Dåligt äktenskap sedan vi fick barn

Han ville inte ha barn.
Så som det är för de allra flesta män.

De flesta män blir pappa mest därför att kvinnan vill det.
Mannen vill fortsätta vara tillsammans med kvinnan och ett villkor för att få vara det är att de skaffar barn tillsammans.
Ofta är det så att män i allmänhet "går med på" att skaffa barn, medvetet eller omedvetet. Många kan säga att de vill skaffa barn, de försöker intala sig själva och kan få sig själva tro att de verkligen vill skaffa barn, även om de innerst inne inte har satt sig in i situationen och trots att de inte är säkra på om de verkligen är motiverade och har den mycket starka egna viljan och drivkraften.
Många tvivlar men väljer ändå att trycka undan sina egna tvivel.

Att bli förälder utan att själv ha en mycket stark egen vilja till det eller utan att ha en mycket stark egen drivkraft till att bli pappa, utan att vara mycket motiverad, gör att situationen blir extremt svår att hantera, särskilt svår att känslomässigt hantera, när mannen står inför sanningen och fullbordat faktum.

Kvinnor utgår från sig själva (eftersom alla utgår från sig själva).
De har det biologiskt nedärvt, och dessutom genom påverkan av bl a andras och egna förväntningar, traditioner och miljö, så har en stor majoritet av kvinnor (kvinnor i relation) en mycket stark egen vilja och en extremt stark egen drivkraft till att skaffa barn.
Där uppstår ofta situationen att barn blir ett villkor för fortsatt relation, även om villkoret ofta är outtalat och undermedvetet.
Eftersom kvinnor utgår från sig själva så saknar de i allmänhet förmåga att förstå, och i väldigt många fall, för att skydda sig själva, saknar tom vilja att försöka förstå, att mannen saknar den grundläggande förutsättningen för att föräldraskap och relation båda ska bli bra tillsammans.

I den nya relationen där barn kommit in prioriterar kvinnor i allmänhet barnet, kärlek och närhet med barnet, före relationen med mannen. Före närhet, sex och kärlek med mannen. Detta bl a tack vare den extremt starka drivkraften och bl a av nedärvda naturliga och biologiska orsaker.
Mannen är i allmänhet helt oförberedd på att bli nedprioriterad, han utgår från sig själv, och han prioriterar fortfarande kärlek, närhet och sex med kvinnan, bl a av nedärvda biologiska orsaker, före han prioriterar barnet.

Kanske var det en gång naturens ordning att kvinnan prioriterade att ta hand om avkomman så att den överlevde medan det var meningen att mannen så snart som möjligt skulle prioritera att så sin säd i nästa hona, för att säkra artens fortlevnad? Särskilt i tider då barndödligheten var stor så var det naturens bästa val att prioritera kvantitet, alltså att så många honor som möjligt blev med barn?

Både kvinnan och mannen har självfallet mycket svårt att förstå den andra parten, eftersom man står så långt från varandra i prioriteringar och förståelse, därför att båda enskilt utgår från sig själva.

Så som någon annan redan har skrivit, det är ett mycket vanligt problem och förmodligen det allra vanligaste relationsproblemet bland föräldrar.

Se till att ta kompetent professionell hjälp. Bra terapeuter är mycket vana och övade i att hjälpa personer och par med dessa problem.

Jag har aldrig sagt att det gäller alla män.
Och jag har inte sagt att det gäller just din man eller just de de män som du påstår att du känner.
Just alla dessa kan kanske tillhöra undantagen, även om jag tvivlar...

Missade du den delen jag skrev:
"Ofta är det så att män i allmänhet "går med på" att skaffa barn, medvetet eller omedvetet.
Många kan säga att de vill skaffa barn, de försöker intala sig själva och kan få sig själva tro att de verkligen vill skaffa barn,
även om de innerst inne inte har satt sig in i situationen och trots att de inte är säkra på om de verkligen är motiverade och har den mycket starka egna viljan och drivkraften.
Många tvivlar men väljer ändå att trycka undan sina egna tvivel."

Och:
"De flesta män blir pappa mest därför att kvinnan vill det.
Mannen vill fortsätta vara tillsammans med kvinnan och ett villkor för att få vara det är att de skaffar barn tillsammans."

Allt detta kan självfallet vara mer eller mindre i omfattning, mer eller mindre medvetet, det kan ligga mer eller mindre dolt i det undermedvetna. Men trots detta finns det någon del av det där, i större eller mindre omfattning, för väldigt många män.

Hur kan du vara helt säker på att det inte fanns någon enda gnutta av det hos din man?
Hur kan du vara säker eller ens ha den minsta lilla aning om vad som ligger dolt och undermedvetet hos de män som du inbillar dig att du känner?

Men den allra viktigaste frågan till dig:
Hur kan du inbilla dig själv att du är säker på att inget av det jag sagt i någon del  skulle kunna stämma in på TS man???

Det var du som svarade ett generellt Nej på mitt inlägg,
så du har generaliserat bra mycket mera än jag.
Jag har redan från början varit tydlig med att det inte gäller alla, så jag har inte generaliserat så grovt.

Om du har det minsta lilla intresse och den minsta lilla kunskap i ämnet så vet du att för det jag skriver saknas verkligen inte belägg.

Det räcker nog med 15 minuters googling så finner du något belägg för det jag skriver.
Om du är tillräckligt intresserad för att lite mera ingående studera ämnet så kan du snart skaffa dig kunskap om att det faktiskt finns väldigt många och goda belägg för det allra mesta som jag har skrivit.

Men jag förstår, och kan läsa i flera inlägg, att det är mest bekvämt för många att rent generellt avfärda allt det jag skrev,
och enklast att försöka inbilla sig själv att det inte finns något som helst belägg för någon enda del av det jag har skrivit.

Någon har ju också medgivit att det ligger en hel del i det jag har skrivit, även om det kanske är mest bekvämt att försöka finna andra orsaker och förklaringar. 

Men det är självfallet upp till var och en hur man vill välja att förhålla sig till det här ämnet, om man vill vara öppen för olika beskrivningar och orsaker eller om man har behov av att blunda och sluta sig i sin egen mest bekväma uppfattning.

Så du menar att tusen miljoner år av evolution, av nedärvda egenskaper och biologi helt saknar betydelse? I detta finns inga skillnader mellan kvinnor och män? 

Om det inte finns helt avgörande skillnader mellan kvinna och man så undrar jag i så fall, kan både kvinna och man amma sin avkomma?

Det du skriver ger sken av att du menar att hur man strukturellt tränas och hur man uppfostras skapar förmåga att amma sin avkomma och med rätt strukturell träning och med rätt uppfostran så skulle då även män få förmåga att amma sitt barn?

Du pratar om rättvisa i arbetsfördelning och liknande.
I mitt inlägg pratade jag om hur helt naturliga och nedärvda egenskaper medför avgörande skillnader i hur kvinna respektive man känslomässigt prioriterar efter att barnet har blivit fött. Denna avgörande skillnad i prioriteringar är för mig inte alls märkvärdigt utan nedärvt och helt naturligt. Framförallt har biologiska skillnader för mig ingenting att göra med hur man strukturellt tränas eller hur man uppfostras.

Men jag är öppen och självfallet beredd ändra mig så snart någon man har tränats strukturellt och uppfostrats rätt så att han har fått förmåga att amma sitt barn.

Tack för ett mycket intressant inlägg. Även om jag inte tror att jag klarar av att riktigt förstå det..?

Imponerande och helt otroligt att ert sexliv peakade under just de förutsättningar och omständigheter som du beskriver.
Du måste vara unik som kände så där, som upplevde det så som du beskriver, och ändå lyckades du medverka till att sexlivet peakade!

För du menar väl inte att ert sexliv var helt och hållet obefintligt, eller att de saker du beskriver var ännu värre för dig, innan barnen kom?

Den allra viktigaste frågan till dig:
Hur kan du vara säker på att inget av det jag sagt i någon del skulle kunna stämma in på TS man???

Oj, då...
Jag känner absolut inte igen mig i din generella beskrivning av män, 
faktiskt vara sig om kvinnor eller män.

Hur tänkte du när du gjorde ditt val,
när du valde till dig själv en man och en pappa till dina barn som prioriterar att titta på fotboll och som lever livet på ett sådant sätt som du beskriver?

Rent generellt, grundat bl a på alla sådana trådar här på FL, undrar jag om inte kvinnor har något som helst ansvar för sitt eget val av man?

Du väjer medvetet att missförstå, kanske för att försöka ta udden av och nedvärdera det jag egentligen skrev i inlägget?

Jag vill verkligen inte bara kivas (bara lite...) utan jag försöker bredda och ge fler perspektiv.
Jag tycker verkligen inte det som du försöker tillskriva mig, var skulle jag ha sagt det?

Jag tycker absolut att det är bra för barnet och för pappan, och för mamman, att pappa och barnet utvecklar och har en aktiv och god relation och att pappan lika aktivt tar ett ansvar. Självfallet också med föräldraledighet, åtminstone i de fall mamman verkligen vill det eller åtminstone kan acceptera det.

Jag har aldrig sagt att amningen i sig skulle vara en svårighet eller hinder av någon betydelse.
Det är bara ett exempel som tydligt bevisar att det finns faktiska och helt avgörande biologiska och fysiska skillnader mellan kvinnor och män.

Så jag ber dig att inte tillskriva mig sådant som jag faktiskt inte har sagt.

Det berodde mest troligt på att han ville inte ha barn.
Så som det är för de allra flesta män.

De flesta män blir pappa mest därför att kvinnan vill det,
och i viss mån pga av påverkan från övriga omgivningen, kultur och en hel massa andra liknande orsaker.
Men om vi ska vara ärliga och objektiva så i störst allmänhet har de flesta män inte alls motsvarande extremt starka vilja och drivkraft som de flesta kvinnor i allmänhet har.
Mannen vill fortsätta vara tillsammans med kvinnan och ett villkor för att få vara det är att de skaffar barn tillsammans.

Både du och ditt ex hade självfallet mycket svårt att förstå den andra parten, vilket är helt naturligt eftersom man står så långt från varandra i prioriteringar och förståelse.

Men hur tänkte du när du valde honom till din man och som pappa till ditt barn?

Som mamma till sitt högst önskade barn så väljer de allra flesta kvinnor som en helt naturlig självklarhet att prioritera sitt barn,
man prioriterar överlevnad och välmående för sin avkomma som man har ansvaret för att ha fött.

Hur tänker du när du ger rådet till en mamma att hon ska lämna ifrån sig sitt älskade och hett önskade barn till en annan person som kanske inte på samma sätt har önskat detta barnet, som inte på samma sätt prioriterar barnets väl och ve?

Om en mamma älskar sitt hett efterlängtade barn så tycker jag att det är ett dåligt råd att säga till den mamman att lämna barnet i händerna på en annan människa som kanske inte alls vare sig är motiverad, har lika god förmåga, eller ens ett lika  stort intresse, för att sörja för barnets väl och ve.
Jag tycker det är märkligt att många kvinnor ger sina medsystrar dåligt samvete för att de högst av allt prioriterar sitt barns väl och ve.

Som mamma vill man barnets bästa och det är helt naturligt ens allra högsta prioritet. Det står över allt annat i världen.

Att uppfostra eller straffa en man är nog för de allra flesta mammor inte alls lika prioriterat och står sannolikt inte alls över barnets bästa och allt annat i världen.

Jag är övertygad att det berodde mest troligt på att han ville inte ha barn. Innerst inne och djupt inom sig så hade han inte alls samma starka vilja och drivkraft som du att skaffa barn. 
(Precis på samma sätt som det är för de allra flesta män.)

Mest troligt ville han fortsätta vara tillsammans med dig och han uppfattade det, medvetet eller bara undermedvetet, att ett villkor för att få vara det var att han gick med på att ni skaffade barn.

Men om det inte var så utan det är som du säger, han var bara en bekväm man, han var en man som prioriterade sin egen bekvämlighet före dina behov,
han var en ren och simpel egoist,
han älskade inte dig utan bara sig själv, trots att du ägnade timmar och åter timmar genom åren att förklara så fattade han inte.

Hur tänkte du då när du valde honom till din man?
Hur tänkte du när du gjorde ditt val att skaffa barn med denna mannen?

Självfallet har du gjort ett aktivt val när du valde honom till din man.
Ingen man får vara tillsammans med en kvinna om inte kvinnan väljer att vara tillsammans med honom
(det gäller åtminstone för alla svenska kvinnor).

Man väljer inte varandra på lika grund. 
Mannen visar upp sina fjädrar och förmågor, han glänser och försöker förföra efter sin bästa förmåga, för att få bli vald och accepterad av kvinnan.
I vissa enstaka fall händer det att en kvinnan väljer till sig en man som inte ens har några fjädrar, en man som inte glänser särskilt och som knappt har någon förmåga, han har inte ens behövt försöka att förföra henne. Ett obegripligt val för alla i hennes omgivning. Men det var väl inte ett sådant val som du gjorde?

Det är alltid kvinnan som avgör valet, det är alltid kvinnan som har avgörandet i sin egen hand och hon som av egen fri vilja väljer att säga ja eller nej.

Du var givetvis inte tvingad att välja honom, eller hur?
Och självfallet var du inte tvingad att välja att skaffa barn med honom, du gjorde ditt eget val att skaffa barn med honom, eller hur?

Hur kan du, liksom väldigt många kvinnor i allmänhet, välja en man för att ni tror att ni ska kunna förändra honom?
Var finner ni stöd för att det är ett klokt val, var finner ni sådant stöd så att ni ens kan inbilla er själva att det ska vara möjligt att helt och hållet förändra en annan  människa?
Var finner du stöd för att just du skulle ha sådan förmåga att du helt skulle kunna förändra den mannen som du har valt?

Kvinnan har alltid möjlighet säga ja eller nej.
Har man då inget som helst ansvar för sitt eget val?

Ja, det är fullt rimligt att du tycker så och det är självfallet en åsikt som du har rätt att ha.
Jag håller med dig!

Men trots det har vi en verklighet att förhålla oss till. Och sanningen är att verkligheten väldigt ofta ser mer ut som den jag beskrivit i mina inlägg.

Du har rätt i att de flesta normalbegåvade vuxna skulle klara det.
Men om det ska fungera och för att man ska se till att klara det på ett bra sätt så krävs det att man har stark vilja och stark drivkraft, att man är motiverad. Då är det allra viktigaste att man har den rätta motivationen och den har man bara om man själv känner att man har valt av egen fri vilja att bli förälder.
Då kan man klara det på ett bra sätt.

Men om du läser mina inlägg så ser verkligheten tyvärr ofta och i allmänhet inte ut så.

Det är inte bara ett antagande utan jag är helt övertygad.

Du var givetvis inte tvingad att välja honom, eller hur?
Och självfallet var du inte tvingad att välja att skaffa barn med honom, du gjorde ditt eget val att skaffa barn med honom, eller hur?

Alla människor har självfallet en innehållsförteckningen (som du kallar det) och givetvis har du eget ansvar för att kolla den innan du väljer att vara tillsammans med honom och framförallt innan du väljer att skaffa barn med honom.
Du väljer själv hur noga du vill vara när du går igenom innehållsförteckningen inför dina egna val.
Precis så som han har ansvaret för att kolla din innehållsförteckning (vilket dock de flesta män verkar ta ganska lätt på...).

Som kvinna har du alltid möjlighet säga ja eller nej.
Du bestämmer själv om du vill vara tillsammans med honom och om du vill skaffa barn med honom.
Han har inte tvingat dig till vare sig det ena eller det andra.
Har man då inget som helst ansvar för sitt eget val?

Är du säker på att det är jag som inte fattar?

Du har ju alla möjligheter i världen att ta reda på så mycket du förmår om en annan människa och om den personens egenskaper och förmågor, att bilda dig en uppfattning om hur den andra ska komma att bli i föräldrarollen, om du bara vill använda alla dina förmågor och med användande av alla till buds stående medel. Och ärligt talat så är det väldigt mycket som går att ta fram, i de allra flesta fall går det få fram fullt tillräcklig info.
Om en person är en god och bra person på alla plan, t ex om personen är född av och uppfostrad av goda föräldrar, med goda mänskliga egenskaper, om man verkligen och på djupet under lång tid har pratat igenom det gemensamma föräldraskapet och vilka förväntningar man har på varandra, så kommer personen självfallet också att med allra största sannolikhet bli en bra förälder.
Om det är tvärtom, om det redan innan man skaffar barn har visat sig att personen nog inte har goda personliga egenskaper och goda mänskliga egenskaper, om man inte i förväg har kommit överens om hur föräldraskapet och relationerna ska bli efter att man skaffat barn, så kommer personen självfallet inte att bli bra, inte bli bättre, när den blir förälder.

Du har också möjlighet blunda för alla dåliga tecken, eller att välja att inte jobba aktivt för att ta reda på allt som går att ta reda på, det är fullt möjligt för dig att blunda för den information som kommer fram och du kan välja avstå från att i djupa samtal komma överens med din partner om vad föräldraskapet och relationen ska komma att innebära när ni skaffat barn.

I ditt fall, likväl som i väldigt många kvinnors fall, så har du med allra största sannolikhet valt det senare alternativet.

Se mitt tidigare svar till Anonym (XXX).

Man kan ta reda på det.
Det skulle åtminstone vara fullt möjligt att i de allra flesta fall ta reda på tillräckligt för att med mycket god säkerhet bilda sig en tillräckligt god uppfattning.

Jag har absolut inte en sådan syn på mannen som du beskriver.
Tvärtom!
T ex är de flesta män rent generellt, i de flesta frågor, inte lika naiva och lättlurade som kvinnor ofta är.
Jag har aldrig påstått att mannen bara står där och blir vald. Nej, tvärtom har jag beskrivit att 
"Mannen visar upp sina fjädrar och förmågor,
han glänser och försöker förföra efter sin bästa förmåga,
för att få bli vald och accepterad av kvinnan."

Självfallet älskar de allra flesta män sina barn, skulle jag ha sagt något annat?

En viktig sak som jag dock har sagt det är att de allra flesta män rent generellt inte alls är lika starkt motiverade som de flesta kvinnor att skaffa barn, eller framförallt inte för att ta hand om barn.

Självfallet påverkas utfallet om det råder brist på egen stark motivation.

De flesta av oss klarar erkänna att det finns biologiska och fysiska skillnader mellan kvinna och man.
Skillnader har självfallet någon betydelse och inverkan!
(Att det rent faktamässigt finns skillnader kan bevisas genom många olika exempel, ett exempel är att män saknar förmåga att amma.)
De flesta kvinnor har generellt mycket starkare egen vilja, egen drivkraft och egen motivation att skaffa barn.
Medan de flesta män skaffar barn, ofta går med på att skaffa barn, för att man vill fortsätta vara tillsammans med kvinnan, och av andra orsaker, dock har män generellt inte samma driv, inte lika stark egen motivation till att skaffa barn och att ta hand om barn.

Självfallet har du gjort ett aktivt val när du valde honom till din man och honom som pappa till ditt barn.

Det spelar ingen roll vilka förklaringar (bortförklaringar) du kommer med, jag är ändå övertygad att du har fått flera varningstecken på vägen, innan du bestämde dig för att skaffa barn med honom.
Självfallet har du liksom alla mycket goda möjligheter att bilda dig en mycket god uppfattning om din partners personliga egenskaper.
Om man känner att man själv inte har någon aning så har de allra flesta också möjlighet be om hjälp, råd och synpunkter från sin närmaste omgivning.
Men du valde att bortse ifrån varningssignalerna och/eller du valde att inte särskilt noga undersöka eller bry dig om hans personliga egenskaper.

Din egen drivkraft och din egen personliga vilja att skaffa barn var det som var det viktigaste, det som vägde tyngst och som var avgörande för dig personligen.
I relation det det som var viktigast för dig personligen valde du att inte bry dig om, eller att inte prioritera, vilka personliga egenskaper din partner hade.

Som jag sagt tidigare finns helt avgörande skillnader.
T ex att mannen visar upp sina fjädrar och förmågor, han glänser och försöker förföra efter sin bästa förmåga, för att få bli vald och accepterad av kvinnan. Och han lovar både det ena och det andra för att få chansen vara tillsammans med kvinnan.
I vissa enstaka fall händer det att en kvinnan väljer till sig en man som inte ens har några fjädrar, en man som inte glänser särskilt och som knappt har någon förmåga, han har inte ens behövt försöka att förföra henne. Ett obegripligt val för alla i hennes omgivning.
Var det ett sådant val som du gjorde?

Du var givetvis inte tvingad att välja honom, du gjorde ett  eget val när du bestämde dig för att skaffa barn med honom, det var ingen annan som bestämde det åt dig, eller hur? 
Det är alltid kvinnan som har avgörandet i sin egen hand och hon som av egen fri vilja väljer att säga ja eller nej.

Kvinnan gör sitt val, hon har alltid möjlighet säga ja eller nej.
Har man då inget som helst ansvar för sitt eget val?

Jag påstår absolut inte att jag sitter på hela sanningen eller att något är svart eller vitt.
Men är du helt säker på att det inte ligger något alls i det jag har skrivit?