Ni vars barn varit överviktiga…

Dottern är nu 4,5 år, och har för första gången ett iso-bmi på normalvikt. Hon helammades i princip i 2 år, för hon vägrade att ens smaka på vanlig mat innan dess, och då jag verkar ha grädde i pattarna blev hon riktigt stor... Så sakteligen har hon gått ner, och det vi har gjort är:

- Bara äta på utsatta tider. INGET småätande däremellan.

- Vi föräldrar har serverat allas mat. Är man hungrig när man ätit upp kan man ta mer grönsaker.

- Pratat mycket om olika sorters livsmedel. Vilket djur de kommer ifrån eller hur de växer o.s.v. Vad kroppen behöver för att må bra och för att man ska orka. Varför vi inte äter sött annat än en gång i veckan - för tändernas skull... Här har det hjälpt att min syster är tandhygienist.

- Rört på oss allihopa minst en timme om dagen varje dag.

Sakta men säkert har hon nu hamnat på normalvikt.

Övriga tre barn har alltid snarare legat närmare undervikt än åt andra hållet, och vi föräldrar är och har alltid varit smala (jag ca 19 i BMI och min mam ca 23). Så vanorna har ju ändå alltid funnits där, var nog mest en tidsfråga för amningshullet att försvinna...

Vad skönt ni fått styr på det! Jobbigt detta med hur man pratar med barn om matvanor utan att prata om vikt liksom.

Här är det stora problemet egentligen inte sötsaker osv för det är ju lätt att helt enkelt inte köpa men hon har ingen botten när det gäller vanlig mat. Alltid hungrig och kan alltid äta mer.

Har hon blivit utredd för det? Att hon inte verkar ha någon botten alltså? Hon kanske har PWS?

Annars, prata inte om vikt. Prata om hur hon mår. Prata om mättnad och hunger och sug. Kan hon identifiera vad som är vad? Är hon verkligen hungrig eller har hon till exempel tråkigt? Prata om vad hon äter, fast inte i termer om bra/dåligt. Prata istället om mycket, måttligt, lite. Ha några saker hon får äta/drick hur mycket hon vill av, till exempel smaksatt vatten, hallon och gurka. Kom överens med henne, låt henne få känna att hon är med och påverkar och får bestämma lite själv. 

Ja, tagit tester på BUMM men inga problem. Bara en orimlig aptit och en vikt som ökar därefter. Hon pratar om mat konstant, går igenom sådant hon har ätit, tänker på vad hon ska äta till middag när hon avslutat lunchen, står nästan och spritter av förtjusning när man lägger upp mat åt henne. När maten är slut på tallriken ser hon sorgsen ut, och kan gå och lägga sig på soffan och nästan gråta. Tror aldrig hon sagt att hon är mätt i hela sitt liv.

Otroligt svårt att jobba med detta när hon själv är så hungrig och sugen jämt. Men måste göra något mer effektivt nu - hon är på väg mot rejäl fetma med stormsteg. :(

Min egen mor, som jag är tämligen säker på inte har PWS, hävdar att hon aldrig varit mätt. Hon kan inte relatera till att bli sådär äckelmätt så man bara vill rulla ihop sig i en boll och dö och säger att man aaaaaaaaldrig mer ska äta ...... vad det nu är man förätit sig på.

Hon har aldrig varit så mätt att hon inte kan äta lite till för att det är gott och därmed har hon alltid fått tänka förnuftigt kring mat, portionsstorlek och ändå pendlat i vikt. För hennes kropp säger inte stopp, den inställningen saknas, hon kommer bara till stadiet inte-hungrig. Inte till mätt.

Vi har kommit så långt som att sonen på 4 står still i vikt eller möjligen gått ner nåt hekto. Vi har kämpat med vikten sen han var 8 månader. Han har ingen botten heller. Tjuvar mat om han kan. Får han äta så mycket som han vill så äter han som en vuxen. Det sker endast jul, påsk och födelsedagar. Han får endast dricka vatten, han får mycket grönsaker, inget godis eller snacks, ingen skräpmat, mindre mat än lillebror i mängd, extremt sällan såsmat, mycket sällan fikabröd. Eftersom han är ÄD-barn och vi andra normalviktiga eller riktigt smala så tror vi hans fetma beror på generna. Minsta lilla extra lägger han på sig. Det är en ständig kamp. Att alltid neka mat, vakta, gömma mat och försöka förklara för andra att de inte får ge honom nånting. Om han fick äta som han ville skulle han nog väga minst 35 kg. Hur vi i framtiden rent fysiskt ska kunna hindra honom från att överäta återstår att se. Fasar för skolan...

Min lillasyster hade samma problematik när hon va yngre. Började lägga på sig i 4-årsåldern trots bra mat och aldrig fika, godis eller läsk mer än till fest. Hon tränade även simning 5 dagar i veckan plus tävlade. Vi övriga tre syskon var och är smala. Vet att vi gick hos dietist och att denna även ville träffa hela familjen och blev förvånad när vi andra va mer mot underkanten av normalvikt.

I sena tonåren slutade hon med kolhydrater till stor del. Då började vikten röra sig neråt. Hennes kropp verkar ha svårt att förbränna just detta. Tänker att man kan dra ner på sådant. Inte utesluta men dra ner. Även fylla på med mer grönsaker, dricka mycket vatten. Göra mycket fysiska aktiviteter som familj.

En del kanske oxå behöver lära sig hur mycket mat som är ?normalt? att äta. Träna på att lägga upp. Antar nu redan har kontakt med dietist, annars kanske en sådan kontakt oxå är bra att ta.

Glömde skriva att min syster idag är normalviktig.

Min son var alltid stor, och vi har fått begränsa hans mat sedan han började med fast föda. Vi var tydliga med vad som var en normal portion, osv. Vi pratade med förskolan/skolan, så att de hade samma regler som oss, annars hade han kunnat äta fem mackor till mellanmål... Barnen har aldrig fått gå och ta saker i skåpen hemma mellan målen, och vi har inte haft "extra goda" saker hemma, som tex. polarbröd, oboy, nutella, glass, kakor, sötad yoghurt, juice och riskakor.

Han fortsatte ändå att vara bastant, men blev aldrig riktigt tjock. När han var typ 12-13 började han träna, och så småningom försvann fettet och blev till muskler istället.

Det låter som om ni tänker rätt. Kan ni få henne att (även i skolan och hos kompisar) köra med regeln "halva tallriken grönsaker"? Alltså bladgrönsaker, tomat osv, inte majs...

Tränar hon något? Är hon rörlig i vardagen? (stegräknare?) han hon andra saker att glädjas åt i sitt liv?

Oj, jag tog fel på PWS och någon hormonell störning jag glömt namnet på. Googlade nu. PWS verkar ju vara dels väldigt ovanligt och dessutom medföra allt möjligt annat, som t ex utvecklingsstörning och dålig längdtillväxt så något sådant måste man ju ha märkt på andra saker än vikten? :)

Dottern är både lång och duktig i skolan, började prata rent tidigt och är allmänt skärpt så tror absolut inte aptiten har med PWS att göra!

TS, har ni funderat på att försöka få över henne på LCHF-kost, dvs ta bort kolhydraterna i mesta möjliga mån? Jag har alltid haft problem med övervikt men mått väldigt bra på lchf, kunnat stå stilla i vikt långa perioder (år) med det. Det tar liksom bort suget, upplever jag, man äter mer tills man är nöjd men överäter inte. 

Har barnet PWS måste man låsa in maten. De äter upp allt de får tag i, plockar från marken mm Låter man kylen stå olåst är den länsad, hela paket med smör försvinner, de äter frusen mat och allt de kan komma över. De med PWS har också utvecklingsstörning, beteendeproblem, hälften så mycket muskelmassa som ett vanligt barn (de är alltså väldigt sent utvecklade fysiskt) och andra symtom som absolut hade märkts vid det här laget. 

A. Jag själv. Jag blev överviktig i mellanstadiet för jag var inte fysiskt aktiv och då gjorde lösgodiset sitt intåg i svenska hem. Så en stor påse godis varje fredag och gärna lite goda efterrätter hos mormor och morfar samt glass hemma räckte för att tippa min viktbalans. Jag köpte också mer godis för mina fickpengar i veckorna ibland och smygåt. I högstadiet fick jag panik för jag ville inte vara tjock, och drog helt enkelt åt bältet för hårt i midjan så jag inte kunde äta så mycket. Slutade äta skollunch utan åt bara knäcke och morötter, och slutade svulla kanelbullar och rostmackor hemma efter skolan. Efter ett år och en växtspurt var jag smal som en modell.

B. En familj i släkten har två flickor med två år emellan. Den ena har alltid varit smal på gränsen till undervikt, den andra var rejält rund redan som sjuåring. De har försökt allt- psykolog, dietist, kostschema, avslappningsövningar, gå med henne på promenader, testa idrotter, locka med mutor osv osv. Inget hjälpte trots två engagerade föräldrar och tjejen blev beviljad GBP op vid 23 års ålder. Först blev hon smal men nu efter tre år är hon tyvärr rätt rund igen. Det verkar vara delvis genetiskt, hennes far kämpar för att hålla vikten och hennes farmor har samma kroppsbyggnad, medan mammans sida är smala.

C. Annan familj i släkten har en pojke och en flicka medr fem år emellan- samma där. Pojken är så smal att skolhälsan oroar sig och får trugas i varenda matbit, medan storasyster började tidigt med att länsa godisskålar och gömma mat på sitt rum. Dock ville hon inte vara tjock heller och fick börja med flera olika idrotter och det funkade bra genom högstadiet då hon blev normalslank. På gymnasiet blev hon vegetarian och har nu börjat lägga på sig igen, troligen blir det för mycket kolhydrater då, samt att plugget tar mer tid så aktiviteten har minskat.
Där finns en mamma som har stark tendens att lägga på sig och har använt en del extrema bantningsmetoder genom åren, och en pappa som försöker hålla formen och gå ner några kilo när det blir för mycket gott.

Eftersom få familjer ger ena barnet nyttig mat och andra barnet onyttig mat och det ändå skiljer så mycket mellan dem så måste man se till individen tror jag, vad som gör att hon eller han äter för mycket eller känner så mycket mer sug/hunger.