Skamkänslor efter planerat kejsarsnitt

Fina ni är, jag känner verkligen ert stöd. Det är fint att tillåta sig att känna allt. Det kan absolut handla om en sorg över att ha ?missat något? och ja, jag tror också det är en nyckel att acceptera alla känslor och vara snäll mot sig själv, och inte döma. Tror också verkligen att detta kommer vara såå avlägset om ett tag, när bebistiden är över och allt handlar om annat.

Ts. Jag skulle i ditt läge söka samtalshjälp för att få hjälp att bearbeta detta.

Jag fick hjälp via en kurator på kvinnokliniken. 2 samtal med henne gjorde att jag kunde släppa min förlossning och gå vidare.

Dina känslor är helt normala och beror tyvärr troligtvis till viss del på andras nedvärderande syn gällande snitt.

Dina barn kommer inte må dåligt av att de förlösts via kejsarsnitt. Och kejsarsnitt är verkligen inte den lätta vägen ut heller?

Gällande första barnet som låg i säte så undrar jag om du fått information om riskerna med vändningsförsök? Det är förenat med en hel del risker och heller inte en särskilt trevlig upplevelse. Det var absolut befogat av er att tacka nej till det.

Gällande barn två så ökar risken för livmoderruptur efter ett kejsarsnitt.

Värkarna vid en vaginal förlossning är i allra högsta grad en risk. Så oavsett att du beviljades pga rädsla så fanns också en del reella risker.

Kan det vara skönt för dig att gå med i något fprumpå Fb för kvinnor som genomgått kejsarsnitt? För att få prata med perosner som har samma upplevelser som du?

Alla vaginala förlossningar är långt ifrån lyckade. Dina vänner har haft en hel del tur! Ingenting säger att du hade fått uppleva samma vid en vaginal förlossning.

Du är inte mindre värd än någon annan!

Antagligen kan det kännas skamfyllda mtp kostanden för ett icke nödvändigt (ur medicinsk synvinkel) ingrepp som inte heller är snäll mot kroppen.

Kan tänka mig (rätta mig TS om jag har fel) att det i alla tider associatierats med äkta stark *kvinnlighet* att föda sitt barn på egen hand, uppleva krafter från kroppen man inte trodde att man hade (att man känner att man väder som person kanske jag vet inte) osv..., få vara helt närvarande när man föder fram barnet och kämpar och sådär och att man kanske känner att man gått miste om detta när man väljer att någon annan ska göra det åt en. Det är ju egentligen en kontrollförlust att utelämna sig och barnet åt andra, vilket också är modigt.

Personligen kan jag tycka att det är lite sorgligt att så många kvinnor är så rädda för att föda nuförtiden (för deras skull) men kan samtidigt inte säga någonting då alla har sina rädslor (vet inte hur det känns att vara svårt förlossningsrädd eller förstå varför om man inte varit med om någonting jobbigt innan och har typ ptsd) vi faktiskt har möjligheten att välja här i landet vilket är få förunnat och det ska vi vara tacksamma över. Jag tycker TS att du inte ska döma dig själv och njuta av dina fina och friska barn!

Klart du ville vara elak. Det är det enda du har velat vara här i tråden. 

Du ska nog låta bli att tala om för mig vad jag vill.
Bara för att du blir stött så behöver du inte fara med osanning och inbillade dumheter.

Jag håller med i det att man inte föder med kejsarsnitt utan man blir förlöst.

I övrigt skiter jag fullständigt i vad andra anser om andras förlossningar.

Mina två kom med snitt och om någon kallar det för fegis eller lyx betyder lika mycket för mig som kattbajs.

Barnen kom ut och sedan fortsätter livet vidare. Inget som är värt att bry sig om vad någon tycker. Det är bara åsikter och deras är skitsamma.

Jag är inte ett dugg stött. Har bara mycket erfarenhet med mobbare som dig.

Visst, om du tror att du lurar någon så.

Det du skrivit uppfattas tyvärr som otrevligt. Ta till dig av detta om det inte var din mening att vara otrevlig så kanske du i framtiden slipper uppfattas på ett sätt du inte avsett

Eller så kan folk sluta vara så känsliga.

Om nu alla andra är känsliga så kanske den lättaste vägen att gå är att anpassa sig efter det och vara trevlig?

Uppenbart är det enbart du här som anser att du inte uttryckt sig otrevligt. Alla andra ska sluta vara känsliga? Säger inte det dig någonting?

Oavsett hur känsliga du anser andra vara så bör du ju faktiskt inte vilja bil uppfattad som otrevlig när det inte tar längre tid att uttrycka sig trevligt?

Jag har fött en gång med snitt och en gång vanligt. Jag ångrar inte mitt planerade kejsarsnitt för fem öre, det var en jättefin upplevelse som gjorde att jag kunde connecta med barnet mycket snabbare än med det barn jag sprack sönder både inuti och utanpå av och dessutom fick en större blödning i samband med bristningarna.

Jag var i ett sådant chocktillstånd och väldigt ung. Sedan slutade även det barnet att andas.

Det och att jag som barn utsatts för övergrepp blev tätt förknippat i mitt huvud, och jag hade panikångestattacker varje natt under hela andra graviditeten.

Jag fick vänta alldeles för länge med att få beviljat kejsarsnittet, det fick jag först veckan innan BF. Erbjöds inga aurora-samtal, då det var kö just då. Erbjöds psykolog efter förlossningen då jag grät så mycket hela tiden på BB tror jag. Men jag grät av lättnad över att jag och barnet mådde bra.

Som skönt att du fick en positiv upplevelse med ditt snitt efter en så traumatisk första förlossning. Mina kejsarsnitt har också varit väldigt positiva upplevelser, så mina skamkänslor handlar inte om det utan mer nåt slags prestations- och duktighetskrav jag ställer på mig själv, tror jag.

Sluta övertänk om detta. Har man gjort ett snitt så finns det risker med vaginal förlossning p.g.a. det, så varför må dåligt över något som är gjort och aldrig kan göras ogjort?

Sånt är bara slöseri med värdefull tid och jag tror att delvis dina hormoner spelar dig ett spratt här.

Enda gången det vore relevant att älta det här mer är väl om du tänker bli gravid igen, för att hantera vad du ska göra då.

Njut av dina barn och fokusera framåt istället- det blir bättre!

Jag har inte läst igenom alla svar men vill bara ge dig en kram ts! Jag har också fött med planerat snitt pga rädsla, tyckte det var fantastiskt bra, men kände skam över att jag inte klarade en vf.

Skrev en egen tråd en gång och fick ett så fint svar som jag bär med mig. Nu får jag dra den ur minnet så den blir kanske lite sämre men i vilket fall;

Tänk dig att livet med barn är som att vara på semester, graviditeten är flygresan dit och förlossningen att likställa med att hämta ut bagaget. Om det anländer via rullband eller ligger på en vagn spelar mindre roll. Det är allt som händer efter flygplatsen som är det viktiga!

Det viktigaste är att DU mår bra, de som fött vaginalt kanske hade en fruktansvärd rädsla för snitt, men ingen dömer dem för det. Så det är väl tur att båda fick den förlossning de ville ha, ingen hade väl önskat den andra motsatsen.

 

Jag tänkte att jag skulle skriva en uppdatering i den här tråden, nu när det har gått en längre tid sedan jag skrev den. Till er som känner skam över att ha förlossningsrädsla eller att ha gjort ett planerat kejsarsnitt vill jag säga: det går över! Tiden läker de flesta sår och allt är ju så skört och bräckligt när man är nyförlöst mamma. 

 

Det tog lång tid för mig att komma över de negativa tankarna kring mitt valda kejsarsnitt och fortfarande idag kan vissa sådana känslor bubbla upp. Jag kan bli triggad när kvinnor pratar om att föda vaginalt som en urkraft, en spirituell upplevelse och liknande. Men jag har lärt mig hantera när jag blir triggad och jag är snällare mot mig själv idag. Jag har landat i en insikt i att alla människor bär på olika rädslor och trauman och att livet lär oss att hantera dem på olika sätt. Det var så här det blev för mig och det gör mig inte till en sämre människa. Jag kan se att den jobbiga tiden jag hade efter min andra dotter har gjort mig mer ödmjuk inför andra människors problem, speciellt när det handlar om moderskap. Jag kan se att jag har varit snabb att döma andra kvinnor för hur de gör med amning, bärande, vilken typ av leksaker och kläder med mera, men det är viktigt att komma ihåg att alla gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar. 

 

Idag kan jag också våga känna en sorg över att inte ha fött mina barn vaginalt, samtidigt som jag accepterar att det blev som det blev. Om någon som läser detta brottas med tvivel inför att välja snitt eller inte så vill jag verkligen tipsa om att gå i terapi hos någon du känner dig trygg med (det gjorde inte jag men det hade verkligen varit bra för mig). Och försöka lyssna på bara ditt eget hjärta, vad känns rätt för dig? Du kommer att få ditt snitt om du verkligen vill det! Finns det en del av dig som vill föda vaginalt så kanske du ska utforska den längtan, och testa? 

 

Idag gläds jag åt mina två friska och glada barn och förlossningen känns ganska avlägsen. Jag och min man vill gärna ha ett tredje barn nu - något jag aldrig trodde jag skulle vilja!! Efter två kejsarsnitt rekommenderas man ju föda med snitt och om jag blir gravid igen tänker jag njuta av graviditeten utan att behöva tänka på förlossningen. Denna gång blir valet inte mitt och det känns SÅ SKÖNT! 

 

Tack för alla fina kommentarer och stöd i den här tråden (några haters ska det tydligen alltid finnas..).