Min 16 åriga dotter mår inte bra
Vet inte vad jag ska göra, hur jag ska vara, vad jag ska säga längre.
Min fina dotter är en mycket bestämd tjej som vill ha det på sitt sätt och helst när hon själv vill. Hon hade redan på förskolan problem med det sociala samspelet vilket fortfarande är ett problem. Detta har gjort att hon varit mobbad sedan 2:an, s.k. tyst utanförskap, inga kompisar, sist vald osv. Hon har mått psykiskt dåligt och i 7:an började hon gå hos kuratorn på skolan. Jag kontaktade också ungdomsmottagningen och hon började gå där också.
För ca 2 år sedan då hon var 14 eskalerade allt. Hon ansåg att vi som familj inte brydde oss om henne, Vi sket fullständigt i hur hon mådde och gjorde ingenting för att hon skulle må bra, hon försökte rymma och hon ville flytta till fosterfamilj och psykologen på ungdomsmottagningen gjorde en orosanmälan.
Vi blev helt paffa både jag och hennes pappa. Vi anser att vi varit närvarande och kärleksfulla föräldrar. Mycket kärlek och närhet gentemot barnen. Vi har bekräftat både henne och hennes syster. Gjort massa saker tillsammans, utflykter, busat hemma, spelat spel, anordnat kalas och kompisträffar, pysslat, rest och stöttat deras aktiviteter osv. Vi har haft bra ekonomi, bra förutsättningar.
Kärleken hade dock försvunnit för många år sedan mellan mig och pappan, vi levde som vänner under samma tak, sällan oense och bråkade aldrig men kanske har barnen ändå märkt att allt inte var tipp topp. Jag gjorde nästan allt i hemmet medan han ägnade tid åt sina hobbies. Jag var den som uppfostrade barnen, roddade med allt kring dom osv och detta har väl gjort att jag blev den tjatiga mamman och han blev den snälla pappan liksom.
Nåväl. Vi vände denna orosanmälan till en orosansökan då vi kände att vi behövde hjälp och stöttning med hennes mående. Under denna procedur med socialtjänsten begärde jag skilsmässa och flyttade och här började "helvetet". Dottern vände all sin frustration och ilska mot mig. Nu var det bara jag som sket i henne, inte älskade henne m.m. Socialtjänsten la ner orosanmälan/orosansökan och ansåg att vi skulle gå på familjesamtal vilket vi gjorde men de kom till insikt om att problemet ligger hos dottern, misstanke om autism så vi blev ombedda att kontakta BUP som nu erbjudit henne vård men hon står på väntelista.
Jag gör ALLT jag kan för att få henne att känna vilken underbar tjej hon är, Talar om hur mycket jag älskar henne och hur mycket hon betyder för mig, hittar på saker att göra tillsammans såsom att fixa våra naglar, fika, åka på spa m.m. Detta trots att hon valt att bo hos pappa på heltid, ofta påpekar hur dum i huvudet jag är, hon vill aldrig mer se mig och jag älskar henne inte, skiter i henne, lägger allt på henne osv. Jag är absolut inte felfri, gör fel som alla andra men jag är noga med att prata och förklara och ber om ursäkt då jag reagerat/agerat felaktigt.
När vi väl gör dessa saker ihop så är hon hur go som helst och ibland är allt toppenbra men så händer något och allt börjar om. Har kommit underfund med att jag får ta emot hennes vrede om det sker något jobbigt i skolan eller med kompisar osv. Hon tog nog vår separation hårt också men pappan och jag är vänner och skilsmässan gick hur bra som helst.
Nu orkar jag inte längre. Känner mig totalt hjälplös och uppgiven. Spelar ingen roll vad jag gör eller hur mycket jag förklarar för henne att jag älskar henne över allt annat. Att hon är fin både på utsidan och insidan. Spelar ingen roll att jag hittar på och gör saker med henne, ger henne saker/pengar. Oavsett vad så älskar jag henne inte, jag struntar i henne och hennes mående och jag får höra hur hemsk och vidrig jag är.
Tack och lov har vi en dotter till som inte alls känner som henne, hon och jag är otroligt nära. Och nära och kära jag diskuterar problemen med som följt oss och familjen och som bedyrar att jag (vi) inte gjort något fel som föräldrar osv. Annars hade jag nog blivit galen och trott att jag är en dålig mamma fast jag inte vet vad jag gjort för fel.
Min största skräck när jag fick barn var just detta att de inte skulle känna sig älskade vilket jag själv växt upp med då mina föräldrar var alkoholister.
Någon med liknande erfarenheter? Vad är bäst, ska jag låta henne vara eller fortsätta finnas där och själv bli ledsen och besviken hela tiden. Jag håller på att bli helt knäckt. Ibland klarar jag inte av att sköta mitt arbete. Jag sover dåligt osv