldrar för att vi är födda tätt. Jag tror snarare att det är fördel för vi känner varandra utan och innan. De bråk vi hade när vi var barn brukar vi skratta gott åt idag. Särskilt de fall när någon av oss lyckades lura våra föräldrar att allt var den andres fel men det i verkligheten kanske var tvärtom. Syskon är ens familj inte bara när man är barn utan hela livet om man har tur.

Det är givetvis inte elakt! Förstår inte hur folk kan säga så, fattar de inte att barn inte är en beställningsvara? Samma sak tvärtom, att ha synpunkter på att någon har för långt mellan barnen. Om de kommer överens eller ej beror ju på deras personlighet, inte på åldersskillnaden. Tänk också på att småbarnstiden är en väldigt kort del av hela livet så bråkar eller leker de då är det ändå viktigast hur de fungerar ihop under hela sin långa vuxentid.

Jag har 3 döttrar på 14, 12 och 10,5 år. Det är en fördel snarare med tätt. De har glädje av varann och vi kan göra saker tillsammans som alla gillar.

Den bästa tjänsten du kan göra dig själv och dina barn är nog att inte vara så förbaskat skitnödig och noja kring minsta lilla grej ;)

Barn kommer när de kommer, om de gör det alls och det finns inget rätt eller fel, utan kritiken som riktas mot föräldrar med barn födda tätt gäller i princip alltid HUR de hanterar det. Jag har både bra och dåliga exempel på hur det funkar att ha syskon tätt i min bekantskapskrets och den gemensamma nämnaren i det lyckade fallen är att man är två engagerade föräldrar så att varje barn kan få det omhändertagande det behöver. De dåliga exemplen handlar i regel om relationer där man av olika anledningar valt att gå all in på kvinnofällan och där kvinnan helt enkelt inte själv hinner hantera två eller fler uppmärksamhetskrävande småbarn och hela hushållet och all planering helt utan stöttning från spermadonatorn.

Jag har 13 månader mellan mina ungar. Det var inte planerat men jag hade inte velat ha det annorlunda. Jag var fortfarande kvar i bebisbubblan när andra barnet kom så omställningen var inte så stor. Hade äldsta barnet börjat bli mer självständig så hade jag troligtvis aldrig orkat börja om igen. Vi kunde hela tiden anpassa livet efter yngsta utan att äldsta behövde stå tillbaka. Resor och leksaker till exempel. Skolade även in båda på förskolan samtidigt. Har ofta hört att vissa aldrig skulle vilja ha två barn i blöjor samtidigt. Det upplevde jag vara det enklaste av allt. Skötbordet stod kvar så länge båda låg ner vid blöjbyte, när vi väl gjorde oss av med det visste vi att vi aldrig behövde fixa ett nytt. Jag älskade att ha småbarnsåren avklarade och veta att jag var klar med den fasen av livet. 

Nu är ungarna snart tonåringar och även om det stundvis är utmanande med två små vuxna som tror att de vet bäst och börjar bli vassa på att argumentera för sin sak, så älskar jag att de blir äldre och mer självständiga. De är själva hemma längre stunder på dagarna ibland och den äldsta behöver inte känna att hon ansvarar för den yngre. De är bästa vänner men bråkar givetvis som alla syskon gör. Det jag tycker har varit jobbigt genom åren är att jag alltid propsat på att de ska ha "egna" vänner. Syskonet ska inte alltid behöva vara med och leka. Ibland har jag krävt det men självklart ska de få umgås själva med kompisar även här hemma när syskonet också är hemma. Jag gillar fortfarande att vi kan synka dem utan att det känns orättvist för någon. De slutade fritids samtidigt och gick istället hem tillsammans de dagar de slutade skolan samma tid. De fick varsin mobil samtidigt eftersom behovet fanns för båda. Vi kunde börja titta på filmer och spela spel som även vi vuxna uppskattar utan att yngsta riskerar att inte hänga med. 

Vi har haft fördelen att ha haft två ansvarstagande vuxna i huset under hela deras uppväxt och har kunnat vara närvarande och engagerade, det har såklart underlättat. 

Tycker inte att det är elakt.